Paris! Ja, så heter min nya bok, ett slags dagboksroman som börjar 1973 och slutar våren 2023. Boken började växa fram i mitt huvud redan 1983 även om resultatet blev nåt helt annat än den kärleksroman jag började på då. Det innebär att jag levt med denna historia och detta manus i drygt 42 år, den har funnits där hela tiden, om än inte dagligen, inte ens månatligen, men ändå, den har funnits där, värkt i mig, inspirerat och oroat mig under alla dessa år, så därför var befrielsen mer än stor onsdagen den 17 december när jag och min fantastiska redaktör på Albert Bonniers Förlag, Anna Andersson, beslöt oss för att sätta punkt och insåg att vi var framme vid vägs ände. Recensionsdatum och i bokhandeln den 13 februari.
*
Franska flanörer – Författarnas Paris, från Balzac till Modiano. Apropå Paris så landade en bok med detta namn hos mig tidigare i höstas. Jag missade den när den kom ut, 2022, men har kompenserat detta med att suga i mig den på direkten nu i vinter. Det är en riktig pärla för oss Paris- och litteraturälskare och stödd av den lärda professorn i litteraturvetenskap i Uppsala, Lena Kåreland, är det bara att ge sig ut på vandring i litteraturens Paris, framför allt i dess 1800-talet (Balzac, Flaubert, Baudelaire m fl) men också i 1900-talets (Simenon, Modiano). Kåreland skriver lärt men inte torrt, kärleksfullt och medryckande om de litterära giganter många av oss älskar, om deras parisvanor, caféer, brasserier, favoritkvarter och bostadsadresser. En bok, alltså, att alltid ha med sig när man beger sig till ”städernas stad”.
*
Amadoka, så heter den bästa boken jag läst i år. Den är skriven av den ukrainska författaren Sofia Andruchovytj som debuterade med Rekviem för dagarna år 2000. Hon är dotter till författaren Jurij Andruchovytj och är uppuxen i Ivano-Frankivsk men bor numera i Kyiv med man och dotter. Amadoka är en makalös roman och det mest omskakande jag läst på länge, en jättelik fresk över det moderna Ukrainas historia, innefattande de båda världskrigen men med trådar även in i vår tid. Hennes språk är levande, musikaliskt och precist, prosan imponerande associationsrik och vacker. Det myllrar av folk och öden och sinnrika perspektivskiften skapar djup och spänning åt en berättelse som emellanåt, inte minst i skildringen av den tyska ockupationen under andra världskriget, gör läsningen närmast outhärdlig. Trots detta är Amadoka, med sina tusen sidor, ett svindlande läsäventyr och oumbärlig läsning för den som är det minsta intresserad av Ukrainas historia. Sofia Andruchovytj? Nobelprisvarning utfärdad.
*
Åsne Seierstads OFRED – Ryssland inifrån är ett stycke lysande och modig journalistik. Seierstad kommer i kontakt med en avhoppad Wagnersoldat, Andrej Medvedev, som tagit sig till Norge på ett dramatiskt vis, genom att ta sig över den älv, Pasvikelva, som bildar gräns mellan Norge och Ryssland vid Murmansk. Det är hans tragiska livsöde som är utgångspunkten för hennes resa till Ryssland, ett Ryssland hon är väl förtrogen med sedan sin ungdom och sina studieår i Sankt Petersburg. Seierstad kan sitt Ryssland, är väl förtrogen med klassikerna, Pusjkin, Tolstoj och Dostojevskij, t ex, men inte bara det utan också med den ryska historien. Hon har både det smidiga, effektiva och slagkraftiga språk som skänker närvaro och liv åt skildringen och den historiska kunskap som skänker djup och överblick åt skeendena. Det är ingen rolig skildring av dagens ryska verklighet hon ger och för oss som drömmer om ett annat Ryssland, ett demokratiskt sådant, är boken ett slag i ansiktet. Putins lögnaktiga propaganda om Ukraina och Väst tycks sippra in överallt, på dagis, i skolor och bland – som man kan tycka – hyfsat vettiga, ”liberala” människor som ändå, til syvende og sidst, är lojala mot Putin och systemet. Som gympaläraren i Tomsk, en man med de ryska klassikerna i bokhyllan, som säger att enda sättet att få slut på kriget med Ukraina är medelst en atombomb över Kyiv. Ruggig läsning är denna bok men icke desto mindre nödvändig för den som vill veta hur – och varför – det, än en gång, gått så illa med vår mäktige granne i öster.
*
Barnen på väg till skolan. Jag bor i ett hus på tredje våningen med utsikt över en skola. Det är en ynnest. Inte minst under pandemin var det det. Men även nu, ty dagar när jag vaknar ur form, deprimerad över världsläget eller över något i den egna lilla jagsfären så är det alltid lika livsuppiggande när jag hör de glada ropen nedanför mitt fönster, barn på väg till skolan med allt vad det innebär av självklar livsglädje. Ibland kryddas anblicken av dem med minnen från min egen barndom i Uppsala. Hur nervös och stirrig jag kunde vara under frukosten på Torsgatan 6A men i samma ögonblick som jag kom ut på gatan och började gå Götgatan fram för att hämta upp min bästis, Peter Lindström, infann sig ett underbart lugn. Och väl med Peter vid min sida promenerade vi till Sverkerskolan genom ett Luthagen som på den tiden var en spännande blandning av medelklass och arbetarklass, nybyggda bostadsrätter och gamla träkåkar, ett äventyr vi anträdde varje dag med just den där glädjen som jag kan se hos barnen här, nedanför mitt fönster, den där självklara som så sällan infinner sig i vuxen ålder.
*
Vela. Ja, så hette ett av mina HBTQ-vattenhål i Köpenhamn under tio år, en lesbisk bar på Viktoriagade, liten, mysig, vacker, vänlig och under den period i mitt liv när jag just kommit ut som transperson blev den oerhört viktig. Här har jag skrattat, gråtit, hånglat, druckit och dansat och mött ett stort antal vackra personer genom åren. Därför sorgen nu när Vela slagit igen och det inte längre lyser inbjudande från de vackra, blyinfattade fönstren med sina belle époqueinspirerade motiv. En sorg som inte blir mindre av det faktum att Vela var den enda uttalat lesbiska baren i Byen. Bögarna dominerar nattlivet och äger i stort sett alla HBTQ-ställen och nu är det vackra undantaget från denna regel borta. I min köpenhamnsliga nattvärld tronar Café Intime på Fredriksberg (hetero, absolut, men ändå hyfsat transtätt) som oslagbar etta, att gå in där är ren magi, som att på ett kick förflyttas till Berlin eller Paris 1929, tvåa kommer diskoteket Never Mind, det kanske galnaste stället i Byen, men som fin trea kvalar Vela in, före andra, läckra ställen som Centralhjørnet (världens äldsta bøssebar), Café Oscar, Jailhouse och Masken. Så tack för allt, kære, smukke Vela!
*
Ja, de e mycket känslor! Ja, så kan det låta när någon är lycklig eller ledsen över något i vår del av världen. Oftast är det från idrottsmän eller idrottskvinnor man hör det och det är precis som om de blivit ertappade med något fult, något skamligt, ja till och med farligt, varpå kamerorna/mickarna snabbt är på plats för att fånga upp det hela. Det märkliga är att dessa känsloutgjutelser, inte minst ifall de ackompanjeras av tårar, ofta framställs som något skamligt, som att en mask spricker. Det hela är kulturellt betingat och, förmodligen, ett resultat av den djupt protestantiska kultur vi lever i där det handlar om att arbeta och bita ihop, alltid detta, bita ihop. Att då spricka är att visa sig svag. I Brasilien, till exempel, är det tvärtom där är emoção, känslor, något fint att visa, en höjdpunkt människor emellan och något många längtar efter eftersom det skänker djup och glädje åt tillvaron. Och gemenskap. As emoções visar att man sitter ihop med andra. Min förhoppning? Att vi ska röra oss mer mot det brasilianska. Världen är, just nu, en förfärlig plats att vara på och att gråta över världsläget är inte någon svaghet, tvärtom, en styrka.
*
Malmö FF. För oss ljusblåa har det varit en sorglig säsong. Med en på papperet oerhört stark trupp och med en tränare som tagit två guld på raken var det självklart att tro på ett tredje raka guld. Av det blev intet, en förlorad cupfinal och en blek sjätte plats i Allsvenskan blev säsongens resultat och när det började stå klart att vi var på väg mot en usel avsluting på säsongen började ropen på tränarens, Henrik Rydström, avgång. Tålamod har ju blivit en bristvara i dagens digitaliserade samhälle så därför lyssnade MFF:s ledning på de mest aggressiva gaphalsarna, gav Rydström sparken och ersatte honom med, hör och häpna, Olympics tränare, från division ett. Hela spektaklet ovärdigt för en förening av Malmö FFs dignitet. Inget blev bättre av hur det lär ha gått till, en Daniel Andersson som åker hem till Henrik Rydström, tar ut honom på en promenad och säger: Ja, du fattar, va?! Som nåt slags gammeldags klanledare. Jag skäms å föreningens vägnar. Ingenting blev, så klart, bättre av den nye tränaren vid rodret. Så, por favor, Malmö FF, skärpning!
*
Volodomyr Zelensky. Min beundran är gränslös för den före detta komikern, han som av USA erbjöds fri lejd ut ur Ukraina när den fullskaliga invasionen stod klar på morgonen den 24 februari 2022. Det valet fanns inte på kartan för honom. Istället ställde han sig i spetsen för det ukrainska folket som sedan dess kämpat med näbbar och klor för att kasta ut angriparna. Och när jag ser honom fara som en tätting mellan olika metropoler för att utverka mer stöd för den ukrainska saken, hålla sina regelbundna, peppande tal till ukrainarna, besöka fronten, sova vid fronten, tvingas utstå förnedrande behandling från den orangehårige dåren i Vita Huset, försöka hinna vara med sin fru och sina barn, besöka platser där de ryska terrorbombningarna orsakar död och förintelse, så tänker jag: Hur fan orkar han? Hur fan orkar du, Volodomyr? Vad är det som gör att han/du inte brakar ihop? Lägg till det alla de avvärjda mordförsök mot honom som Putin beställt men som misslyckats. Ingen människa på denna jord förtjänar därför Nobels fredspris mer än denne europeiske hjälte, en av alla de uktrainare, alltså, som gör att den ryska björnen fortsatt hålls stången. Och jag är övertygad om att när vår tids historia kommer att skrivas, kommer han att framställas som vår tids Churchill, mannen som vägrade kasta in handduken för att istället ta strid mot en, på papperet, övermäktig motståndare.
*
Om hat. Jag är sjuttiotvå år och har alltså ett långt liv bakom mig, ett liv som också kryddats av ett politiskt intresse och, då och då, engagemang. Just nu är det Ukraina jag brinner och arbetar för, allt för att göra det möjligt för den heroiska nationen att stå upp mot den ryska imperialismen. Och Putin i detta? Jo, det var ju det där med hatet. Jag vet, intellektuellt sett, att man inte ska hata, man kan avsky men ska inte hata. Det är rätt men ibland är vi inte mer än människor , det vill säga, svaga och oförmögna att stå upp för våra ideal. Hos monstret i Kreml hatar jag allt: den fascistiska ideologin som styr honom, det förljugna i allt han säger, det totalitära ok han lagt på det ryska folkets axlar, sättet han pratar på, sättet han går och rör sig på, monstermasken till ansikte, det vidriga lilla leendet, den falska religiositeten, föraktet för svaghet, hans dokumenterade avsky för såna som mig, HBTQ-personer, hyllandet av en pervers manlighet och hans oförmåga att inse att även han, krigsförbrytaren med ansvar för fyra miljoner ukrainska flyktingar, en miljon ryska soldaters död och/eller lemlästning, tjugo tusen stulna ukrainska barn, upp emot hundra tusen döda ukrainska soldater och tiotusentals döda, civila ukrainare, att även han, alltså, och här nämner jag bara i förbigående de förödande krigen mot Georgien, Syrien och Tjetjenien, att även han har en kvinna inom sig, en kvinna han är livrädd för, ja att även han, krigsförbrytaren nummer ett i världen just nu, har östrogen i kroppen. Jag ber om ursäkt, alltså, för detta hat, men det finns där bara i mig, vitt, obehagligt, glödande.
*
Frida Stranne och Lena Andersson. Den första är fredsforskare från Halmstad, den andra är, som alla vet, en svensk författare och intellektuell som ofta går sin egen väg. Ingen av dem är öppen Putinvurmare, det ska slås fast redan här. Sådana har vi ytterst få i det här landet. En som sticker ut lite är Richard Turpin, skådespelaren, som öppet tagit ställning för Putin. Men han är mycket ensam. I Norge finns den före detta maoisten Pål Steigan som på sin blogg ihärdigt lägger fram det ryska perspektivet, en ny quisling, med andra ord, men den här gången sprungen ur en vänsterkontext. Stranne då? Hon har sedan kriget påbörjades publicerat ett antal texter på Aftonbladets kultursida och inte en enda gång manat till motstånd mot den ryska imperialismen, inte någonstans, vad jag har sett, fördömt den ryska ondskan. Hennes ingång är en annan, att det är Västs fel att Putin startade kriget. Den 16/1 -24 skrev hon, till exempel: ”Utifrån allt det vi nu vet är det på sin plats att fråga sig vilka det är som i praktiken stöttat Ukraina…” Slutsatsen i den texten är att det är sådana som Orbán, Fico, Kickl och Le Pen som är Ukrainas verkliga vänner, det vill säga Putins femtekolonnare i Europa. Andemeningen? Militärt stöd till Ukraina förlänger bara ett krig som, enligt henne, inte kan vinnas. Nästa fråga har hon, mig veterligen, inte ställt sig en enda gång under de snart fyra år som kriget pågått: Vad händer ifall Väst drar in sitt stöd och Ukraina tvingas kapitulera? Det är som om den lätt förutsägbara katastrofen aldrig anfäktat henne, så fredsforskare hon är, det vill säga de massmord och deportationer som i så fall skulle äga rum på ukrainska politiker och motståndsmän, den uppmuntran till att ta mer som i så fall Putin skulle känna och det fascistiska ok som i så fall skulle läggas på ukrainarnas axlar. Strannes hållning är bara en variant på Putins eget narrativ, att allt är ukrainarnas fel och att dessa borde låta sig kuvas. Lena Andersson då? I en intervju i SvT i höstas med Anders Holmberg, i 30 minuter, konstaterade hon krasst: ”Man kanske får acceptera sitt geografiska öde”, ett mer än cyniskt konstaterande ovärdigt en intellektuell av hennes kaliber. Vidden av den vidriga repliken innebär ju att alla Rysslands grannländer, inklusive Finland, ska fråntas sin agens, och att dess befolkningar fråntas rätten att leva sina liv som de vill. Det vill säga att det är Moskva som, ytterst, ska bestämma över sina grannländer och dessas politiska liv.
*
Kära Facebookvänner och läsare, jag önskar er alla en fin avslutning av det genomlidna året och ett Gott Nytt 2026!
*