Slava Ukraini!
sommar nu, svensk sensommar, europeisk sommar och bomberna som aldrig slutar falla, över Donetsk, över Odessa men också in över oss, in över Västanväg på Limhamn där jag bor, in i våra medvetanden, en barnvagn som sprängs i Vinnytsia, dottern i bitar, mammans fot kvar på trottoaren, 8-årige Kyrylo utanför ett affärscentrum i samma stad, sprängd han också, han som flydde från Cherson, 4-åriga Lisa med Downs syndrom, död, söndersprängd, utanför specialistläkarmottagningen i samma stad, av robotar från djupet av Svarta havet,
monstrets ansikte syns överallt, dygnet runt, dess skugga jagar över kontinenten, härskaren som är på väg till sin egen grav med ökad hastighet och drar med sig sitt eget folk i avgrunden, vi är i mörkret denna sommar, i ljuset, badar, svalkar oss, vågorna från Västerhavet, eviga som tidens vågor, grymhetens vågor i historien, nu här, igen, de digitala informationsvågorna sköljer in hela tiden och bomberna briserar överallt i krigets tid och skuggan från monstrets järnansikte drar över sommarhimlen, visar sig i tobaksaffären, på löpsedlarna, vart man ser, de iskalla ögonen, ögon av järn men också motståndets ansikte, Zelensky i sin gröna t-shirt, i sin bunker, oförtröttlig, som vägrar vika sig för monstret och monstrets språk, den ”antifascistiska” fascismens språk, hur allt kastas om nu, i språket, i Europa, jag håller tal på Möllevångstorget i Malmö och rycks med av mina egna ord, Slava Ukraini!, vad kan jag mer än ord, skriva ut min vrede, skrika ut min vrede medan du, Edvard Selander Patrignani, gav ditt 28-åriga liv vid fronten i Donetsk, söndersprängd i samma ögonblick som du skulle hjälpa en kamrat som skadats?, du gav ditt liv för ukrainarna, för oss européer och demokratin, som under spanska inbördeskriget, samma kamp för den enkla värdigheten, för sanningen och demokratin samtidigt som Göran Greider skriver en dikt mot NATO, mot de enda krafter som kan hjälpa det ukrainska folket att segra och jag noterar med smärta hur stora delar av den vänster jag kommer ur nu tiger, hur många av dem som älskar att ta ordet solidaritet i sin mun tiger och hur det ekar om den tystnaden, Ali Esbati stod öga mot öga med fascismen på Utøya och överlevde men vill nu förvägra det ukrainska folket rätten att försvara sig mot samma fascism i rysk gestalt, den ryska varianten dessutom välsignad av patriarken Kirill, en fascism för vilken sådana som jag, transor, är Djävulens verk och ett utslag av den västerländska dekadensen medan Zelensky signerar en lag som gör samkönade äktenskap möjliga även i Ukraina, så blir frontlinjerna tydliga även ideologiskt och det ryska ansiktet blottas för världen, en rascism inkarnerad av gråa, sovjetliknande män som sitter i rysk teve och på fullt allvar talar om hur de kan utplåna England på några minuter, förvandla ön till en dimmig kärnvapenöken,
det är på allvar, det är sensommar 2022 och även i vårt land finns folk som står på monstrets sida, som vägrar inse hur den moderna ondskan ser ut, som vägrar solidariteten och sedan alla de som lever sina liv som om ingenting vore, som om bomberna inte slår ner på Nordkoster eller Skrea strand också och förvandlar de tusentals kropparna till blodiga köttslamsor och mitt eget hat till monstret som bara växer i mig och nu också sprids till det ryska folk som stödjer sin ledare, som hyllar monstret i Kreml, mitt eget dåliga samvete för att hatet i mig växer, krigets kusliga mekanismer som ingen kommer undan, den grumliga glädjen i mig när tusen ryska soldater sprängs i luften på en bro i Donbass, för att den handlingen hjälper oss som bor här att överleva, hjälper det ukrainska folket i den fruktansvärda logik som stavas döda eller dödas och där pacifismen bara är en reaktionär undanflykt från motståndets ansvar, ett realpolitiskt stöd åt monstret och hans hantlangare, missilerna från Svarta havets djup dödar barn, gamla, soldater utan urskillning, det är monstrets taktik, den rena terrorn mot ett helt folk ty monstret bryr sig inte om människoliv, det egna folkets eller andras, han har för längesedan fallit, för att tala med Knausgård, från ansiktets värld till siffrans värld där de döda saknar namn nu när unken, gammal kommunism går hand i hand med nationalism och en järnliknande manlighet som saknar kontakt med hjärtats värld, med allt vad det kvinnliga står för, jag kan dessa män, monstret i Kreml, Trump, Xi Jinping, vet hur de tänker, hur de ickekänner, vet hur de luktar, vet hur de låter, vet hur de dricker, vet hur de skämtar i bastun, vet allt om deras nakenhet, deras förtvivlade tomhet, har mött dem i underjordens gångar, i mitt eget mörker, vet hur de hatar, vet hur de ickeälskar men fullföljer sina plikter till det yttersta, till den yttersta lögnens stup, vet allt om den fascismen, den livsfascismen, den manliga livsfascismen, kärleken till döden & lögnen, rädslan för livet & kärleken, och hur ser mitt motstånd ut, Edvard Selander Patrignani, jag som inte kan göra som du gjorde, ta till vapen och bege mig till fronten?, jag är beredd att frysa i vinter, frysa ut monstret och hans hantlangare på det att Europa och Ukraina segrar, det enda vi kan, det enda vi har: solidariteten, hålla ihop, frysa tillsammans, i orden, i handlingarna, med pansarskotten, med HIMERS, sätta stopp för den ryska flodvågen, hålla ut tillsammans, hata men inte hata, lösa paradoxerna i oss, inte ge upp, inte ge upp stödet, hoppas, aldrig sluta hoppas på seger, att något gott kan komma ur mardrömmen, ett annat Ryssland, ett människornas Ryssland, ett solidaritetens Ryssland, som de ryssar på Möllevångstorget som la sig på knä och bad om förlåt för sina ukrainska vänner,
här har vi bara orden, som de här jag skriver nu men orden leder till politiken som leder till handlingen som leder till vapenleveranserna som kan leda till seger, jag ser fingret med den målade nageln, det enda som återstod av den söndersprängda nagelbyggerskan i Butja, hon som älskade sitt arbete och att göra kvinnorna i Butja vackra, det enda som återstod av hennes värld som också är min värld, de målade naglarnas värld, kvinnovärlden, allt som var kvar av henne när ryssarna lämnade Butja men en dag, tänker jag, ska vi dansa på monstrets gravlock, med målade naglar, pridetåget i Kiev ska sprida sig till Röda Torget den dagen ett annat Ryssland ser dagen gry, till dess skriva det enda jag kan, skriva mitt motstånd, skriva, skriva Slava Ukraini! – och vädja om vapen, vapen, vapen åt Ukraina…