”Ekelund-debatten”

 

Hösten 2006 läste jag en analys av valresultatet på Aftonbladets ledarsida. Den var signerad Olle Svenning. Jag läste också några andra artiklar, bland annat av Henning Mankell och professor Björn Fryklund. Jag tyckte inte att analyserna  höll måttet som förklaringar till Sverigedemokraternas framgång och att det fanns något fastlåst, gammalt i synen på högerpopulismen: föreställningen om att ”fascismen” plötsligt bara hoppar ut ur garderoben utan närmare, dialektiskt spel med den politiska omgivningen.  Jag skrev en artikel om det jag tyckte brast i de analyser av valresultatet som jag hade läst och skickade den till Håkan Jaensson, dåvarande chef på Aftonbladets kultursida. Han refuserade vänligt men bestämt eftersom han ansåg att mina åsikter var sånt man hört förut. Var då? undrade jag. Hur som helst skickade jag iväg samma artikel till Sydsvenskans kultursida och tänkte inte så mycket mer på saken. De sa att de skulle ta in den, vilket de gjorde redan dagen efter, om jag minns rätt. Men också, till min stora förvåning, med svar från, bland andra, Svenning och Mankell. Det var så den s.k. ”Ekelund-debatten” kom igång. Du hittar mina fyra inlägg här, i kronologisk ordning. Övriga artiklar i debatten – för och mot mina åsikter – hittar du i Sydsvenskans nätupplaga och på andra ställen  på nätet.

 

Artikel 1: Om valet och sverigedemokraterna.

 

I slutet av augusti satt vi på min balkong i centrala Malmö, sju stycken före detta hamnarbetare, alla utom en aktiva i Hamnarbetarförbundets avdelning 30 i ett antal år. Två jobbar kvar, två har gått i pension. Vi andra har andra yrken. Kvällen blixtrade av minnen och roliga historier från förr, ett förr då de flesta av oss alltid syntes under de röda fanorna på första maj. Framför allt Stefan och Charlie. Stefan är en av mina äldsta vänner. På sin tid var han en ilsken och temperamentsfull hamnarbetare som alltid reagerade på orättvisor. För ungefär tjugofem år sen flyttade han ut på söder i Malmö. Tre barn i rask takt, sedan skilsmässa. Charlie arbetade kvar i hamnen ända till sin pension förra året.När det förestående valet kommer på tapeten meddelar Stefan att han ska rösta på Sverigedemokraterna. Charlie omfattar beslutet med stor entusiasm men låter meddela att han föredrar SPI istället. Stefan har alltid varit en termometer i folksjälen. På 70-talet som nu. Hans barn gick i skolan på Hermodsdalsskolan och på nära håll har han kunnat följa det stegvisa förfallet i en av Malmös stadsdelar.

När jag läser några av reaktionerna på SDs framgångar i valet, Olle Svennings svavelosande ledare i AB (24/9), professor Björn Fryklunds svalt hållna och långa analys i SDS (23/9) eller Peter Kadhammars nedslag i Landskrona (AB 23/9) så slår det mig att ingen av dem lyckas förklara vad som hänt, på riktigt. Svenning skriver om ”monstret”, Kadhammar hävdar att han inte ser en enda gammal dam som blir väskryckt på hela den dag han tillbringar i Landskrona och Fryklund jämför med Belgien och Europa och hävdar att de högerpopulistiska partierna kommit för att stanna. Vad som är gemensamt för de tre är en underförstådd vänsterposition och stort spaltutrymme. Trots detta ekar det tomt hos alla tre när det gäller att verkligen försöka förklara vad som hänt i Skåne. Inte heller Mankell (AB 30/9) lyckas riktigt förklara skeendet även om han har en hyfsat god bild av vilka som röstat fram SD och, helt riktigt, hävdar att vi måste våga ta samtalen med dem.

Kanske kan man vända på kuttingen och kika på situationen underifrån istället. Malmö är av tradition, dess värre, en stad där kriminaliteten alltid varit relativt hög men några av de händelser som stuckit ut på senare år kan säkert hjälpa till att förklara valutgången. Den 3 oktober för två år sen mördades krögaren Yixi Ma på den populära krogen Wendi’s på Ystadvägen i Malmö. Mördarna ingick i ett rätt stort invandrargäng från Hermodsdal. Under rättegången satt mördarnas kompisar och flinade åt Wendi när han gav sin version av förloppet, med kepsarna på, gestikulerande och helt utan empati för den halvblinde Wendi. Få händelser i Malmö har upprört malmöborna på senare år som detta mord. Stefans söner känner till dem väl från Hermodsdalsskolan. I vintras stängdes samma skola efter att nästa generation gäng i kvarteret gjort det omöjligt att bedriva normal skolverksamhet, ett unikt beslut i svensk skolhistoria. Förra hösten misshandlades en busschaufför svårt på det invandrartäta Kroksbäck av ett stort gäng och trots löfte om belöning för utpekande av de ansvariga teg man i stadsdelen. En natt förra sommaren sköts samtliga rutor på Rosengårdsskolan sönder och trots att många måste ha hört det (det handlade om hundratals rutor) och en belöning på 100.000 kronor kom inga tips in om vem som låg bakom förödelsen. Kvarteret teg där också. Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av kriminella invandrare mot ”svennar” och det är inte ovanligt med etniskt svenska föräldrar som försöker bromsa sina barns gryende rasism efter att dessa blivit nedslagna eller rånade enkom för att de är just ”svennar”. Som vännen A:s äldste son som med sina vänner på reggaekonsert i Folkets Park attackerades av ett invandrargäng. Skälet? Att de var blonda och ”jävla svennar”. Sådant pratas det mycket om i en stad som Malmö. Delar av medelklassen flyr vissa offentliga platser och stadens gemensamma ytor och mötesplatser krymper. Det märkliga är att rasismen mot svenskar aldrig debatteras på kultursidorna men Stefan och Charlie pratar om den och jag hör den ofta komma upp i samtal med andra vänner.

Ett antal frågor inställer sig alltså med anledning av sverigedemokraternas framgångar: varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur? Varför är det ”fel” att oroa sig för islams utbredning – bara på Rosengård finns sju källarmoskéer där extrem islamism predikas; islam är ju faktiskt inte kebab och falafel utan en religion intimt förknippad med politik, en religion som inte gått igenom upplysningens stålbad och där vissa saker tycks oförenliga med grundläggande västerländska värden, som jämlikheten mellan könen, till exempel? Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya svenskarna just detta? Har inte alla människor, oavsett om man är ”svensk” eller ”invandrare” ett personligt ansvar för vad de gör? Varför skall vi acceptera det utbredda epitetet ”hora” så fort en tjej lever livet med dans, diskotek, killar och fotboll? Varför ska vi stå ut med det sorgligt utbredda ”Knulla din mamma!” under fotbollsmatcher, på skolgårdar eller gator och torg så fort friktion uppstår? Varför är det inte självklart med ett förbud för religiösa symboler i den svenska grundskolan, skolan är ju konfessionslös och slöjan en djupt reaktionär, religiös symbol som uppmuntrar killar att dela upp tjejer i ”horor” och ”madonnor” och som, i många fall, tvingas på unga tjejer mot deras vilja? Borde inte alla som delar upplysningens ideal, oavsett om vi är höger, liberaler eller vänster, arbeta för ett stopp för religiösa friskolor?

I bästa fall kan valresultatet bli en väckarklocka för en yrvaken socialdemokrati men också startskottet för en diskussion om den värdegrund samhället bör vila på. Förhoppningsvis innebär det också slutet på den naiva kulturrelativism som utgör en så god grogrund för högerextremismen. Att SDs framgångar i Skåne delvis har sin upprinnelse i Skånes bruna tradition är en självklarhet men förklarar mera Vellinge, Sjöbo och Höör än Malmö och Landskrona. För att förklara SDs framgångar i de gamla arbetarstäderna bör man analysera Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.

Det är inga ”fascister” och ”monster” som lyft SD i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller ”fått nock”, för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna.Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von obenperspektiv (Fryklund) då kan sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.

 

(Obs, namnen på vännerna fingerade i artikeln)

 

(Sydsvenskan, oktober 2006)

 

 

Artikel 2. Svar till Olle Svenning och Adrian Kaba.

 

Den politiska korrekthetens mobbningsstrategi slog alltså till direkt. Som väntat.När budbäraren kom med sitt tråkiga budskap drog Olle Svenning sabel för att hugga huvudet av mig men utan att – som det verkar – reflektera över att han hugger i sten. Jag har skrivit yrkesmässigt i tjugofem år och tror aldrig att jag fått så många positiva reaktioner på något jag skrivit. Inte så snabbt. Sms, mejl, telefonsamtal. Från ”invandrare”, från ”svenskar”. Samtliga hemmahörande till vänster (SAP, Miljöpartiet och V) på den politiska skalan, dvs där jag själv hör hemma.

Detta borde Svenning och Kaba reflektera över. Det är alltså inga SD:are som hört av sig och när Svenning nu tar till storsläggan mot mig och buntar ihop mig med nazister och kjaersgaardister kan det vara på sin plats med ett påpekande: jag är den skånske författare som genom åren hårdast har tagit den ideologiska striden med Skånes ”verkliga” sverigedemokrater, moderaterna i Vellinge Kommun. Jag är sannolikt den som oftast hyllat Malmö för den lyckade integrationen (i vissa stadsdelar) och för stadens ”mångkultur”, i artiklar men också gestaltat (i böcker som ”Jag vill ha hela världen!” och ”Torget”, t ex). Jag var en av de första som stolt försvarade bygget av moskén och jag har ofta hävdat att Malmö ligger i framkant i förhållande till, t ex Stockholm, vad gäller integrationen. Detta hävdar jag fortfarande men ser nu också skuggsidan tydligare. Hur de har det som bor i de områden där integrationen misslyckats. Hur de har det som bor på Svennings kulturmysiga Bajen-Söder i Stockholm är ointressant i sammanhanget. Här handlar det om hur Svennings olyckliga, socialdemokratiska partikamrater i Malmö, Landskrona och Trelleborg har det och varför de valde att lägga sina röster på SD istället (som på Almgården t ex).

Att jag hånas för att jag skriver om något många jag känner ser som ett problem: föraktet för svenskar och svenskhet, kan jag leva med. Jag tror, ärligt talat, inte att Svenning vågar ta i det problemet. Det föraktet och den rasismen har säkert lika många bottnar som den omvända rasismen (den det är ”tillåtet” att tala och skriva om). Ett källflöde till det jag förde på tal är utanförskapet. Ett annat k a n v a r a islamismen och därför är det olyckligt att Olle Svenning, med den maktposition han har, inte tar det problemet på allvar. Istället väljer han att stigmatisera oliktänkande som ”islamofober”, ett ord som fått ny, bedräglig betydelse i Svennings värld, det ska nämligen läsas som ”rasist” trots att det ordagrant betyder ”rädsla och oro för islam”, en oro som finns och som vi måste ta på allvar. Svenning skriver att jag vill ”stänga moskéer” och ”riva slöjorna av islams kvinnor”. Var står det i min text? Jag är för ett pluralistiskt samhälle och för religionsfriheten men jag anser att den svenska grundskolan bör omfattas av ett förbud mot religiösa symboler, som i Frankrike där det fungerar utmärkt och uppenbarligen varit till gagn för integrationen av muslimerna (se intervju med islamologen Gilles Kepel i SDS 5/10).

Det som oroar mest med Svenning och Kaba är det av båda lite kokett uppvisade föraktet för den upplysningstradition som moderniteten vilar på med värden som humanism, respekt för oliktänkande, demokrati och – just det! – jämlikheten mellan könen. Detta är det centrala i upplysningen, inte kolonialismen eller imperialismen, och ur vad vissa vänsterintellektuellas flirt med kulturrelativismen och den religiösa obskyrantismen fötts det vet jag ärligt talat inte. Kanske är det ur Israel/Palestina-konflikten, kanske är det ur Bushs vansinneskrig i Irak. Vad gäller kulturrelativismen kan man leka med tanken på att hundratusen hinduer plötsligt (tsunami, jordbävning, asteroidnedslag, vem vet) söker sig till Sverige. Skulle då Svenning lägga pannan i djupa veck och fundera över om inte kastsystemet i själva verket är nåt progressivt? Jag tror inte det men så kan kulturrelativism fungera. Hur som helst så tror jag att både han och Kaba skulle bli uppfriskade av ett möte med den Karl Marx som påstod att ”religionen är opium åt folken” och med den Voltaire – ”Ecrasez l’infame”! (Krossa den skändliga!) – som vågade ta striden med kyrkan på det att vi alla, om än långt senare, blev fria från kyrkans förtryck.

Kaba kan vara lugn. Jag är inte ”cynisk”, jag tror på det han gör och är engagerad i och tänker inte rycka slöjan av någon. Vad gäller Svenning så bör han lyssna noga på partikamraten Nalin Pekgul som funderar på att lämna sin barndoms Tensta efter att ha tröttnat på att bli kallad för ”jävla hora” och ”svennejävel” bara för att hon vägrar bära slöja och vägrar sätta sådan på sin dotter.

När han förstått det problemets kärna, och vidd, då tror jag att han är mogen att föra en dialog på vuxnas vis.

 

(Sydsvenskan, oktober 2006)

 

 

Artikel 3: Min fiendes fiende är min vän.

 

Eftersom hamnarbetarmiddagen på min balkong av mina vedersakare förvandlats till en saga om helsvenska arbetare som skulle drömma om ett folkhemsparadis före invandringens tid kan det vara på sin plats att kika närmare på vilka som satt till bords: två har polsk bakgrund, den ene med föräldrar som överlevde Ravensbrück och Hamburg Neugamme (de vita bussarna, alltså), den andre med en far som var tysk krigsfånge, en tredje har judiskt blod i ådrorna, en fjärde kommer från resande/tattare-miljö, själv har jag italienskt blod (om än avlägset) i mina ådror. Vad ”Stefan” har för bakgrund vet jag inte men några, som Oline Stig så fult antyder, rasistiskt inspirerade skämt om muslimer eller andra förekom, av förklarlig anledning, inte. Däremot en glädje över att träffa gamla arbetskamrater och känna att taket är högt. Vad gäller ”Stefan” har jag i mer än tjugo års tid kämpat mot honom och hans främlingsfientlighet. Trots detta fortsätter vi umgås. Konstigt? Inte för mig. Jag hyser nämligen åsikten att man kan umgås med folk som inte delar ens egna åsikter.

Så till debatten:

1/ Debatten om debattens villkor. Varför tror sig vänsterintellektuella av Svennings eller Petter Larssons typ ha rätten att bestämma vad vi får tala om och vad vi bara får tiga om (se Foucault, ”Diskursens ordning”)? Jo, för att det är en kamp om ”problemformuleringsprivilegiet”. Låt oss hoppas att den här debatten leder till att några av grindvakterna förlorar en del av sin makt.

2/ Finns det eller finns det inte en rasism mot etniska svenskar? Jag hävdar att den finns och att den är en av förklaringarna till SDs framgångar. Ingen av mina motståndare förnekar heller mitt påstående men försöker ändå relativisera problemet (Larsson, Söderberg, Nordenhök t ex). Det är märkligt ty när ett skinheadsgäng slår ner en invandrare är vi alla överens om att det handlar om rasism men när ett invandrargäng slår ner en svensk med typiskt svenska egenskaper och där dessa egenskaper är en del av det som skapar föraktet, då är det inte rasism… Detta är en logisk kullerbytta men det är värre än så ty det man kan utläsa mellan raderna hos de tre är att detta våld är förklarligt och – hemska tanke – försvarligt (”bombplanen”). I min värld är båda rasismerna förkastliga och farliga. Vad gäller begreppet ”etnisk svensk” använder jag det i samma betydelse som det definieras i NE (kan vi tala om etniska minoriteter – samer, kurder – kan vi tala om etniska majoriteter). Det är inte perfekt men det duger här.

3/ Är alla som röstat på SD rasister och fascister och hur ska vi bemöta SD och dess väljare? Om svar ja på första ledet i frågan så har vi plötsligt mer än 10.000 fascister i Malmö. Jag tror inte att det är så, inte heller att debatten är förtjänt av att stigmatisera folk som ”fascister” bara för att de valt att rösta på SD. Att SD är ett parti med högerextrema rötter är klart, liksom det faktum att det finns många i partiet som har en rasistisk agenda. Men till skillnad från hur vi ska bemöta nazister – frysa ut dem – tror jag på en debatt med blanka vapen, framförallt med dem som missnöjesröstat på partiet. Om det innebär ”legitimering” eller inte intresserar mig mindre. Dessa människors oro måste tas på allvar och tar vi inte diskussionerna nu väntar helt andra fajter längre fram.

4/ Frågan om islam och kulturrelativismen. Jag tror att det, grovt sett, finns två vägar att gå, den franska och den engelska. I Frankrike har man, bland annat med ett förbud mot religiösa symboler i grundskolan, uppmuntrat den stora muslimska minoriteten till integration. Förbudet har slagit väl ut och en ny generation muslimer tar nu plats i offentligheten på ett annat sätt än tidigare (se Gilles Kepel, ”Kampen om islam”). Slöjförbudet blev också ett sätt att tillåta unga tjejer att i lugn och ro fundera över sitt religiösa val, ett stöd för tankefriheten, helt enkelt. England valde tidigt mångkulturalismens och separationens väg. Olika religiösa och etniska grupper tilläts leva sina liv enligt egna traditioner och seder, många av dem isolerade från det engelska majoritetssamhället och de radikala imamer som inte fick uppehållstillstånd i Frankrike fick det i England. I valet mellan den franska vägen (integration/sekularism) och den engelska (mångkulturalism/kulturrelativism) tror jag på den franska.

Ett annat skäl till at jag gör det är att jag ser den religiösa fundamentalismen som ett krig m o t kvinnan och f ö r en uråldrig patriarkal ordning. Slöjan ingår i det maktspelet och det är glädjande att den nya integrationsministern – kvinna, muslim – också tycks anse detta. Något som också kan ses som ett ”krig”, inte mot kvinnor men mot unga tjejer – och det har inte med islam att göra – är den jargong många invandrarkillar hemfaller åt med uttryck som ”knulla din mamma!” och ”jävla hora!” i tid och otid. Med ”madrass” (Söderberg) har detta inte längre något att göra. Jag är tonårsförälder, jag vet. Den här ”kulturen” är uttryck för samma vilja från männen och pojkarna att hålla kvinnor och tjejer på mattan och är ett bra drivmedel åt SD. Att flera fotbollsklubbar i stan nu börjat ta tag i problemet och delar ut ”rött kort” när det inträffar är utmärkt.

Vad gäller kulturrelativismen tror jag att de som nu famnar religionen enligt devisen min fiendes fiende är min vän (och fienden är i alla lägen USA), kommer att svänga i frågan ty, för att citera Myrdal, alltför många svenska intellektuella ”simmar i flock och vänder i flock”.

 

Artikel 4: Jag skriver för att få luft och ljus. Svar till Niklas Söderberg.

 

Inte någonstans har jag använt ”vi” och ”dom”, lika lite som uppdelningen ”svensk arbetarklass” mot ”invandrare”. Alla som vet nåt om Malmö vet att en sådan uppdelning är omöjlig. Kockums historia vederlägger den, hamnens likaså. Att ordet ”skötsamhetskultur” blivit så laddat är intressant och värt en helt egen debatt; kanske är det där konfrontationslinjen går i förorterna, dvs mellan de som omhuldar det och de som inte gör det, vilket i så fall kan förklara varför ett antal människor med invandrarbakgrund ironiskt nog lagt sina röster på SD (det vore intressant att få reda på hur många de är). Att Söderberg bagatelliserar islamismen och inte förstår artskillnaden mellan gamla tiders ”madrass” och ”knulla din mamma!” är att beklaga. Vad gäller kravallerna i Frankrike så tror jag att de var uttryck för social frustration och fransk ”tradition”; 1968 hette det ”Sous le pavé, la plage!” (Under gatstenarna finns stranden!). Fransmännen älskar sina gatstenar, någon protest mot slöjförbudet var det inte och nog är franska kravaller ändå att föredra framför engelska 7 Julibombare. I så fall.

Vad gäller slöjan och personrånen finns inget direkt samband, vilket jag heller inte påstått, men i miljön där slöja förordas finns predikanter, och vuxna män, som spyr galla över svensk kultur och svenska kvinnor. Det föraktet kan, tror jag, spilla över på de unga och bidra till en mental grogrund för rån mot och förnedring av ”svennar”.

De politiska lösningarna på problemen har jag inte. De måste vi hitta tillsammans, Söderberg, jag, Kaba och alla andra som tror på att olika kulturer kan leva sida vid sida. Jag skriver inte för att jag har lösningarna

Jag skriver för att få luft och ljus. Det måste vara tillräckligt.

 

(Sydsvenskan, oktober 2006)