Förord till Ships in the River

 

Inte sällan handlar allt om tillfälligheter. Jag sitter på kontoret och arbetar på en roman om stuvare i Malmö Hamn och söker information om Amaltheadådet och storstrejken. I bokhyllan står en oläst roman, Our Daily Bread, av en för mig okänd malmöförfattare, Gösta Larsson. Jag råkade av en tillfällighet köpa den på ett antikvariat på sjuttiotalet och den har alltid sett så tråkig ut, lite som en grå, gammal bibel. Förmodligen har det faktum att Larsson skrev på engelska hjälpt till att bevara den oläst. Jag börjar bläddra i den. Det visar sig att den handlar om just det jag vill veta mer om för mitt romanarbete, Amaltheadådet, utlöst som en solidaritetshandling för Malmös strejkande hamnarbetare. Bläddrandet övergår i intensiv läsning. Gösta Larsson skildrar Amaltheahändelserna med välgörande distans och låter läsaren uppleva dramatiken i hamnen via en arbetarfamilj vid Möllevången, där man far upp skräckslaget ur sina sängar i tron att stadens gasklocka exploderat eller att ”ryssen” anfallit när man hör den våldsamma explosionen. Gösta Larsson skriver en färgrik, rytmisk och pregnant engelska och jag rycks med av berättelsen. Jag slår ihop pärmarna lätt konfunderad. Varför har jag aldrig hört talas om Gösta Larsson? Jag forskar vidare och hittar fortsättningen på Our Daily Bread, via Amazon.com hos en antikvariatsbokhandlare i San Francisco: Fatherland, farewell! Den håller samma litterära nivå men handlar om hur det gick för de arbetare som deltog i storstrejken 1909, hur arbetsgivarna tvingade dem att krypa till korset, gå under i misär och alkoholism till följd av arbetslöshet eller emigrera till ”arbetarparadiset” USA. Gösta Larsson beskriver en tämligen okänd period i svensk arbetarrörelses historia. När jag jämför de engelska originalen med de svenska översättningarna, Livets nödtorft och Mitt land, farväl!, slås jag av att engelskan känns friskare, smidigare och mer levande.

Det okända författarödet fascinerar mig och via en god vän från tiden som stuvare i Malmö Hamn, Jan Ziehlke, sedermera matros och psykolog, får jag tillgång till klipp från gamla tidskrifter, bland annat Studiekamraten. Där finns några artiklar om Gösta Larsson från femtiotalet. Bilden växer ut kring arbetarförfattaren från Möllevången i Malmö och från mottagandet i Sverige av Livets nödtorft citeras Anders Österling: ”Gösta Larsson har verkligen hyllat sitt land. Hans roman är ett socialt dokument av nationell betydelse” men också Sten Selander, som inrangerade Gösta Larsson bland ”… det ytterligt ringa antal verkliga människoskapare, som fötts här i landet under det senaste halvseklet.” I samma tidskrift, från1973, skriver Ragnar Matsson: ”Vid sidan av Ivar Lo-Johansson är Gösta Larsson den författare som tycks bäst insatt i fackföreningsförhållandena”.

I en kyrkobok på Stadsarkivet i Malmö hittar jag, efter att ha spårat adressen till den familj han föddes i, en liten anteckning vid Gösta Larssons namn: ”s.u.ä.” (son utom äktenskapet). Gösta Larsson föddes på Hagagatan vid Möllevångstorget i Malmö 1898 och sonen utom äktenskapet visar sig vara en Stig Gösta Carlsson, född i juni 1921, några månader efter att fadern emigrerade till USA. Via folkbokföringen får jag tag på adressen till denne Stig Gösta Carlsson. Han visar sig vara åttiosex år, bo i Lund och han blir glatt överraskad när jag ringer. Han tror knappt att det är sant att det finns någon som intresserar sig för faderns författarskap men efter en stund inser han att mitt intresse är seriöst. När vi väl träffas någon vecka senare visar det sig att han har alla faderns böcker fint inbundna i egna band. Jag får höra mer om faderns liv och dessutom tillgång till brev och mer material om den bortglömde författaren. Om den litterära debuten i USA skriver man i Aftonbladet den 21 juni 1934:

 

”Refuserades i Sverige – litterär sensation i USA!
Gösta Larsson nytt författarnamn i Amerika –

Proletärroman som får glänsande kritik.

Our Daily Bread, av Gösta Larsson, återspeglar författarens ungdomsminnen från Malmö. De skildra en svensk hantverkarfamiljs kamp för tillvaron under åren strax efter sekelskiftet, hur faderns sjukdom bryter ned familjens motståndskraft, hur familjens torftiga bohag tages i mät för obetalda skatter och hur familjefadern under storstrejken av omtanke om de sina sviker arbetarnas sak och stämplas som strejkbrytare. Det enda som återstår för familjen är att söka sin utkomst i ett annat land – i Amerika.
Den amerikanska kritiken är enhällig i sitt beröm, New York Times, Herald Tribune, Hearsttidningen New York American, New York Post och den över hela Förenta Staterna spridda tidskriften Time höra till de publikationer, vilka redan hunnit anmäla boken…” Vad kritiken finner särskilt märkligt är romanens rent språkliga förtjänster. Gösta Larssons engelska betecknas som stående på ett mycket högt litterärt plan. De korta, kärva anglosaxiska orden dominera och hans språk flyter rytmiskt och mjukt som vers. Författaren, Gösta Larsson, är till yrket ingenjör och omkring fyrtio år gammal. Han kom till Amerika för elva år sedan och det måste anses mycket märkligt att han under denna relativt korta tid lärt sig behärska det engelska språket med så fulländat mästerskap”.

 

Redan efter debutromanen riktas alltså ljuset på den stora gåtan i Gösta Larssons författarskap, hur han efter endast drygt tio år kunde skriva en så bra och levande engelska. I en intervju i Oregon-Posten från den 18 oktober 1934 berättar han med egna ord om sitt liv:

 

”Jag föddes i Malmö år 1900. Mina föräldrar voro fattiga och vid elva års ålder måste jag sluta skolan för att förtjäna mitt uppehälle. Min brinnande håg stod emellertid till poesin och på min fritid skrev jag dikter och berättelser. Under de följande åtta åren arbetade jag som springpojke, fabriksarbetare, trädgårdselev och smed. Under dessa år gick jag alltid i aftonskola. Trött på den dagliga enformigheten gick jag till sjöss, och som kollämpare på en trampångare besåg jag olika länder – England, Frankrike, Ryssland, Amerika och Kap Verdeöarna, etc. Det omänskliga arbetet i eldrummet nästan knäckte min hälsa, och efter hemkomsten från sjön intogs jag på Allmänna Sjukhuset i Malmö. Sedan arbetade jag på Kockums Varv. Jag studerade på lediga stunder och skrev vers. Nitton år gammal fick jag ett stipendium av Cedergrenska fonden i Stockholm på det villkor att jag studerade teknik. Tre år därefter avlade jag ingenjörsexamen. För min dåliga hälsas skull reste jag till Sydafrika. I Kapstaden arbetade jag först som hantlangare, sedan som ingenjör för en brobyggnadsfirma. Sedermera reste jag norrut till Johannesburg, men kunde omöjligt få arbete på grund av de oroligheter som följde på en revolution bland arbetarna i Rands guldgruvor. Hade en svår tid. Kom sedermera till Afrikas östkust och fick där tag i ett fartyg, vars kapten lät mig mönstra som sjöman för resan till Philadelphia. Så kom jag till Amerika. De första månaderna här i landet skottade jag snö. I sinom tid fick jag plats som ritare på ett ingenjörskontor. Eftersom jag tillbragte nätterna med att skriva på en roman, så vanskötte jag mitt arbete. Jag beslöt då att återupprätta mitt anseende, och detta tog mig ett år. En förmiddag kom chefen och sade att jag nu skulle bli avancerad och få mera betalt, men då lade jag ned mitt dragstift och tog min hatt och lämnade kontoret – och ingenjörsyrket. Jag arbetade nu som longshoreman en tid, sedan som filmskådespelare i smärre roller. Jag studerade och skrev både dikter och romaner men fick allting refuserat av de svenska förlag jag vände mig till. Jag var chef för den tekniska avdelningen på ett visst filmbolag, när bolaget plötsligt avbröt sin verksamhet. Jag arbetade nu som longshoreman igen, men skrev och studerade oupphörligen. Särskilt ägnade jag mig åt studiet av den grekiska skulpturen, och den kännedom jag vunnit om det gamla soliga Hellas´ härliga konst och behärskade, lugna, upphöjda ideal – detta mer än något annat har influerat mig i mitt författareskap. Jag arbetade som artistmodell. Jag skrev och skrev och fick alla manuskript återsända. I förtvivlan kastade jag mig över ett intensivt studium av engelska språket. Jag skrev – och till sist fick jag en bok antagen. Men jag begärde att få den tillbaka från förlaget, enär jag ej längre var nöjd med densamma. Så till sist kom den dag, då jag hade skrivit ett hundra sidor på en bok jag kallade Our Daily Bread. Jag visade dessa hundra sidor för The Vanguard Press, som tyckte så mycket om manuskriptet, att jag erbjöds ett kontrakt. Jag skrev om de första hundra sidorna ett halvt dussin gånger och fortsatte sedan tills boken var färdig. Den publicerades den 1 juni och bemöttes väl av hela Förenta Staternas kritik. I Sverige har diktaren och litteraturkritikern Sten Selander recenserat boken på ett för mig mycket tillfredsställande sätt. Även andra svenska kritiker ha uttalat sig fördelaktigt. Svenska översättningsrätten till Our Daily Bread har blivit köpt av förlagsfirman Wahlström & Widstrand. För närvarande håller jag på med att lägga sista handen vid en svensk diktsamling. Och så samlar jag material för min nästa bok.”

Gösta Larsson återvände aldrig till Sverige. Varför vet ingen, inte ens sonen, som växte upp med sin ensamstående mor i Malmö, bland annat på just Hagagatan där pappan föddes. Gösta Larsson var förlovad när han for och möjligen var tanken att han skulle förbereda för fästmöns och sonens ankomst men av detta blev intet. Han höll kontakt med sina föräldrar och syskon via brev. Dock ej med sonen, som skrev fem brev till sin pappa utan att någonsin få svar. Att han så snabbt kunde lära sig att skriva så bra engelska torde gå att förklara med att han acklimatiserade sig snabbt i det nya samhället och sög i sig allt det nya han mötte – som ett levande läskpapper. Att han kunde så mycket om den svenska arbetarrörelsen och skrev så exakt om händelserna kring 1908-1911 har delvis sin förklaring i ett samarbete med vännen Gösta Netzén, statarpojken som blev en viktig ledargestalt inom den svenska arbetarrörelsen. Netzén lär ha hjälpt Larsson med detaljerad information från de stora, sociala striderna kring storstrejkens år. Gerhard Magnussons och Sigfrid Hanssons arbeten om den svenska arbetarrörelsen var också viktiga källor för honom där på andra sidan Atlanten.

Vad gäller Larssons litterära influenser nämner han i olika intervjuer ett antal norska författare, Knut Hamsun, Johan Bojer, Sigrid Undset och Johan Falkberget, irländare som Sean O’Failin, Peader O’Donnel och Francis Stewart, ryssen Ivan Bunin och bland de då moderna amerikanska poeterna, Conrad Aiken och Edna St. Vincent Millay. Vad han läste av samtida svenska arbetarförfattare, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren och Artur Lundkvist, till exempel, vet vi inte. Den ende svenske författare han nämner med stor respekt i det material jag haft tillgång till är Gustaf Fröding. Sitt eget konstnärliga credo formulerade han på följande vis: ”All verklig konst måste, tror jag, åtminstone till en del, vara självbiografisk. Vi kan egentligen bara tala övertygande om dom vitala erfarenheter som vi gjort i första hand men det jag håller på med är inte en proletärroman enligt den marxistiska ideologin. Det jag skriver skrivs inte efter formula, som till exempel dom unga ryska författarna gör idag. Jag är inte nån fanatisk marxist, jag hatar att sätta etiketter på konstnärliga verk, torr och tom klassificering bär mej emot. Alla slags typer intressera en verklig konstnär, som ju med lugn sitter som domare över mänskligheten. Han är icke dogmatisk, han innesluter i sin konst allt som är skönt och sant.”

Arbetarromanerna om livet i Malmö 1908 och åren därefter fick som synes stor uppmärksamhet i USA, de gavs ut på vänsterförlaget Vanguard Press och han blev av allt att döma lite av ett namn i den radikala författarmiljön i USA. De svenska översättningarna dömde han emellertid ut som den perfektionist han tycks ha varit. De två första var gjorda av filosofiprofessorn Alf Ahlberg och efter den tredje romanen, som är bättre översatt (av Per Kjellberg), förbjöd han vidare översättningar av sina verk. I brev till sitt svenska förlag, Wahlström & Widstrand, gick han punkt för punkts igenom alla de misstag Ahlberg gjorde – häpnadsväckande läsning för en nutida läsare. Larsson beslår Ahlberg med det ena grova misstaget efter det andra. The Ordeal of the Falcon, från 1941, Gösta Larssons tredje roman (Falkens eldprov, på svenska 1946,) är en sjöroman och handlar om en besättning som hamnar i en svår storm på Nordatlanten. Höjdpunkten i romanen är en stormskildring på Joseph Conradnivå. Jämförelsen med Conrad dök för övrigt upp i en intervju i Arbetet 1945 apropå det faktum att båda bytte modersmål till engelskan när det kom till skrivandet. Om Conrad sa Gösta Larsson: ”Det finns inte mycket likhet oss emellan. Conrad var en asocial polsk aristokrat, jag är en klassmedveten svensk arbetarpojke. Men visst skrev Conrad en härlig engelska – och så gör den danska författarinnan Karen Blixen.”

Gösta Larsson gav ut ytterligare två romaner, den första ett slags allegori över vad vi idag kallar för hyperkapitalism, ett samhällstillstånd där allt är till salu, Revolt in Arcadia (1942), skriven på en medvetet arkaiserad engelska. Boken är ett slags saga där Marx möter Bröderna Grimm och går att läsa som en kritisk uppgörelse med det USA som för Larsson, och många med honom, en gång hade framstått som ett arbetarnas paradis. I Revolt in Arcadia hyllar han jämlikheten, tar tydlig ställning i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital och ifrågasätter det heliga egendomsbegreppet. I sagan hamnar alla spekulanter i fängelse där de döms till tvångsarbete. Dagens Nyheters korrespondent i New York rapporterade efter bokens utgivning: ”Den svensk-amerikanske författaren Gösta Larsson har i New York utgivit en ny bok, ”Revolt i Arkadien”, som fått ett mycket varmt mottagande. I satirisk fantasidräkt går författaren till rätta med nuvarande sociala förhållanden och målar framtidsbilden av en lyckligare demokrati. Boken förklaras vara Gösta Larssons förnämsta hittills. Den är skriven i en helt ny stil och utgör en blandning av Walt Disney och svensk saga med bergakungens prinsessa och bondpojken. I allt detta har insprängts social och ekonomisk filosofi, men författaren tappar ingen gång sitt goda humör. Alla New Yorks större boklådor skola i kommande vecka enbart skylta med Revolt i Arkadien”.

 

Fyra år senare kom Gösta Larssons ”masterpiece”, Ships in the River, en roman om stuvare i New Yorks hamn. Romanen bygger på hans egna erfarenheter från kajerna längs Hudson River och fick stor uppmärksamhet. Det är en livfull och fin skildring där han väver ihop skildringen av stuvarnas liv med en kärlekshistoria mellan två invandrare, en ung norska och en tjeckisk hamnarbetare. Ships in the River gjorde succé i USA. Warner Brothers skrev kontrakt med honom och allt såg ut att vara klart med filmrätt och inspelning. I ett klipp ur Expressen från den tiden stod följande: ”Chefen för Warner Brothers studio Jack Warner har föreslagit Greta Garbo för huvudrollen i den svensk-amerikanske författaren Gösta Larssons Ships in the river som man inom kort skall sätta igång att filma. Meningen var från början att Viveca Lindfors skulle spela huvudrollen Karen, men dessa planer ändrades senare, och man söker nu efter en annan lämplig skådespelerska. Mr Jack Warner skriver i ett brev till Gösta Larsson att bolaget inte kommer sky några kostnader för att få de bästa tänkbara skådespelarkrafter för produktionen, och han personligen önskar att Greta Garbo skall ställa sig villig till förslaget att göra Karens roll, ehuru han inte vågar vara alltför optimistisk att hon skall acceptera erbjudandet. Gösta Larsson underhandlar f.n. själv med sin landsmaninna, och han förklarar vid ett samtal med Expressen att han skulle vara världens lyckligaste man om hon ville gå med på förslaget. Om hon gjorde det, är jag övertygad om att Ships in the River skulle bli en oförglömlig film, sa han.”

Men någonstans på vägen går det snett. Kontraktet rivs och det blir ingen film, sannolikt för att Larsson är för tuff i sina anspråk. Inte ekonomiskt, men om hur det hela ska gestaltas. Mönstret går igen från breven till Wahlström & Widstrand. Han vill allt och nöjer sig inte med halvmesyrer. I hela sitt liv tycks han ha drömt om det helgjutna, arbetat på det och aldrig fuskat, alltid strävat efter att varje mening, varje replik, varje beskrivning ska ”sitta”.

Den 4 april 1946 skriver Expressen:

 

”SVENSK USA-FÖRFATTARE TACKADE NEJ TILL 1.000 DOLLARS I VECKAN

Det fordras säkerligen en god portion karaktär och viljestyrka för att säga nej till ett femårskontrakt från Hollywood som ger tusen dollar eller i runt tal fyra tusen svenska kronor i veckan. Det är emellertid just vad den svenska succèsförfattaren Gösta Larsson från Malmö gjort i dagarna samtidigt som han sålt sin nya bestseller Ships in the river till Warner Brothers studio.
- Det är inte alls så heroiskt som det kanske låter, säger mr Larsson vid ett samtal med Expressens korrespondent. Jag bryr mig inte om mera pengar – nu har jag så jag klarar mig i alla fall och vill bara vara i fred med mina studier och mina nya böcker som jag har under arbete. Jag räknar med att under de fem närmaste åren kunna skriva en hel del, och därför vill jag vara obunden och kunna göra som jag vill. Jag är kanske originell såtillvida att jag inte längre skriver för pengarnas skull, utan därför att jag tycker att jag har något att tala om för mina medmänniskor. Gösta Larssons envisa vägran att acceptera Hollywood-herrarnas frikostiga kontrakt skapade åtskillig förvirring där ute. Under fjorton dagars tid bombarderade Hollywood den svenske författaren med förtvivlade telegram som vädjade till hans bästa att acceptera. Man trodde nämligen hela tiden att han inte var nöjd med tusen dollar i veckan och att hans ovillighet bara var ett simpelt trick för att få upp summan. De kunde helt enkelt inte fatta att mannen vägrade. Gösta Larsson, som är arbetarpojke från Malmö, men som tillbringat större delen av sitt liv utomlands, har haft en sällsynt törnbeströdd väg att vandra innan han nu äntligen fått den förnämliga platsen på den amerikanska parnassen han nu innehar.”

Något skar sig, alltså, mellan Gösta Larsson och Warner Brothers. Vad vet vi inte. En hypotes som sonen, Stig Gösta Carlsson, håller för trolig är att Gösta Larsson och Jack Warner hade olika åsikter om vem som skulle spela den kvinnliga huvudrollen men det enda vi vet med säkerhet är att det inte blev någon film. Eller, kanske blev det ändå något? Några år senare gjordes det en film om livet i New Yorks hamn, Elia Kazans Storstadshamn som ju blev Marlon Brandos genombrott som filmskådespelare. Kazans lågbudgetfilm blev en enorm succé och tillhör idag filmhistorien. Det finns likheter mellan Kazans film och Gösta Larssons roman och idén till Kazans film kan mycket väl komma från Gösta Larssons roman även om filmen påstås vara inspirerad av ett prisbelönt reportage om kriminaliteten i New Yorks hamn, Crime on the Waterfront, av journalisten Malcolm Johnson 1949. Manuset till Storstadshamn skrevs av författaren Budd Schulberg men med tanke på den uppmärksamhet som Larssons roman väckte, också i Hollywood, går det inte att utesluta att Kazan och Schulberg kan ha slukat Gösta Larssons hamnskildring med hull och hår och ”stöld” av idéer inom filmens och litteraturens världar är inte alltid lätta att kartlägga. Konstnärlig gestaltning är ju ett ständigt givande och tagande. Efter Ships in the River blev det inga fler böcker av Gösta Larsson. Brodern, Knut Larsson, en lyriker med melankolisk läggning, som gav ut några diktsamlingar på Bonniers på 60-talet, misstänkte att Gösta Larsson kan ha hamnat i skottgluggen för HUAC, den kommission som inspirerades av senator McCarthys jakt på vänstersinnade och kommunister i femtiotalets USA. Om sin bror sade Knut: ”Gösta Larsson var socialist. Det dolde han aldrig. Kanske blev McCarthyismen honom för svår de sista åren, kanske drogs han in i förhören med kommunistsympatisörer.” Vad han gjorde mellan åren 1946 och 1955 vet vi nästan ingenting om.

Den 14 februari 1955 gick han ut i sitt garage i den lilla staden Waterford, i Connecticut, där han bodde med sin hustru, Cecilia Allen. Han tejpade igen garagedörren grundligt, satte sig i bilen och startade motorn. Några minuter senare var han död. Hustrun berättade senare för den lokala dagstidningen att hennes make känt sig deprimerad efter att ha fått två nyskrivna romaner refuserade. Mer än så vet vi inte. Den författare som så stolt deklarerade, i intervjun i Arbetet 1945: ”Mitt mål är att på mitt sätt göra den svenska arbetarrörelsen känd över hela världen”, slutade därmed sitt liv på samma sätt som Stig Dagerman bara tre månader senare.

Idag, sextiofem år senare, föreligger Gösta Larssons femte och sista roman i svensk översättning, tack vare barnet, Gösta Carlssons, och barnbarnens, Leif Carlsson och Stefan Viking, tillåtelse. De har med stor entusiasm stött idén om att se till att Gösta Larssons roman om stuvarna i New Yorks hamn ska få se ljuset i svensk språkdräkt. Det gör att den bortglömde Gösta Larsson kan träda fram i ljuset igen och kanske få sin rättmätiga plats i den svenska arbetarlitteraturens historia.

Trots att han skrev på engelska.

 

Fredrik Ekelund

 

(Förord till översättningen av Ships in the River - Kajerna vid Hudson River -, på Booklunds förlag januari 2011; översättning Jan Ristarp)