I en stort uppslagen debattartikel i AB den 9 november gick nio svenska debattörer och intellektuella, varav sju med rötter i Mellanöstern, till storms mot TV-programmet ”Halal-tv”, vilket de – helt riktigt – betecknade som ”en skymf mot det sekulära samhället.” För att illustrera vad de menar kan man göra en religiös ”rockad” och placera en Åke Green, eller en Ulf Ekman, i rutan med stort kors på bröstet. Åtta måndagar i rad på bästa sändningstid. Detta skulle, så klart, vara otänkbart. Men ”Halal-tv” är alltså fullt möjligt. Förmodligen för att det handlar om ett slags ”Uppfostrings-TV”; svenska folket ska fås att acceptera och gilla slöjan, en urgammal symbol för kvinnoförtryck och religiösa, patriarkala strukturer. För att sälja in budskapet använder sig Svt av tre söta, konservativa tjejer i slöja som på ett rörande och lite tafatt vis analyserar svenskheten. De förordar alkoholfria krogar, hälsar på hundar men inte på medelålders män och propagerar för sexuell avhållsamhet före äktenskapet. Att en av programledarna försvarat stening gör inte det hela mindre bisarrt – framförallt inte som detta blev känt samtidigt som en 13-årig somalisk flicka stenades till döds av islamistmilis som straff för att hon våldtagits.
Svt har trampat i klaveret men programmet kan kanske ändå ha något gott med sig. I det första programmet uppsökte de tre flickorna Mona Sahlin som med sitt bredaste leende besvarade frågan ”Hur ser du på oss?” med det politiskt korrekta ”Tre kaxiga tjejer!”. På besök hos Nyamko Sabuni var mottagandet svalare. Fullt naturligt. Sabuni kommer ju från ett land (Burundi) där reaktionära, religiösa strukturer fortfarande är i högsta grad levande. Sabuni vet vad slöjan oftast står för och det är här, i deras olika reaktioner, som man kan ana en outtalad skärningspunkt. Och den handlar inte om ”vänster” mot ”höger” utan om något helt annat: sekulärt mot religiöst.
I Frankrike tillsattes för några år sedan en kommission, ”La Commission Stasi” (efter Bernard Stasi, en fransk politiker) som reste land och rike runt för att intervjua läkare, rektorer, sjuksköterskor, gympalärare och religiösa ledare för att diskutera och ställa frågor om gränserna för det sekulära och det religiösa. Hur ska vi leva tillsammans, religiösa och icke-religiösa? Var ska gränsen i det offentliga livet gå mellan religiöst och sekulärt? Den franska kommissionen mynnade ut i en lagstiftning som trädde i kraft 2004 och som, bland annat, innebär förbud mot slöja/huvudduk, stora kors och judiska kippor i den franska grundskolan. Små kors, Fatimas hand-symboler och Davidsstjärnor är dock tillåtna. Så såg en del av kompromisserna med de religiösa ledarna ut när fransmännen ”satte ner foten” i en av vår tids mest brännande frågor.
Som jämförelse kan England studeras. Där har vissa av de muslimska organisationerna nu vuxit sig så starka att ärkebiskopen i Canterbury, Dr Rowan Williams, tidigare i år gick ut offentligt och resignerat konstaterade att England inte längre har någon annan väg att gå än att införa sharialagar för den muslimska delen av befolkningen. Sverige har ännu inte valt väg men tenderar – genom att inte välja väg – att gå åt det engelska hållet. ”Halal-tv” skulle, med de starka reaktioner som programmet väckt, kunna leda till startskottet för en svensk kommission, som då också skulle kunna ta sig an frågan om de religiösa friskolornas vara eller icke vara.
”Sabunikommissionen”, kanske.
(Sydsvenskan, november 2008)