Paolo Lins, en intervju om Guds stad, a cidade de Deus

 

Vi träffas på ett hustak i Cidade de Deus, förorten till Rio de Janeiro där han växte upp och som han skildrat i sin uppmärksammade debutroman med samma namn. Lins är öppen, varm och glad men med en stor, mörk sorg i sina ögon. Det hela tycks overkligt för honom. Han förstår inte, säger han, att hans roman nu ska översättas till franska och engelska. ”Jag? Här! Det är inte klokt!” Han har goda skäl till sin förvåning. Titt som tätt blommar det upp olika former av talanger ur kåkstädernas gytter men då handlar det så gott som alltid om musiker, dansare eller fotbollsspelare. Men en författare? Chansen att få se en sådan kommen ur den miljön är långt mindre än en på miljonen.

     Det är högsommarvärme och mycket varmt, runtom oss sträcker den stora kåkstaden ut sig, med cirka tvåhundra tusen invånare, det vill säga nästan lika många som Malmös befolkning.

F.E: – Hur många människor bor det i Cidade de Deus?

P.L: – Tvåhundra tusen.

– Hur kom denna kåkstad till?

– Den skapades efter en stor översvämning i Rio de Janeiro på 60-talet. Folk fick först tillfälligt skydd på Maracanãstadion. Sedan kom de hit. Samtidigt passade man på att ”rensa” upp i södra Rio, Zona Sul, och flyttade hit folk därifrån.

– Vilka bor här?

– Vanliga arbetare, lärare, hembiträden, militärer. Vanligt folk.

– Växte du upp här?

– Jag är född och uppvuxen här. Jag gick i skola här och har bott här i tjugofem år.

– Hur kom du på tanken att skriva romanen ”Cidade de Deus”?

– Jag läste antropologi vid universitetet. Där fanns det en antropolog som heter Alba Zaluar som höll på med en doktorsavhandling om ”Brott och straff i de lägre samhällsklasserna”. Det behövdes folk som intervjuare och eftersom jag var från en favela började jag arbeta med det. Jag gjorde mer än hundra intervjuer här. Själv skrev jag mest peosi då, jag skrev dikter och Alba Zaluar sa till mig en dag: ”Varför skriver du inte en roman?” Det var så det började.

– Du berättar en historia med mycket våld i. Ur vad föds detta våld?

– Det blir bara värre och värre med våldet, för varje dag blir det värre. Brasilien är ett kolonialt och rasistiskt land. Folk som bor här i förorterna är svarta, det är de som kommit från nordöstra Brasilien som bor här. Misären är utbredd, det råder brist på allt. Inget fungerar ordentligt. Våldet kommer ur detta, ur de sociala orättvisorna. Rasismen är det grundläggande problemet och en majoitet av Brasiliens befolkning är svart.

– Enligt vad du sagt i en intervju var Cidade de Deus, under några år i början av 80-talet, en av de farligaste platserna i världen. Varför?

– Det gängkrig som jag beskriver i min roman utspelade sig under samma period som Falklandskriget. Det antal människor som dog här var högre än antalet som dog i Falklandskriget.

– Hur många dog här?

– Mer än femhundra.

– Kan du beskriva utvecklingsetapperna vad gäller drogerna, när och hur kom dessa till Rios kåkstäder?

– Förr handlade det bara om marijuana, en drog som få använde. Sedan, i takt med frigörelsen världen över, i USA bland annat, med hippierörelsen och Woodstock, så började den vita medelklassen i södra Rio, Zona Sul, konsumera droger. Marknaden växte oerhört och eftersom drogerna var förbjudna gick det bara att få tag på dem i favelorna. Med drogförsäljningen ökade våldet. Men det är inte drogerna som är Brasiliens stora problem. Det är rasismen. Härute i Cidade de Deus är de flesta anal-fabeter eller till hälften analfabeter. Vi lever i ett extremt korrumperat land. Få människor läser. Det är få som har tillgång till utbildning och kultur. President Cardoso (efterträdd av Lula hösten 2002, min anm.) sa nyligen att orsaken till våldet i Rio är drogerna men det stämmer inte. Fattigdomen ökade enormt med diktaturen. Brasilien är en tragedi. Det bara är så.

– Zé Pequeno, en av romanens våldsamma huvudpersoner, kände du honom? Ena dagen skjuter han ihjäl sex personer, nästa två… Vad kan man säga om en sådan person?

– Jag var rädd för honom. Såg jag honom på gatan, gömde jag mig. Han skapade skräck runt sig…

– Var han psykopat?

– Jag tror det. Jag fick aldrig tillfälle att ställa diagnos men jag tror det. Men han gjorde en del för Cidade de Deus också. Här i de kvarter där vi står just nu, här sker inga rån, inga överfall, till exempel. Och skulle någon utföra ett rån eller ett överfall här tas han och bränns levande på bål. Därefter kastas kroppen i floden. ”Röda Ligan” heter det gäng som styr de här kvarteren. Det finns massor av ”Zé Pequenos” i det här landet. De börjar tidigt, börjar råna redan som gatubarn.

– Såg du honom mörda någon gång?

– Flera gånger. En dag satt jag utanför huset där jag bodde. Bredvid mig satt en kompis till mig. Så kom Zé Pequeno förbi. Han spände blicken i min kompis och sa: ”Res dig upp! Kom hit!” Så sköt han honom framför ögonen på mig. Sen bad han mig sticka därifrån. Jag har sett massor av brott här, oändligt många…

– Zé Pequeno blev känd i hela Rio sedan, eller?

– Till en början brydde sig ingen. Men när alltfler dog här, då kom pressen hit. Så blev han känd.

– Någon har sagt – jag vet inte om det var du – att ”Förr drömde Brasiliens barn om att bli fotbollsspelare, idag drömmer de om att bli knarkhandlare”. Är det sant, anser du?

– Inte riktigt. Enda möjligheten att ta sig fram om man är uppvuxen här, i en kåkstad, är via fotbollen eller som artist och musiker. En tredje möjlighet är knarket men det ger inte så mycket pengar som man tror. Langarna här dör tidigt. Polisen jagar dem, polisen låter dem leva ett tag, sen skjuter man dem. Polisen har mördat många här.

– Hur ska man beskriva strukturen på kriminaliteten i Cidade de Deus? Vem är det som bestämmer?

– Att knarket kommer utifrån är uppenbart. Här finns inga laboratorier. Men de som styr här, på plats, det är folk som är uppvuxna här och som bor här.

Under intervjun förflyttar vi oss till ett annat hörn av hustaket. Plötsligt smäller det till, som från fyrverkerier eller automatgevär. Jag hoppar till.

– Fyrverkerier, eller?

– Nej. Det är kokainet som anlänt. Eller så varnar man för att polisen är på gång. Polisen eller kokainet, alltså, svarar Lins skrattande.

– Hur var din första kontakt med förlaget?

– Jag visade en dikt för en framstående kritiker och intellektuell, Roberto Schwartz. Han visade den för förläggaren, sedan gick det fort. Inga problem. Jag skickade in hela mitt manus och så publicerade de det.

– Vilka författare har du inspirerats av för att skriva ”Cidade de Deus”?

– E.T.A. Hoffman och Edgar Allan Poe. I Brasilien: Guimarães Rosa och Machado de Assis. Men själv kommer jag egentligen från poesin och har alltid läst mer poesi än romaner. Baudelaire och Majakovskij, allt jag haft i huvudet har jag blandat in. Carlos Drummond de Andrade…

– Kan man tala om en folklig, litterär tradition i Brasilien, en tradition som du inspirerats av? Har någon annan i Barsilien skildrat livet i storstädernas kåkstäder, till exempel?

– Jag tror att jag är den förste. Men Lima de Barreto, till exempel, har skildrat samhällets utslagna. Jorge Amado har sina skildringar från Bahia. Rubem Fonseca arbetar en del med samma typ av tema som jag men inte på samma sätt som jag, det vill säga baserat på undersökningar om sådant som är förankrat i mitt eget liv, i egna erfarenheter. Där tror jag att jag är först. Graciliano Ramos har skildrat fattigdomen… men just det här…

– Utanför Brasilien talar man ofta om hur fantastiskt Brasilien är, om avsaknaden av rasism, till exempel, och ofta lyfter man fram det brasilianska fotbollslandslaget som exempel på detta. Du håller inte med om detta, eller?

– I fotbollen är det så. Du har en Pelé, Romário, Ronaldo, till exempel men på universiteten, inom eliten i det privata näringslivet och hela det övre skiktet här, det består av vita. Det är de vita som dominerar. Inom politiken är majoriteten vit. Inte svart. Bland ingenjörer och läkare, vad du vill. De svarta kommer inte in där…

– Hur ska man få ett slut på banditkulturen och kriminaliteten?

Han skrattar uppgivet åt min fråga.

– Det måste få ett slut. Det är en politisk fråga. Man måste arbeta med fångarna i fängels-erna, för att rädda de man kan rädda. Vidare måste man arbeta i skolorna, med utbildningen. Genom socialt arbete kan man göra mycket, tror jag.

– Är det inte paradoxalt att fotbollen, delvis åtminstone, är befriad från våldet?

– Jag betraktar fotbollen och musiken som våra största rikedomar. Inom litteraturen är det Guimarães Rosa och Machado de Assis. Men det enda folket har, är fotboll och musik. Vetenskap, forskning och utbildning satsas det inte på. Fotboll och musik är de två största passionerna. Det är som religion. Alla älskar det. Det är de två rikedomar alla har tillgång till. Men för mig är det litteraturen. Konsten! Musiken! Poesin!

– Jag tycker mycket om dialogerna i din roman. De är nästan fonetiskt återgivna. Hur kom du fram till att de måste vara så?

– När jag började arbeta med boken höll jag på med antropologi och lingvistik. Jag läste mycket Bakhtin. I Brasilien har vi många skildringar av olika typer av gemenskaper, samhällshistoriska sådana, regionala. Till exempel Guimaraes Rosas skildringar inifrån sertãon, djungeln. Han har arbetat mycket med dialogerna, fonetiskt, med språket hos sina figurer. Jag kände tidigt att ett sätt att skapa personerna är att ge dem röst, ge dem deras tal. Sedan har jag inspirerats mycket av ”Brott och straff”. Raskolnikov pratar mycket, det är mycket dialog. Man följer utvecklingen via dialogerna. Dessutom är jag mycket intresserad av film, olika klipp, att skifta dialog. Så har jag arbetat.

– Hur kan man beskriva polisens roll i Cidade de Deus?

– Det enda som fungerar här och som har med staten att göra, är polisen. Det är det enda från statsapparaten som är närvarande. Det finns två olika maktstrukturer här: knarklangarna och polisen. Polisens makt har emellertid inte direkt med staten att göra. Den är baserad på vad de gör här. De skapar sina egna lagar, här på plats, och de följer inte lagen. De agerar som banditer, om än i uniform.

– Av de femhundra som dödades under gängkriget här, hur många dödades av polisen?

– Mer än tvåhundra.

– Har någon av poliserna dömts?

Han skrattar resignerat igen. Svaret tycks alltför uppenbart.

– Hur är det med vänsterns roll i kåkstäderna, kommer den in där?

– Det är inte så längesen diktaturen tog slut. Före den var politiken stark. Vänsterns stora seger var återerövrandet av de demokratiska rättigheterna och diktaturens fall. När vi uppnådde det, inträdde ett slags väntans period, en period av förändring. Det var slut med militarismen, allt skulle förbättras. Först kom Sarney, sen kom Collor. Sen kom Cardoso, med lätt vänsterframtoning. Men vänstern här är mycket medelklass. Folket i kåkstäderna befinner sig utanför politiken, man bryr sig knappt.

– PT, O Partido dos Trabalhadores, då?

– Press och medier tillhör högern, det gör att PT inte har några vapen att slåss med mot högern. Pressen är inte demokratisk.

– Hur överlever man i Cidade de Deus om man inte vill ha med knarklangare och banditer att göra?

– Man blandar sig inte med dem. Risken för ungarna här är att hamna på gatan. För mycket tid på gatan och inte i skolan eller med familjen… man ser tidigt vilka som ska hamna i det, vilka barn det gäller. Det är lätt att se, det handlar om vilka liv de lever. Sen får man inte glömma att de som inte är inblandade i det kriminella livet, att det är många, väldigt många. Banditerna är dessutom relativt osynliga. Det finns många i Cidade de Deus som aldrig sett en bandit. Blandar man sig inte från början så är det inga problem. Här bor mycket vanligt folk, vanliga arbetare.

– Du skildrar ett extremt våld. Det är precis som om det inte skulle räcka med att ha ihjäl varandra…

– För att bli högste chef måste du vara grym. För att ta kontroll över knarket och försäljningen måste du vara den mest fruktade. Den som inte mördar får ingen respekt.

– Den yngste mördaren i Cidade de Deus?

– Åtta år.

– Vad gör han idag?

– Samma som innan. Han är värre idag. Bor kvar här men är ännu värre…

– Hur är det med tjejernas roll i det hela?

– De är sällan inblandade. Ibland hjälper de till med att transportera nåt vapen men sällan nåt mer.

– Hur är det med maten, svälter folk?

– Jag har svultit. Alla här har svultit någon gång. Cidade de Deus är ett helvete och min barndom var sorglig. Nu är jag där jag är, har givit ut en bok, forskat… Jag lärde mig mycket av min folkskollärare i portugisiska. Hon lärde mig mycket och än idag har jag kontakt med henne. Folk dör av undernäring, man utvecklar bristsjukdomar och dör av tuberkulos, till exempel. Immunförsvaret är för dåligt, maten enahanda och dålig. Ris och bönor. Minimilönen, 120 dollar i månaden, gör att det är ris och bönor som gäller, inget annat.

Efter intervjun, och en rundvandring i Cidade de Deus guidad av honom själv, ser Paulo Lins min reaktion. Verkligheten han beskriver är så förfärlig att jag inte kan dölja mina känslor. Åttaåriga yrkesmördare blir lite för mycket för mig. Och till och med Zenildo, en brasiliansk vän som är med oss i Cidade de Deus och som arbetat många år i Perus kåkstäder och i Amazonas med indianer, även han ser chockad ut. Paulo Lins ler åt oss: – Fick ni en depression?
Ja, nästan. Men boken om förorten ger ändå ett slags paradoxalt hopp, liksom Lins själv med sina stora, sorgsna ögon. I en annan intervju, i Jornal do Brasil, en av Brasiliens största dagstidningar lade han fram ett förslag om vad man skulle kunna göra för att förbättra situationen för Brasiliens fattiga: ”Det är nödvändigt att lägga Brasilien på analyssoffan. Det handlar om en personlig terapi, om att slå fast vår karma: Jag är brasilianare. Vi måste lära oss tycka om de svarta. Det är inte bara inom musiken och fotbollen de svarta gör bra ifrån sig. De svarta producerar, blir läkare, skriver böcker. Sen måste polisen ut ur favelorna. Det behövs inga poliser i favelorna. Där behövs det läkare, lärare och psykologer. Studier! Kokain saknas det aldrig, men varför saknas det böcker? Boken måste demokratiseras på samma sätt som kokainet. Alltså – för varje dos kokain, en bok!”

 

Om romanen Cidade de Deus.

Att skriva på portugisiska innebär, enligt vissa kritiker, och författare, att döma sig själv till evig ouppmärksamhet. Varje portugisisk och brasiliansk författare får tidigt lära sig att det egna språket inte duger, trots att det tillhör världsspråken. Den stora ”boomen” på sextio- och sjuttiotalen för latinamerikansk litteratur bidrog inte till att förändra situationen för de brasilianska författarna. Jorge Amado hade redan slagit igenom globalt på femtiotalet och vare sig Carlos Drummond de Andrade eller Guimarães Rosa, Brasiliens tyngsta nobelpriskandidater under tiden för ”boomen”, fick någon märkbar draghjälp av att García Márquez och andra spanskamerikaner plötsligt började sälja i miljonupplagor. En av få som lyckats bryta sig ut ur denna ”tigerbur” är Paulo Coelho, den new age-inspirerade författaren som nått kult- och bestsellerstatus i otaliga länder med sin bok ”O Alquimista” (Alkemisten), en annan som tycks stå inför ett slags internationellt genombrott är Paulo Lins, 44 år, från Rio de Janeiro. Lins debuterade för fem år sedan med romanen ”Cidade de Deus” (Gudsstaden), en roman om Rio de Janeiroförorten Cidade de Deus där Lins själv har växt upp.
Det finns sociologer som hävdar att det pågår ett inbördeskrig i Brasilien, men i förklädd form, mellan ungdomar i olka kåkstäder. Våldet i Brasilien är extremt och kan nog bara jämföras med våldet i Colombia. I São Paulo mördas årligen omkring 6.000 personer i olika former av gängkrig, i Rio ligger siffran på cirka 2.000. En av de första saker man blir medveten om när man anländer till Rio de Janeiro är just våldets närvaro. Det tycks, på ett eller annat sätt, finnas i alla människors tankar. Den överdrivna artigheten i centrum kan ses som ett uttryck för rädslan att stöta sig med någon. Vem som helst tycks ju kunna vara beväpnad. Dagligen mördas ett antal människor, oftast är det interna uppgörelser i den undre världen; kriget mellan narkotikaligorna i de olika favelorna är skoningslöst och i vissa av kåkstäderna hör det till den dagliga rutinen att finna lik på gatorna om morgnarna, Men även ”oskyldiga” mördas titt som tätt, för att inte tala om de gatubarn som kallblodigt avrättas av extraknäckande poliser.
Denna fruktansvärda verklighet, som accelererat i våldsamhet sedan crack och kokain blivit var mans drog, utnyttjas av medierna. Vissa dagstidningar publicerar dagligen bilder på löpsedlarna som, av etiska skäl, skulle varit förbjudna i samtliga europeiska länder: sönderskjutna huvuden, lemlästade kroppar, barnlik, allt groteskt man kan tänka sig. TV hade för något år sedan sin egen variant på denna pornografi, programmet ”Aqui Agora” (Här Nu). I programmet, på bästa sändningstid, visades mord som filmats med övervakningskameror i banker och på varuhus. En programledare talade om vad som var på gång, i upphetsade ordalag med hjälp av dramaturgiskt utstuderade rörelser från kamera till kamera brukade han förbereda TV-publiken för mötet med ”banditerna”: ”Efter reklamen som kommer nu ska ni få se hur dessa eländiga banditer sköt ihjäl två oskyldiga medborgare…” Plats för reklam. Därefter fick man se de verkliga morden. Om och om igen. Programmet avslutades med programledaren, skrikande in i kameran: ”Sådana här banditer, medborgare, vad ska vi göra med dom, kära brasilianare… vad ska vi göra med dom?”

Ja, vad ska man ”göra med dom”? Kanske har Paulo Lins givit brasilianarna en nyckel till förståelsen av detta groteska våld, till varför så många ungdomar lockas av idén att bli ”bandidos”. Paulo Lins är den förste som nedstigit i ”helvetet” – av självklara skäl, han är uppvuxen i det – och skapat en realistisk skildring från en av dessa otaliga favelor där våldet är vardag. Lins bok ”Cidade de Deus” är nog det grymmaste jag läst. Stilen är rå och ungdomlig, talspråket färgar hela romanen, och ibland är den på gränsen till det uthärdliga men Lins går inte vilse, han blir aldrig våldspornograf, han frossar inte i våldet utan ger det en realistisk inramning så att det våld i Cidade de Deus han beskriver blir trovärdigt; folk som skjuter ihjäl varandra för ett gräl om hasch, som styckar ett spädbarn för att straffa en kvinna som varit otrogen eller pojkar som stampar ihjäl en försvarslös pojklagsspelare efter ett fotbollsbråk… Det blir inte litterär variant på splatterfilm, inte amerikansk våldspornografi utan ”realism” inspirerad av Balzac och Dostojevksij med lån av Poe och Machado de Assis. Lins bok är, så vitt jag vet, det första större försöket att skildra det moderna helvetet, men också vardagen, i Rios förorter. ”Cidade de Deus”, vars filmversion ska komma senare i år, är djupt omskakande och upprörande läsning. Lins fångar jargongen och uttrycken i ungdomsgängen, han beskriver utvecklingen sedan narkotikan slog rot i förorterna i slutet av sjuttiotalet, till musik av Jimi Hendrix och Janis Joplin, och han gör det med den styrka som det självupplevda – när det används rätt – kan ge. Han har velat fånga tre utvecklingsfaser. 1/ tiden för den sambadansande, ”romantiske” banditen 2/ tiden då banditerna blev mer rock- och popinriktade och när man upptäckte att narkotikahandel var mer lönsamt än rån och överfall 3/ det öppna krigets tid, det vill säga dagens situation med tungt beväpnade ligor i krig med varandra. Levnadsregeln för de unga, nästan alltid pojkar, som Lins berättar om, tycks vara: ”samhället är en djungel och med mitt automatgevär tar jag vad jag vill ha och gör vad jag vill. Sedan ger jag av rikedomen till mamma och pappa. Det är nu jag vill leva. Om två år har polisen ändå skjutit mej”.

Paulo Lins roman ”Cidade de Deus” är en ruggig skildring av ett Brasilien så långt man kan tänka sig från den glädje som typiskt brasilianska företeelser som sambafotboll och karneval representerar. Lins roman är djupt omskakande läsning, det är en roman som överskrider det litterära i den meningen att det Lins skildrar pockar på akut uppmärksamhet och vad man kan hoppas på är att boken om Cidade de Deus får samma sociala genomslag i Brasilien som Ivar Los statarnoveller fick hos oss och att den leder till ett liknande uppvaknande – och till handling, som Ivar Los bok gjorde.
Paulo Lins bok är ett tungt vittnesmål om att fattigdomen är våldets yttersta motor och den är genomsyrad av insikten om den ovärdighet livet i favelorna innebär för oss alla – oavsett var på planeten vi bor.

 

 

(Vår, 2002)