”Det är en afgrundseld som sargar och förtär”.
I Le Côté de Guermantes, tredje delen i Marcel Prousts mäktiga romansvit, skriver Proust om sin vän Saint Loup och dennes upplevelse av sitt inre som ”une sorte de phlogistique” (Gunnel Vallquist smyger förbi den kemihistoriska associationen i Prousts text genom att översätta passagen med ”en sorts lysgas”), något som anspelar på den tyske kemisten Georg Ernst Stahls tankar om vårt inre som delvis bestående av ett lättantändligt material, en osynlig vätska, flogiston, som antänds vid ”brand”, en sympatisk teori som motbevisades först när fransmannen Lavoisier förklarade syrets roll i förbränningsprocessen. Att många författare ansetts besitta en stark ”eld” inom sig betraktas som självklart men frågan är om någon svensk författare varit så lättantändlig – och bestått av så mycken flogiston – som proletärskalden Leon Larsson (1883-1922). Han ”brann” i det mesta han skrev – dikter, noveller, romaner – i metaforer och uttryck, alltifrån den första diktsamlingen Hatets Sånger (1906) till sina senare verk. Litteraturhistorikern Gunnar Axberger analyserar eldtemat hos Larsson i sin bok Diktarfantasi och eld från 1967 (där eldmotivet hos Fredrika Bremer och August Strindberg också analyseras) och sätter dessutom in det i en medicinsk diskussion om pyromanins väsen, vilket blir extra intressant när det kommer till Leon Larsson. Den vilda eld som i Leon Larssons första dikter, vilka var mycket populära inom den unga arbetarrörelsen, går att se som en symbol för klasshat och revolution förvandlades med tiden till en stillsammare låga där klassförsoning och till och med patriotism gick att skönja.
I Elin Lindqvists läsvärda dokumentärroman Facklan (Piratförlaget, 2009) återberättas Larssons i många stycken dramatiska liv. Han flyttade till Malmö från Stockholm med sina syskon och sin mor på 1890-talet och det var här han fick sina första jobb, bland annat som smedlärling. Leon Larsson var en orolig ande och i smedjan föddes en längtan hos honom efter en annan, rättvisare värld, där ingen skulle vara dömd till hårt kroppsarbete. Han drogs tidigt till ungsocialisterna, vilkas tidskrift Brand var känd för sin revolutionära retorik, ofta framsmidd av Hinke Berggren. Att Leon Larssons öde är så sammantvinnat med elden som symbol har också att göra med den mordbrand han anlade i Malmö midsommaraftonen 1899. Han tände på i sitt eget sovrum för att dölja att han skubbat från jobbet. Syftet var att försöka slå i modern, och polisen, att hans lön brunnit upp. Larsson beslogs emellertid omedelbart med lögn, av modern, och det faktum att han riskerade ett femtiotal människors liv med sitt tilltag renderade honom ett fängelsestraff på sex månader. Tufft för en sextonåring. Och ingenting som mildrade hans hat till det omgivande samhället. Inne på Malmö Länsfängelse kom han i kontakt med texter av Marx och väl ute igen flyttade familjen tillbaka till Stockholm, bland annat på grund av den skam modern kände för sin son. I Stockholm fick Larsson jobb som filhuggare och det var där han på allvar drogs in i de ungsocialistiska kretsarna. Han uppmuntrades i sitt skrivande av Hinke Berggren, som tog in några av hans första alster i Brand. Han fick mycket beröm och rytmiskt och musikaliskt ansågs han kunna mäta sig med storheter som Rydberg och Fröding. Men hatet i bröstet fick honom inte bara att vantrivas på fabriken och sublimera känslorna i musikaliska dikter. Det fick honom också att närma sig finska anarkistflyktingar i Vasastan, ett gäng revolutionärer som i en lägenhet byggt upp en veritabel bombfabrik, i syfte att genomföra både bankrån och terrordåd. Hatet till tsaren i Ryssland, det svenska kungahuset och klassamhället utgjorde mental stubin.
Förra århundradets första decennium kan ibland kännas som om det låg lite i historieskugga fast det är nog så spännande som de övriga; stora ord som Anarkism, Socialism och Socialdemokrati hade ännu inte fyllts med tydlig historisk innebörd och kampen om dem var hård, inte minst mellan ungsocialister och socialdemokrater, en kamp som en annan Larsson – Gösta, den bortglömde arbetarförfattaren från Malmö – skildrat med stor inlevelse i sin roman Mitt land, farväl! (originalets titel: Fatherland, farewell!, Gösta L. emigrerade till USA och skrev sina romaner på engelska) när han beskriver hur det gick för dem som, mer eller mindre, tvingades i exil efter storstrejken. Dem Gösta Larsson skriver om delar många av Leon Larssons bittra erfarenheter.
När bombverkstaden i Vasastan avslöjades i september 1906 innebar det början på en ideologisk kursändring i Leon Larssons liv. Trots att han förmodligen var med om att bygga upp vapenarsenalen och – tillsammans med sin bror – var djupt förtrogen med planerna för den gick han helt fri när den avslöjades. Övriga deporterades eller sattes i fängelse, vilket fick många av hans ”kamrater” att misstänka att det var han som gått till polisen. Det ungsocialistiska postiljonrånet i Skåne 1908, liksom Amaltheadådet samma år och ungsocialisten Hjalmar Wångs mord på generalmajor Ludvig Beckman i Kungsträdgården sommaren 1909 (Wång mördade den svenske generalmajoren i tron att det var den ryske tsaren, på besök i Stockholm, som han sköt; efter dådet sköt Wång sig själv) spädde på hans vilja till en uppgörelse med det våld han tidigare hyllat. Hans senare dikter är mer inåtvända och melankoliska och de samlingar han ger ut efter dramatiken i Vasastan får namn som En dåres visor och I ljus och mörker. Han tar inte avstånd från sin dröm om ett rättvist samhälle men den metod han trott på för vägen dit avvisar han nu och närmar sig socialdemokratin. Litterärt kom han att gestalta sin utveckling i romanen Samhällets Fiende (1909) en uppgörelse med Hinke Berggrens revolutionsromantik och, förmodligen, inspirerad av K. G. Ossian-Nilssons året innan utkomna Barbarskogen, en strindbergskt frisk och rolig samtidsskildring som blev en bestseller och som, också den, tolkades som en ”uppgörelse” (med Bengt Lidforss och socialdemokratin). Leon Larssons roman trycktes i flera upplagor, gav honom stora inkomster men också en förrädarstämpel bland de forna kamraterna som han fick svårt att leva med, ett mentalt lidande som förvärrades av den lungsot som också plågade honom.
Leon Larsson blev inte gammal, blott 39 år, och hans verk betraktas som ojämnt men det bör inte skymma hans roll. Han var mäkta populär på sin tid, avskydd av borgerligheten och älskad av den unga arbetarrörelsen; han uppfyllde med råge Ivar Los tre kriterier för en ”riktig” arbetarförfattare: han var autodidakt, skrev om arbetarklassen och kom från den. Det gör att han går att se som den förste verklige proletärdiktaren i Sverige, eftersom de två som brukar nämnas i samma tidsandetag, K. G. Ossian-Nilsson och Martin Koch, stammade ur medelklassen. Går det då att läsa Leon Larsson idag? Det tycker jag. Och nyutgåvor av Hatets Sånger och Samhällets Fiende vore en litteraturhistorisk välgärning. Det svänger om hans språk och han hjälper oss att förstå den tid då fattigdom och hunger var realiteter för den svenska arbetarklassen, en tid då allting stod och vägde mellan revolution och reform. Men också för att våldsromantiken bland den tidens ungsocialister på nytt verkar ha slagit rot i Sverige. Kanske kan kunskap om Leon Larssons drömmar och politiska erfarenheter bli en väckarklocka för dem som idag ser romantiskt på Baader-Meinhofligan, drömmer om att ”sänka en snut”, ser anlagda bränder som ”motstånd” och inte förstår att det individuella våldet alltid slutar med ”reaktionens” seger.
Leon Larssons ungdom var, i samtliga bemärkelser, en lek med elden. Han brände sig, kan man säja, men klarade sig, med en hårsmån, från katastrofen.
(Sydsvenskan, 8/7 2009)
Titelraden från Hatets Sång ur Hatets Sånger.