I stora annonser gick Sverigedemokraterna i Malmö tidigare i höstas till hårt angrepp mot World Pridefestivalen i Malmö och Köpenhamn i augusti. Magnus Olsson, SD:s ledare i Malmö, hävdade att det var oansvarigt av kommunen att lägga tjugo miljoner på en ”fest” och satte det i motsättning till den välfärd partiet säger sig vilja värna. Det är, som så ofta när det handlar om SD, en försåtligt uppbyggd motsättning där det underförstådda är att vi HBTQ-personer inte är förtjänta av den välfärd Magnus O säger sig vilja slå vakt om. Ty WorldPride är just välfärd i ordets innersta mening, välmående. Prideveckorna är den tid på året när vi HBTQ-personer kan kliva ut på gatorna öppet och utan rädsla eftersom vi vet att hela offentligheten ställer sig bakom oss: kommuner, många företag, stora idrottsklubbar. Många är de HBTQ-personer som för första gången vågar kliva ut på gatan i samband med en prideparad, en berusande upplevelse kan jag själv intyga, att tillsammans med tusentals andra med samma läggning våga vandra tillsammans hand i hand och skrika ut sin glädje över att få vara en del av det omgivande samhället.
Jag tror inte Magnus O har den intellektuella och emotionella kapaciteten att förstå sig på något sådant eftersom hela hans och SD:s världsbild bygger på det motsatta, att exkludera människor, inte att kärleksfullt försöka inkludera. I det påminner SD om sin radikala motsats, islamismen. Både högerpopulismen och islamismen skördar framgångar i en värld där globaliseringen skapar otrygghet. Det är ur den otryggheten vädjandet till något av det sämsta i människan föds: drömmen om det rena, den rena kulturen. I ena fallet handlar det om en primitivt nationalistisk reaktion, i den andra om en primitivt religiös men i grund och botten är det samma fåfänga längtan efter renhet. Verkligheten är emellertid långt mer komplicerad och ska integrationen av HBTQ-människor så väl som av migranter/flyktingar lyckas krävs en helt annan öppenhet, inte den rädsla för etnisk eller sexuell mångfald som både högerpopulisterna och islamisterna vädjar till.
När man under en World Pride, som den i Malmö och Köpenhamn tidigare i år, vandrar omkring som transperson i centrala Köpenhamn eller centrala Malmö skulle man lätt kunna få för sig att segern är vunnen, att vi HBTQ-personer har uppnått all den frihet och de rättigheter vi slåss för. Det är i viss mån så. Men inte helt. Ser jag mig runt i min egen transvärld har jag två transväninnor som under det senaste året utsatts för kraftigt, transfobt inspirerat våld, misshandel och gruppvåldtäkt på offentliga platser, i Malmö och i Löddeköpinge men med polisutredningar som inte lett någon vart. Grunden till hatet mot oss finns i de patriarkala strukturerna och bara i Malmö finns stadsdelar och kvarter jag inte skulle sätta foten i som Marisol. Av rädsla för trakasserier.
Malmö är en bra stad med en stor framtid men befrielsearbetet är bara i sin linda. Och det underlättas inte av ett SD som med sina försåtliga kampanjer ifrågasätter den vecka på året som för många av oss är en outsinlig källa till glädje och stolthet. En vecka av psykisk välfärd och välmående som det är min förhoppning att kommunen framdeles också kommer att stödja ekonomiskt.
*
Under World Pride i Malmö/Köpenhamn var jag moderator för en diskussion om transfrågor. Deltagarna i panelen var Jessika Holmlund, genusvetare och filosof från Åbo, Jens Rydström, professor i genusteori i Lund, Heidi Avellan från Sydsvenskan och Nina Björk, författaren. När diskussionen kom in på patriarkala strukturer i förorten påstod plötsligt Nina Björk att det var ”rasistiskt” att peka på kulturskillnader. Det var, förtydligade hon, ”kulturrasism”. Jag tappade hakan. Ja, nästan bokstavligen när jag kände hur ansiktet förvandlades till något fågelholksliknande. Jag blev så paff att jag inte kunde gå i svaromål. I det resonemangets förlängning ligger ju i så fall att vi inte kan kritisera andra kulturer överhuvudtaget, talibanerna, till exempel, för deras förfärliga syn på kvinnor och HBTQ-personer, ty rent logiskt är ju det i så fall också ”kulturrasism”. Det Nina Björk påstod är, enligt min mening, ytterligare en förklaring till varför SD vuxit så, när en känd vänsterintellektuell påstår att det är ”rasistiskt” att peka på patriarkala klan- och hedersstrukturer i våra förorter. Ofrivilligt illustrerar hon delar av vänsterns vilsenhet i en av vår tids viktigaste frågor.
*
Tidigare i höst, närmare bestämt den 16 september, begrät Heidi Avellan på Sydsvenskans ledarsida Ann Heberleins öde, det vill säga det faktum att Heberlein tvingades bort från den offentliga scenen på grund av sina åsikter. Det är en märklig och hycklande text eftersom Avellan torde veta att det var en arbetskamrat till henne, Rakel Chukri, fd kulturchef på Sydsvenskan, som agerade grindvakt och var den första att sparka ut Heberlein i kylan. Det gjorde hon eftersom Heberlein hade modet att skriva sant om vad som hände i Köln nyårsnatten 2015-16, när hundratals män gick till kollektiv attack mot tyska kvinnor i form av sexuella trakasserier. Det visade sig att i stort sett alla männen var flyktingar/migranter, något som sedermera återspeglades i de domar som föll. Det var ett fult agerande av Chukri men också tidstypiskt. Men tog man sig bara över Öresund och läste den danska vänsterdagstidningen Information några dagar efter det inträffade gick det att läsa det som Heberlein ville beskriva. I Information tog två danska feminister – den ena med iransk bakgrund, Jaleh Tavakoli, den andra med afghansk, Geeti Amiri – bladet från munnen på ett befriande vis när de beskrev det inträffade som organiserade trakasserier av män med arabisk och nordafrikansk bakgrund mot västerländska kvinnor, trakasserier uppkomna av kulturella skäl eftersom dessa män är uppvuxna i kulturer där kvinnan blott är till för att behaga mannen: ”Du kommer aldrig att uppleva så många danska män göra så här en nyårsafton. Jag har arbetat som värdinna i nattlivet och det jag har upplevt är, att varje gång det kommer en som går på en och tafsar så har du tio andra män som är redo att försvara dig. Det vi ser i Köln är tusen män som stjäl från, och förgriper sig på, kvinnor och skapar ett sådant kaos att myndigheterna inte klarar av situationen.” Men sådant fick alltså inte skrivas i en av Sveriges största dagstidningar. Nu har tid gått och Heberleins ökenvandring tycks vara över men att hon tvingades ut på den på det vis som skedde är inget mindre än en skamfläck. Och någon ursäkt från någon av dem som tvingade ut henne i kylan har hon naturligtvis inte fått.
*
När Malmö FF mötte Juventus på hemmaplan i september cyklade jag till Stadion ljus i sinnet och med en liten dos optimism. På en halvlek togs jag ur det å det brutalaste. 0-3 i paus fick mig att sjunka djupt, mentalt. Och det kunde ju ha stannat vid det. Vadå, en fotbollsmatch, det är väl inte hela världen?! Eller? Nja. Det känslomässiga raset spred sig i systemet och satte fingret på något centralt i det mänskliga psyket: hur vi hänger ihop mentalt/själsligt. Ty det psykiska illamåendet spred sig till andra delar av jaget, vilket födde en bild hos mig om psyket som en plats med många brunnar men där det själsliga grundvattnet rinner fritt längst ner i oöverblickbara, nyckfulla strömmar. Så även om vi/jag försöker upprätthålla ett slags separata brunnar längst upp: fotboll, kärlek, politik, erotik, vänskap, vardag osv så ”infekteras” lätt sidobrunnarna i oss av vatten som ”smittats” i en brunn. Det har jag ju vetat hela mitt liv, på ett vis, men det var längesen det blev så tydligt som den där sorgliga septemberkvällen. Malmö FF förlorar på hemmaplan med 3-0 och blir utspelat. Och hela din världsbild rasar!
*
Det har varit en höst där för mig min föreställning på Victoriateatern, Jag heter inte Fredrik, jag heter Marisol! – som jag gjorde tillsammans med den virtuosa pianisten Annika Bjelk – varit det stora utropstecknet. En höst där jag gjort något jag längtat efter länge, att ta klivet från det skrivna ordet/läsandet, mot sången, estraderandet. Ty när jag för åtta år sedan upptäckte kvinnan i mig, ”Marisol”, föddes även viljan att sjunga, som om den viljan och sången satt ihop med det kvinnliga i mig. En gåta i sig. Pappa var en fin sångare, sjöng bland annat i Orphei Drängar, manskören, men aldrig hemma. Aldrig för oss barn. Och själv har jag aldrig sjungit som pojke eller man, annat än snapsvisor och i Malmö FF:s hejaklack. Och så nu detta, att få bli röst, kropp, ton på en scen! Det har varit som att få debutera på nytt, som jag gjorde när jag gav ut min första roman, Stuv Malmö, kom! Samma glädje, samma känsla av nytt, av att få vandra nya, konstnärliga stigar. Naken och nyfiken.
*
Lars Vilks plötsliga bortgång gav honom, ironiskt nog, en fin upprättelse. Plötsligt var alla överens om hans storhet som konstnär och även de som fegt tigit och till och med förtalat honom klev nu fram och hyllade honom. Det var han värd. Jag är ingen konstteoretiker och heller ingen större anhängare av konceptkonst men jag gillar Nimis, tycker att Vilks var en fin tecknare och målare dessutom. Han kunde hantverket. Men vad som glömdes bort i nekrologerna och efterorden var att han dessutom kunde skriva, Vilks var en underfundig och lärd författare, som i den underbart humoristiska boken T.O.A. (Teori Om Allting) där han ger fritt utlopp för sin fantasi, språkliga friskhet och mäktiga bildning. Boken består av 100 enkla teckningar, streckgubbar som ägnar sig åt olika aktiviteter och varje teckning ackompanjeras av en beskrivande text, lärd och full av den så typiska vilkska humorn. Rubrikerna skiftar: ”Husserls elever undersöker medvetandeakten genom att studera ett askfat och en tändsticksask.”, ”Profeten ser på bandy.” (om Muhammed på bandymatch i Kalix som åskådare till matchen Kalix-Vänersborg, något som får profeten att nedteckna en ny sura, en så kallad bandysura), ”Spanska ridskolan på besök i Sibrien.”, ”Herakleitos stiger ned i samma flod.” Eller varför inte: ”Savoy, Malmö, entré till antikmässan; person nekas använda sina VIP-biljetter.”
Själv fick jag bara träffa honom en gång, på en middag hos en vän, en middag omgärdad av ett rigoröst säkerhetspådrag med två tungt beväpnade SÄPO-män i rummet intill. Det blev, trots inramningen, en underbar kväll med god mat, gott vin och djupa diskussioner om konst och blasfemi där hans djupa, konsthistoriska bildning firade stora triumfer. Det var en ren fröjd att lyssna på honom och inget blev så klart sämre av hans uppfriskande, torra, ironiska humor. Och små, vardagliga sidosprång, som in i schackets och fotbollens världar (Vilks älskade Evansgambiten och var en gång i tiden Höganäsmästare i schack). En kväll jag är tacksam över att jag fick uppleva.
*
Minne. Malmö består av tusentals minnen för mig. Jag har bott i staden i nästan sextio år och eftersom jag haft olika arbeten som fört mig till olika delar av staden, framför allt som taxichaufför och tolk, så finns det knappt ett gathörn eller en gata som jag inte förknippar med något. På Spångatan 30 hade jag min första lägenhet, nära korsningen Bergsgatan-Spångatan så därifrån har jag så klart många minnen. Ett från de krokarna av staden som plötsligt sköt fram i glasklar tydlighet för någon vecka sedan var en första maj-demonstration med ”Enhet-Solidaritet” i mitten av sjuttiotalet när vi precis svängt in med demonstrationståget på Bergsgatan, från Amiralsgatan. En påstruken och alkoholiserad arbetare skrek då åt oss, aggressivt: ”Ni vill lägga piska på arbetarna!” Jag uppfattade honom som töntig, tragisk och vilsekommen. Vi ville ju arbetarnas ”befrielse” och i tåget fanns många som sympatiserade med dåvarande Skp, det maoistiska Sveriges kommunistista parti. Nu, med all kunskap vi besitter om 1900-talet och kommunismen, och, inte minst, om Kinas förfärliga utveckling, framstår hans berusade utfall som mer sant än mycket av det jag och mina fränder stod för då.
*
Skratt. Jag kommer gående som Marisol i centrala Malmö då en gammal vänsterkompis från sjuttiotalet, en stor Myrdalbeundrare, kommer cyklande. När han ser mig faller han i skratt. Bara så. Ingen hälsning, ingen intention att stanna till utan allt som händer är att han fortsätter skratta. Skratta åt mig som Marisol. För två, tre år sedan hade jag mått dåligt en hel dag eller mer över det inträffade. Nu rinner det av mig på direkten, ja nästan så att jag roas av hans primitiva reaktion.
*
Härmed önskar jag alla läsare av min blogg ”Blandade tankar” ett Gott Nytt År!