Onsdagarna har blivit heliga när jag är i Paris ty då kommer både Charlie Hebdo och Le Canard Enchâiné (Den fjättrade ankan), två satirtidningar som sticker ut, minst sagt. Charlie med sin ”totalhumor” och brutala vulgaritet och Le Canard med sina raffinerade ordlekar och frätande politiska analyser. I båda spelar teckningarna en stor roll, i Charlie drar man sig inte för rått sexuella sådana, i Le Canard aldrig. Båda känns tyvärr omöjliga i Sverige men här i Frankrike bottnar de i sekelgamla satirtraditioner, inte minst är båda inspirerade av den legendariska Le Charivari, startad av Honoré Daumier och utgiven mellan 1832 och 1937. Både Charlie Hebdo och Le Canard Enchainé är fina symboler för en yttrande- och tryckfrihet som är på allvar och när radikala islamister anställde ett blodbad på Charlies redaktion den 7 januari 2015 kunde det ha inneburit slutet för den stolta tidningens historia. Så icke. Kärleken och stödet till den var massiva och den står starkare än någonsin. Nya tecknare har axlat pennorna för de mördade, redaktionen finns numera på hemlig adress och kampen mot alla former av religiöst bigotteri och fanatism fortsätter därför med oförminskad styrka.
*
Islamofobi. Ordet är laddat och efter det brutala knivmordet på den unge muslimen Aboubakar Cissé i moskén Khadidja i La Grand Combe de 25 april har det i Frankrike på nytt brutit ut en debatt om ordets vara eller inte vara. Många inom vänstern vägrar använda det, inte minst den skarpa, lesbiska feministen Caroline Fourest (som suttit i Charlie Hebdos redaktion, för övrigt) och Manuel Valls, före detta premiärminister och numera minister för de utomeuropeiska franska områdena. Jag är själv kritisk till ordet eftersom det, i mina ögon, tjänar islamisternas vilja att förändra samhället i mer reaktionär riktning. Den strategiska tanken bakom ordet/begreppet är att reducera all kritik av islam till ”islamofobi”, något som i sin tur ska associera till ”rasism” (trots att religion och ras inte har med varandra att göra). Men det ska också associera till sjukdom ty fobi är ju ett sjukdomstillstånd, jämför agorafobi, araknefobi osv. Bort det, alltså. Men vad ska vi då använda istället? Islamkritik, om det handlar om det. Eller islamhat, ifall det handlar om det. Men, som skrivet, varje gång ordet islamofobi används tjänar det islamisternas sak.
*
Qatar. Det lilla landet på den arabiska halvön har, som bekant, ett enormt inflytande på olika plan, politiskt, ekonomiskt. Ett land som borde bojkottas på grund av sin syn på HBTQ-människors rättigheter tas emot med öppen famn både här och där. Inte minst i Frankrike där Paris stolthet på fotbollsplanen, Paris SG, är en ren Qatarprodukt. Allt klubben åstadkommit de senaste åren är resultatet av smutsiga oljepengar från Qatar och när PSG:s spelare bär PSG:s qatariske ägare Nasser al-Kahlaïfi på sina axlar efter klubbens CL-seger lördagen den 31 maj är det att betrakta som en total seger för det lilla ökenlandet. PSG har dödat den franska högsta ligan, Ligue 1, och i år vann klubben ligan för elfte gången på tolv år, i år med tjugo poäng(!). Men någon ilsken debatt om det hela ser jag inte någonstans längre, än mindre efter CL-segern, som om PSGs framgångar tystat alla kritiker. Saken är desto mer anmärkningsvärd eftersom Qatar samtidigt sponsrar bygget av moskéer i Paris förorter, moskéer där radikala imamer predikar sitt hat inte bara till Frankrike utan till ”Väst” som helhet och allt vad vår moderna livsstil innebär, inte minst när det kommer till HBTQ-rättigheter. Eller för att uttrycka det vulgärt, lite som man skulle kunna göra i Charlie Hebdo: det lilla oljelandet knullar helt enkelt La France både framifrån (PSG) och bakifrån (moskéerna). Pas mal!
*
Denna vår avslutar jag min stora Parisbok, den jag arbetat på i över fyrtio år (på Bonniers i januari 2026). Det är en stor lättnad att närma sig Mora efter detta franska Vasalopp som tog sin början den 11 januari 1973 när jag klev av tåget på Gare du Nord som en vilsen och ångestladdad ung man med få franska fraser i bagaget. Och ju mer åren gått, ju fler besök i La ville lumière jag gjort, desto starkare har kärleken till staden blivit. Paris är en bok, helt enkelt, och läsningen av den tar aldrig slut, det dyker alltid upp fler kapitel, fler sidor och att min kvinnlighet, ”Marisol”, numera funnit sig så tillrätta i staden handlar om staden också, att den, i sig, är en enda stor hyllning till kvinnlig skönhet och kvinnovarande.
*
Georges Navel. Sommar 1982. Jag befinner mig i Paris och läser i Libération om en fransk arbetarförfattare – Georges Navel. En händelse som blir som en tanke ty just då pågick i Sverige en intressant debatt om skillnaden mellan svensk och fransk arbetarlitteratur där det, av Jan Stolpe, bland annat, påstods att franska arbetarförfattare hade sämre självförtroende än de svenska (Ivar Lo, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund m fl) eftersom de svenska bars fram av en gryende och stark arbetarrörelse medan de franska inte gjorde det och dessutom var fångade i ett språk som präglats hårt av borgerliga författare (Proust, Gide m fl), ett språk långt ifrån det talspråk som de svenska hade nära till men som de franska inte alltid tordes närma sig. Nåväl, efter att ha läst artikeln i Libé ringde jag upp Navel som befann sig i sitt sommarhus utanför Die i södra Frankrike. Han bjöd dit mig direkt. Jag for och stannade i två veckor och på något vis uppfyllde han min längtan som ung, snart debuterande författare, efter nåt slags mentor och förebild. Året efter var jag tillbaka hos honom, då i tre veckor. Så nu, denna vår, läser jag en stor artikel om honom, även denna gång i Libé. Det är en hyllningsartikel där det framgår att hans böcker nu kommer i nyutgåvor. Inget kunde göra mig gladare. Jag trodde nämligen att Georges Navel tillhörde den där sorgliga skaran som alla författare är livrädda för att hamna bland: de för evigt bortglömda.
*
Smörjorden. Jag slutar aldrig fascineras över hur viktiga de små, franska smörjorden är, ord som ”Ça va?”, ”Bonjour!”, ”Bonne journée!”, ”Au revoir, madame!”, ”Oui, monsieur” och så vidare. Det är orden som får den stora maskinen Paris att fungera, som gör att folk står ut med varandra. Därför vreden/surheten hos fransmännen de gånger jag av ren tankspriddhet glömmer smörjordet i fråga. Ett skådespel det hela, så klart. Absolut, men ett viktigt sådant utan vilket det franska samhället skulle kört fast, eller skurit, som man säger om motorer där oljan tagit slut.
*
HBTQ-läxan och kyparna i Paris. Nu har de lärt sig den och jag behöver knappt harkla mej längre, kan räcka med att ge dem en uppmuntrande blick så rättar de sitt Bienvenu, monsieur till ett Bienvenue, madame. Mycket går ”bakåt” i världen just nu, vi upplever en extrem, global backlash vad gäller Hbtq-rättigheter men ingenting är absolut ty det går framåt samtidigt på vissa fronter. Kan verka kontradiktoriskt men det är det inte, det rör sig bara på olika vis i en dramatisk och djupt komplex samtid. Oui, madame!
*
Homo- och transfobin inom den franska fotbollen är stark. Därför så vackert med den kamp som förs mot den. Varje säsong ägnas en omgång i Ligue 1 och i andradivisionen till att mana spelarna att stå upp mot homo- och transfobin. I år var det den 17 maj. I Sverige är allt sånt mer eller mindre självklarheter nuförtiden, ingen svensk spelare skulle vägra att dra på sig regnbågsbindeln. Inte så i Frankrike där kampen mot den homo- och transfoba plågan är svår, något som intygas av en Ouissem Belgacem (Le Parisien, 17/5-25) som åker land och rike runt för att tala med unga spelare i de stora klubbarna. En tuff uppgift, berättar han, och oftast lämnar han dessa möten/lektioner fullständigt utpumpad eftersom han får höra så mycken skit om vem han är och vad han står för. I Frankrike finns till och med spelare som öppet vägrar spela i denna omgång, som Nantes-spelaren, Mostafa Mohamed, som berättar vad han tycker om det franska fotbollsförbundets initiativ: ”Det finns vissa värderingar som är djupt förankrade i mig, min bakgrund och min tro. Det gör att det är helt omöjligt för mig att delta i detta initiativ.” Suck, är väl det minsta jag som transperson kan säga om detta.
*
Georges Simenon. En av de största och en författare som går att jämföra med en 1800-talsklassiker som Honoré de Balzac, till exempel. Den belgiske Simenons produktion är enorm, närmare tvåhundra (!) romaner och sjuttiofem av dem kriminalromaner med den världsberömde kommissarie Maigret som huvudperson. Men Simenon var långt mer än en fin kriminalromansförfattare. Han skrev ett antal ”vanliga” romaner också och även de genomsyras av hans knivskarpa, psykologiska blick för allt mänskligt, de raka, enkla men ”musikaliska” dialogerna och den omisskännliga förmågan att med några ord/pennstreck skapa en atmosfär. En stor mästare som borde ha fått Nobelpriset. Här denna vår hittar jag en Simenonbok jag inte sett tidigare, Lettre à ma mère, ett långt brev till hans mor i Liège när denna låg för döden på ett sjukhus. I boken citerar han sin 16-årige son som fick läsa brevet innan det gick i tryck och kanske fångar denne son med sina få ord Simenons märkliga och genialiska förmåga att gestalta liv och platser bättre än mången påläst kritiker skulle kunna göra: ”Man har inte känslan av att läsa. Jag känner varken till Liège, sjukhuset där hon ligger eller din mammas hus. Men jag var där.”
*
Gérard de Nerval. En kväll på mitt stamcafé Paris l’Est, bredvid Les Récollets, där jag brukar bo, slår blixten ner i mig i form av en dikt, en dikt jag aldrig läst förut.
Épitaphe
Il a vécu tantôt gai comme un sansonnet,
Tour à tour amoureux insocieux et tendre,
Tantôt sombre et rêveur comme un triste Clitandre.
Un jour il entendit qu’à sa porte on sonnait.
C’était la Mort ! Alors il pria d’attendre
Qu’il eût posé le point à son dernier sonnet ;
Et puis sans s’émouvoir, il s’en alla s’étendre
Au fond du coffre froid où son corps frissonnait.
Il était paresseux, à ce que dit l’histoire,
Il laissait trop sécher l’encre dans l’écritoire.
Il voulait tout savoir mais il n’a rien connu.
Et quand vint le moment où, las de cette vie,
Un soir d’hiver, enfin l’âme lui fut ravie,
Il s’en alla disant : Pourquoi suis-je venu ? *
En underbar upptäckt och, som så ofta, när det handlar om sådana, helt oväntad. Tillbaka till klostret och rummet och med Nervals ord ringande i hjärnan: Pourquoi suis-je venu?, den fråga som ekat i mig sedan tolv års ålder.
*Han levde än glatt som en fågel
Var förälskad, obekymrad och ömsint
Än dyster och drömmande, likt en sorgsen Clitandre
När så en dag han hörde det knacka på dörren
Det var Döden! Då bad han den vänta
Tills han satt punkt för sin sista sonett;
Och sedan, utan vidare knot, la han sig i botten
Av den kalla kistan med kroppen skakande av köld.
Enligt vad som sas, var han lat och
Lät ofta bläcket torka i sitt horn.
Han ville veta allt men förstod ingenting.
Och så när ögonblicket kom och, trött på livet,
Själen togs ifrån honom en kall vinterkväll, försvann han
Med orden: Varför hamnade jag överhuvudtaget här?
(Översättning: Fredrik E./Marisol M.)
*
Les Guetteurs de vent heter min favoritbokhandel i Paris. Den ligger på Avenue Parmentier i det elfte arrondissementet. Varför är den då det? En ren tillfällighet. Jag gick in i den för några år sedan och gillade vad jag såg, gillade personalen men det kunde lika gärna ha varit någon annan bokhandel i Paris ty staden kryllar av fina, ”lokala” boklådor. Det som urartat helt i Sverige, på grund av den fria prissättningen av böcker – man kan numera hitta Knausgårds senaste till nedsatt pris mellan chokladen och coca colan på Malmborgs i Limhamn – är en omöjlighet i Frankrike. De fasta bokpriserna gör det möjligt för tusentals boklådor i Frankrike att överleva. Vi i Sveriges Författarförbund har kämpat för fasta bokpriser i decennier i Sverige men trots skiftande regeringsunderlag har det, dess värre, aldrig lett till någon förändring. I det här avseendet är Frankrike en kulturell stormakt, Sverige blott en marknadsblind pluttnation.
*
Abbé Pierre, Gérard Depardieu. En efter en faller de stora franska ”ikonerna”. Ju mer tiden går, desto fler anklagelser om sexuella övergrepp och vad gäller Depardieu just handlar det dessutom om en fullständigt miserabel kvinnosyn, blottlagd i en publicerad transskribering av samtal han hade med författaren och vännen Yann Moix under en resa till Nordkorea. Det handlar om vidriga sexuella ”analyser” av de unga nordkoreanskor – flickor bara, inte kvinnor – som serverar dem under olika middagar och bjudningar. Man häpnar. Och skäms över det manliga släktet. Hur göra då? Det handlar om ”Célineproblemet”, enligt min mening, ett problem som vi alltid har brottats med och sannolikt alltid kommer att få brottas med, konstens förhållande till moralen. Céline anses av många vara Frankrikes kanske största 1900-talsförfattare. Själv håller jag Proust som större men Céline är absolut en av de stora, hans frätande, musikaliska, talspråkliga ordmassor är unika men själv var han ett politiskt svin, tjänade tyskarna under kriget och flydde till Danmark vid krigsslutet där han sattes i fängelse i Köpenhamn, Vestre Fængsel, vilket förmodligen räddade hans liv. Han satt där i arton månader mellan 1945 och 1947 men hade han återvänt till Frankrike direkt efter kriget skulle han mycket väl kunnat ha avrättats av den franska motståndsrörelsen. Men ska vi då titta på filmer med Depardieu och läsa Célines romaner? Absolut. Det är stor konst men det skadar inte att veta något om dem som skapade den.
*
Volodomyr Zelensky. Jag vet, de här ”blandade” skulle ju handla om Paris och La France men min beundran för den lille ukrainaren med en ryggrad av stål får honom att glida in här också. Förstår inte hur han orkar, att han som en guttaperkaboll studsar tillbaka hela tiden, efter all den ryska ondska som väller in över landet och efter Trump och Vances skandalösa behandling av honom i ovala rummet. Det finns inte bara en enorm moralisk dignitet och styrka hos honom som överträffar de flesta av dagens politiker utan också en imponerande pragmatism. Märkligt ändå ty det var ju komiker han var, från början, och att han ställde upp i det där presidentvalet 2019 handlade ju om att dra av masken på de etablerade och korrumperade politikerna inom den ukrainska eliten. Och så nu detta, en hjälte i mångas ögon, inte minst hos oss som arbetar för solidariteten med Ukraina, en hjälte som till och med jämförs med Winston Churchill. Pas mal, ça non plus.
*