Dagarnas färg i mitt sinne: Måndagen är ljust gul, tisdagen svagt röd, onsdagen ljusgrön, torsdagen svagt ärtsoppefärgad, fredagen djupröd, lördagen svart och söndagen ångestrosa men den enda färgen som jag kan ”förklara” är torsdagens ärtsoppefärgade, de övriga är ett privat mysterium.
*
Svampen på Stureplan. Jag står och väntar på en väninna under den berömda svampen utanför Sturegallerian. Det pågår en ombyggnad och gallerian är gömd bakom höga plank. Det blir kafferast på bygget och den ene efter den andra byggnadsarbetaren kommer ut ur byggnaden men de ställer sig inte tillsammans för att prata och skämta med varandra, som man gjort på byggen och andra arbetsplatser i alla år. Tvärtom. Var och en går åt sitt håll, tar fram mobilen, tänder en cigg och sjunker in i de så kallade ”sociala medierna”, som här, i detta nu mer liknar en form av asociala sådana.
*
Stockholm och det psykiska. Det slår mig plötsligt när jag kommer gående på Kungsgatan hur dåligt jag ofta mår i centrala Stockholm: Det är inte hetsen och jäktet i sig utan något helt annat, inser jag när jag försöker analysera vad det handlar om. Det är anblicken av alla de på ytan så framgångsrika som stormar fram på sina eltrampcyklar eller hurtigt gående till kontoren med portföljerna i hand, hur den anblicken sänker mig och får mig att känna mig misslyckad, som en patetisk figur som misslyckats ekonomiskt i sitt liv. Men, hallå, waki, waki, du har ju för fan givit ut ett stort antal böcker på det finaste av förlag, Albert Bonniers?! Hur många har det, tror du? Jo, jag vet. Och jag förstår att det kan verka märkligt men just här, och just nu, på Stureplan, hjälper inte det och det är först vid Skanstull, på Gunnarsons café, eller ute i Blåsut hos min väninna som frågan upplöses i intet eftersom jag plötsligt, utan att jag knappt märker det, känner mig omgiven av likar, sådana där ditt ekonomiska värde inte verkar spela någon roll.
*
31 mars, VM-play offmatch mot Polen. Jag ser den på Sir Toby’s med en god vän och när slutsignalen ljuder är det som om puben skulle kunna sprängas sönder av glädjevrålet. Så skönt att få försvinna in i och få ingå i det där kollektiva vrålet, bara dras med i det och skrika ut sin glädje och glömma sitt eviga JAG. Och glädjen blir inte mindre av alla unga människor jag omges av, att få se dem och känna deras glädje, hur värda jag tycker att de är att få en VM-sommar nu när hela havet stormar i en värld med politiska monster som Putin, Trump, Xi Jinping och mullorna i Iran.
*
Onsdagen den 1 april 2026, ingen rolig dag utan den svartaste dagen i svensk politisk historia på mycket länge. Det var dagen då den svenska högern blev klar med sin ”tvätt” av extremhögern, dagen då vår sorglige statsminister med darrande stämma, och i sitt hopplösa försök att framstå som statsmannamässig, kungjorde att SD nu är ministerfähiga, det vill säga det var dagen då brandväggen föll i Sverige, den politiska vägg som fortfarande står upp i viktigare länder som Tyskland, Frankrike och England, dagen då den moderate ledaren kungjorde att vi ska bereda oss politiskt på att se extremister som Björn Söder och Richard Jomshof som ministrar, något som vore en politisk skam utan like i vårt lands historia. Jag gillar inte att skriva om partipolitik här på mina ”blandade tankar” men här vill jag vara tydlig: Låt oss tillsammans se till att detta aldrig blir verklighet.
*
Birgitta Ohlsson. Hon hånas nu till höger och gör det eftersom hon tagit talet om röda linjer på allvar, ty det är ju det detta uttryck egentligen betyder, att man har en moral, en antifascistisk sådan i det här fallet. Hennes modiga beslut att gå till C får mig att tänka på en av de viktigaste personerna i mitt liv, min farbror, Torsten Ekelund, arkivarbetare på Humanistcentrum i Uppsala i många år. Han var djupt präglad av det gamla Folkpartiets moral, läste i Göteborg under andra världskriget och tog starka intryck av Torgny Segerstedts antinazism. Ibland berättade han för mig om en biltur sommaren 1939 som han gjorde med sina föräldrar, mina farföräldrar, genom Tyskland och när hans mor och far imponerades av ordningen i Hitlers Tyskland, kände han blott obehag, ett obehag som kom att bestämma hans liv politiskt. Torsten stod konsekvent på de svagas sida i samhället och hade inga problem att solidarisera sig med dessa ty han hade själv varit i helvetet, i ångestens och mörkrets landskap, och tillhörde den minoritet som blev bättre av lobotomin, majoriteten gick ju under (à la Jack Nicholson i Gökboet) men inte han. Torsten överlevde operationen och blev en fin humanist som bar Segerstedts fana högt och stolt genom hela sitt liv; Torsten Ekelund skulle ha glatts åt Birgitta Ohlssons vackra drag.
*
Mjuk makt. Kultur och propaganda i den nya världsordningen. Så heter en av förra årets intressantaste böcker, skriven av författaren och journalisten Martin Gelin. Det är en bok som spänner över stora tidsvidder, från Wienkongressen 1815 fram till vår tid men där den bärande tanken är kulturens makt, det vill säga, den mjuka makten, som i motsats till den hårda makten (militärt våld, diktatur), tar sig fram och etablerar sig där man minst anar det. Boken är hoppfull läsning i en dystopisk tid, hoppfull eftersom den lyfter fram kraften i det kulturella, hur ett land som Sydkorea, till exempel, med sin popmusik och filmindustri kunde koppla greppet på i stort sett hela världen och hur fullständigt offside dess granne i norr är, ett land vars hela rykte vilar på kärnstridspetsar, hur Xi Jinping krossade en liknande, ”sydkoreansk” utveckling i Kina med ökad repression, hur Ukraina försvarar sitt territorium med ”hård makt”, det vill säga militära medel, men hur det är med mjuk makt förutsättningarna för detta skapats. Gelin har skrivit en bok där det finns många trådar att följa, från Afrika, arabvärlden och USA, till exempel, men där den röda tråden hela tiden är just detta, att även autokrater och diktatorer drömmer om det de vet ger den egentliga makten: kultur. Ingenting blir sämre av att Gelin lyfter fram Paris som ett lyckat exempel på kulturens makt, hur Anne Hidalgo, den före detta borgmästaren, tillsammans med Macron, under OS i Paris återtog ”guldmedaljen i soft power”. I en tid när man vaknar varje morgon med ont i magen av vad dåren i Vita Huset kan ha hittat på under natten kan det också tjäna som tröst med krassa ekonomiska konstateranden som: ”I USA har Donald Trump vunnit två presidentval, men två tredjedelar av landets BNP skapas i ett femtiotal storstadsområden där väljarna aldrig röstat på honom.” Är man intresserad av vad som driver vår skakiga värld framåt är Mjuk makt oundgänglig läsning.
*
Bandy Futura. Boken med den lustiga titeln har den renommerade översättaren Nils Håkanson som upphovsman (Håkanson har bland annat översatt mastodontverket och den makalösa romanen Amadoka, av den ukrainska författaren Sofia Andruchovytj) och är en fin och rolig roman om bandy och bandyns historia. Håkanson kan skriva, stilen är minimalistisk, musikalisk och säker och romanen utvecklar sig till ett vackert försvar av ett gammalt, ”äkta” Sverige utan sociala medier där idrotten var ”ren” och de stora pengarna – som inom fotbollen och ishockeyn – ännu inte satt sina vargatänder i den; bandyn blir till en vacker bild över ett landsbygds-Sverige där lag som Frillesås, Bollnäs, Edsbyn, Heros och Selånger symboliserar något okuvligt och där Snoddas, den mytomspunne bandylegendaren – och sångaren – är kungen. För den som gillar bandy är romanen ett absolut måste men den bör samtidigt läsas av alla idottsintresserade eftersom frågorna som ställs i den är allmängiltiga: Ibland kunde det uppstå en stum, förtrollad stämning vid isen – alla runt planen tystnade och följde spelet med en alldeles särskild intensitet, de blev som förstärkt närvarande tillsammans, som om de deltog i en märklig rit vars syfte inte alls var att olika sportfjantar skulle få tävla mot varandra utan att alla som så önskade skulle kunna komma dit för att helt kort försvinna i denna konstiga lilla ficka i verkligheten, en plats som inte liknade nån annan, full av skavanker och brister, men inte utslätad, inte klonad, inte hyllad, inte överöst av ryggdunkar och pengar. I omvärldens ögon fanns ingenting stort på denna plats, den var obehövlig, nästan bortglömd och helt oförklarad, och därför blev man fri från alla ovidkommande bedömningar och sammanhang om man lärde sig att älska den. Där fanns bara människorna, deras vilja att vara tillsammans och en form för det hela som inte fördärvade alltihop.
*
Den långa vägen. Ukrainas frihet. Så heter molekylärbiologen och vetenskapsjournalisten Henrik Brändéns nya bok, en bok om Ukrainas försvarskrig mot Ryssland men inte bara det, utan i sin bok kopplar Brändén även greppet på Ukrainas långa och blodiga historia. Brändén står så klart på Ukrainas sida i kampen mot den ryska imperialismen men han är ingen primitiv propagandist utan en intellektuell av bästa märke, en sådan som synar allas argument på ett nyfiket sätt. Brändén är optimistisk och det som gör honom till det handlar mycket om att ukrainarnas självbild börjat förändras. Landets historia på 1900-talet var extremt blodig med inbördeskrig, holodomor och tysk ockupation med miljontals döda som följd. Det har skapat en Ior-mentalitet i landet, en pessimism som nu, tack vare det massiva och stabila motståndet mot de ryska inkräktarna, håller på att gå över i en nationell stolthet och ett nytt självförtroende. Allt uppbackat av en produktion som på ett imponerande vis upprätthållits under kriget, inte minst en vapenproduktion där landet plötsligt blivit världsledande i drönarteknologi. Boken är rykande aktuell och ett måste för alla som är intresserade av Ukraina och kriget; ett ljus i mörkret mot den ryska ondskan.
*
Et la joie de vivre (En hyllning till livet) heter Gisèles Pelicots (numera Guillou ty hon har bytt till sitt flicknamn) självbiografi, en av de mest omskakande böcker jag läst på länge. I sin bok berättar hon inte bara om en rätt vanlig och lycklig fransk barndom och om ett långt och lyckligt äktenskap med sin man, Dominique, elektrikern som hon träffade när hon var ung utan framför allt om hur allting sprack den där dagen i den lilla staden Mazan när hennes make togs på bar gärning i en affär i staden när han filmade kvinnor under kjolen med sin mobil. Det som polisen och dennes kolleger upptäckte i mobilen, och sedermera i makens dator, kom att förvandlas till fransk kriminalhistoria ty det som uppdagades var en samling vidrigheter som är svåra att förstå sig på: under tio års tid hade hennes make drogat henne och våldtagit henne tillsammans med ett stort antal ”helt vanliga” män i alla åldrar utan att hon förstått någonting. Hennes modiga bok blottlägger djävulska sanningar om vilka vi är som människor, om hur en till synes vanlig vardag kan samexistera med moraliska avgrunder. Att föreställa sig hennes chock när hon inser vad som utspelat sig i deras hus är förstås omöjligt. Trots smärtan och chocken försöker hon ändå rädda vad som räddas kan samtidigt som deras vuxna barn försöker hantera det hela på olika vis, dottern genom att slå sönder allt i huset som minner henne om hennes barndom. Själv överlever hon genom att tänka på den kärlek hon såg mellan sina egna föräldrar när hon var liten. Kraften från det minnet tar henne igenom tiden fram till rättegången, en rättegång där hon inte bara konfronteras med sin make utan med alla de femtio män som identifierats som hennes våldtäktsmän. Och trots att alla hon pratar med rekommenderar henne att välja ”lyckta dörrar” (huis clos) väljer hon det motsatta. Det är bokens och hennes berättelses starkaste scen: hur de femtio männen och deras försvarsadvokater får fullständigt spel i rätten när de får reda på hennes val, det vill säga genidraget att flytta skammen från sig själv till de skyldiga, ett vackert dråpslag i solar plexus på förövarna. Bara de raderna är värda hela boken och en kraftigare feministisk gest än den får man leta efter. Det är inte utan beundran man slår igen denna bok, ett skakande vittnesmål om en vardaglig ondska man inte vill ska vara sann men också om ett mod och en kärlek till livet som imponerar.
*
Paris! Ja, så heter som bekant min senaste bok, en bok jag blev klar med i höstas efter fyrtiotre års arbete med den. Nu är jag på väg dit igen, till Paris, och det är som om staden blivit själva målet för mitt liv nu, att få gå upp i den, dagligen stryka mig mot den, och att inte längre känna det inre trycket att behöva skriva om den, vaska fram guld ur Parisfloden, ur stadens eviga sorl, gör att jag känner mig fri på ett nytt vis. Fri på ett märkligt vis ty nu måste inte längre varje kir, varje cyklats, varje promenad, varje möte fångas. Leve Paris alltså, Paris – och friheten!
*