Roberto Bolaño (1953 – 2003) – historien om ett litterärt vulkanutbrott

1968 lämnade den chilenska familjen Bolaño-Ávalos staden Los Ángeles i södra Chile. Pappan var lastbilschaufför och mellanviktsboxare, mamman lärare. De flyttade till Mexiko City med sina två barn, Roberto och María, med en förhoppning om bättre ekonomiska förhållanden. Mötet med den mexikanska metropolen blev en kulturchock för sonen, den då femtonårige Roberto Bolaño; han stängde in sig på sitt pojkrum och vägrade gå i mexikansk skola. Istället började han läsa, frenetiskt, dygnet runt. Världslitteraturen. Han lämnade sällan familjens hus utan ägnade istället all sin tid åt Cortázar, Proust och Joyce. Efter en tid började han skriva, poesi och dramatik, och inspirerad av en chilensk inhysing, poeten Jaime Quezada, vågade han sig efterhand han ut i den mexikanska huvudstaden, till gallerier och poesiuppläsningar. Han kom i kontakt med likasinnade, unga mexikaner, bland andra den blivande poeten Mario Santiago Papasquiaro. Tillsammans bildade de poetgruppen los infrarrealistas, en grupp som kom att sätta skräck i Mexikos litterära elit, bland annat genom att sabotera uppläsningar. Inte ens nationalhelgonet Octavio Paz lämnades ifred och de unga poeternas dröm var att skapa ”en förtvivlans litteratur”, inspirerade av den franske surrealisten Philippe Soupault.

 

Bolaño debuterade med diktsamlingen Reinventar el amor 1976. Året efter lämnade han Mexiko. Han hade fixat ett jobb i Sverige men på väg hit bestämde han sig för att hälsa på sin sjuka mor som två år tidigare lämnat Mexiko för Barcelona. Mötet med Kataloniens huvudstad blev emellertid så omtumlande att han beslöt sig för att stanna där. I Barcelona arbetade han bland annat som campingvakt och smyckesförsäljare. Han vann poesipriser och började göra sig ett namn som poet. 1990 inträffade det som indirekt kom att katapultera hans namn in i litteraturhistorien. Bolaño fick en son med sin kvinna, Carolina López, vilket fick honom att börja skriva prosa för att kunna försörja familjen och det är här som hans litterära vulkanutbrott tar sin början: på mindre än tretton år skriver han fjorton prosaböcker, novellsamlingar och romaner, av vilka flera redan betraktas som litterära klassiker och i Latinamerika betraktas han idag som den främste i sin generation.

1992 fick han reda på att han hade en dålig lever men trots sjukdomsinsikt sköt han tankarna på en transplantation på framtiden. Till sist var allt för sent och sommaren 2003 dog han, femtio år gammal. Idag nämns Roberto Bolaño, av vissa kritiker, tillsammans med författare som Kafka, Proust och Cervantes. Huruvida han platsar i det sällskapet får Tiden, vår överkritiker, avgöra men en sak står utom alla tvivel: Bolaño är en djupt originell författare med en helt egen röst, han har en apokalyptisk vision du monde som är svår att värja sig emot, en frenesi och kraft i sitt berättande och en stilrepertoar som imponerar. Till detta ska läggas en djup litterär lärdom och en genuint barock humor – Rabelais som mexikansk gatpojke!

Bolaños internationella genombrott kom 1998 med pikareskromanen Los detectives salvajes (De vilda detektiverna, på svenska i fin översättning av Lena E. Heyman), en roman om en grupp unga, mexikanska poeter, de s.k. inälvsrealisterna, vars ledare ”Arturo Belano” (Bolaños pseudonym) och ”Ulises Lima” (pseudonymen för Bolaños vän Mario Santiago), drar med sig gruppen i ett sökande efter inälvsrealismens moder, Cesária Tinajera, en mystisk, kvinnlig poet ur en äldre generation. Gruppen drar i krig mot Mexikos litterära elit, stridentisterna. Målet för de unga poeterna är försvaret av ”den mexikanska poesins framtid” och det är svårt att inte tänka på den infrarealism som Bolaño anslöt sig till som ung eller på Nicanor Parra, den chilenske anti-poeten, vars livsluft var provokationen och driften med allt högtidligt.
Att attackera monument och upphöjda storheter är ”inälvsrealisternas” livsluft och var också Bolaños. Hans uppgörelser med den magiska realismens representanter var ofta elaka. Bolaño tillhörde en generation som var djupt präglad av boomen men han drog sig inte för att gå i clinch med de mäktiga föregångarna, Garcia Márquez, Vargas Llosa och Isabel Allende, bland andra. Men lika elak som han kunde vara mot äldre författare kunde han vara generös mot yngre, lovande författare. Den chilenska litteraturkritikern Lina Meruane formulerar det på följande vis: ”Man måste attackera vissa författare för att kunna lyfta fram andra (och i detta omformulerande lyfta fram sig själv som kanonens nya paradigm).”

Även om det stora genombrottet kom 1998 så hade han två år tidigare gjort sig ett namn med den märkliga La literatura nazi en América, en fiktiv litteraturhistoria över ett antal påhittade författare från södra Argentina till USA. Boken är en parodi på litteraturhistoria och de apostroferade författarna hör ideologiskt hemma långt till höger. De hyser aversion mot ”judisk plutokrati”, rasblandning och vänsterintelligentsia och de hyllar patriotiska ideal och en anti-kapitalism grundad på katolska och/eller nationella värden. Här finns allt från lantlig ”nygauchoism” i Argentina, till öppen krigsdyrkan eller Upplysningshat, en argentinsk huliganpoet och en poet och löjtnant i det chilenska flygvapnet som skriver sin fascistiska poesi på himlen, med röken från sitt flygplan. Boken är djupt originell och rolig samtidigt som den på ett trovärdigt sätt gestaltar författarskap som kunde ha varit och ideologiska fostervatten som fortfarande existerar. Allt med personregister och litteraturförteckning.

Samma år, 1996, publicerade han romanen Estrella distante, en roman som tar avstamp i den sista figuren i La literatura nazi…, piloten och poeten ”Ramírez Hoffman”. I förordet till Estrella distante berättar Bolaño hur hans landsman ”Arturo Belano” – dvs hans egen pseudonym! – inte var riktigt nöjd med historien om Hoffman, ett missnöje som föranleder Bolaño, den verklige, att omarbeta historien och så förvandlas Ramírez Hoffman till ”Alberto Ruiz-Tagle”, en ny romanfigur. Romanen utspelar sig i Concepción i södra Chile och handlar om ett antal ungdomar i två skrivarverkstäder. De är mellan sjutton och tjugotvå när militärkuppen inträffar. Två av ungdomarna, de vackra tvillingsystrarna ”Gambrienta”, försvinner och efter hand riktas misstankarna mot en av deltagarna i samma skrivarverkstad, den elegante Ruiz-Tagle, en ormliknande dubbelnatur som gör karriär inom det chilenska flygvapnet och där gör sig ett namn som våghalsig pilot med poetiska förtecken. Med röken från sitt plan tecknar han ruggiga budskap på himlen ovanför Santiago – La muerte es amistad! La muerte es responsabilidad! – (Döden är vänskap! Döden är ansvar!).

I Estrella distante återanvänder Bolaño på ett fruktbart sätt en historia han redan använt sig av och historien om den fascistiske piloten blir till en spännande roman om den militärkupp som vände upp och ned på många chilenares föreställningar om gott och ont och i jakten på piloten/poeten gestaltas de fascistiska demoner som plågat, och fortfarande plågar, så många chilenare.
I Nocturno de Chile (Om natten i Chile, Tranan 2009) från 2000 tangerar han samma ämne men här är stilen annorlunda. Huvudperson är prästen och litteraturkritikern ”Sebastián Urrutia Lacroix” och med hjälp av honom förs vi in i Pablo Nerudas och Salvador Reyes’ världar. Romanen är en kärleksfull uppgörelse med den litteratur ur vilken hans egen fötts, en kortroman som kan läsas som ett ”samtal med Chile”, det moderna Chile vars politiska poler stavas Allende och Pinochet och de litterära Neruda och Parra. Romanen är en skröna med flera komiska vändningar men som så ofta hos Bolaño slutar berättelsen i en grym bild: en villa i ett överklasskvarter i Santiago där en litterär salong äger rum på ovanvåningen samtidigt som tortyr pågår i villans källare.

Så, menade han, skrevs litteraturen i Chile under diktaturen.

1999 släpptes två andra Bolañoromaner, Amuleto, (på svenska 2010) och Monsieur Pain. Huvudpersonen i Amuleto är den uruguayanska poeten ”Auxilio Lacouture”, en kvinna som kommer till Mexiko i slutet av 60-talet och försörjer sig på allehanda jobb, bland annat som städerska åt intellektuella, därefter som allt-i-allo på Filosofiska Fakulteten vid huvudstadens universitet. Det är där hon blir instängd på toaletten den 18 september 1968 när militären går till attack mot studenterna och massakern på torget i Tlatelolco äger rum. Hon är instängd i tio dagar och via Lacouture – beskriven som ”den unga mexikanska poesins moder” – skildrar Bolaño en generations drömmar och frustration. Lacouture läser poesi på sin toalett och skriver poesi på toalettpapper. Toaletten, hennes ”farkost i tiden”, blir hennes räddning. Militären hittar henne aldrig där och därför är det hon som berättar om de som gick mot sin död på torget i Tlatelolco. Poetiska bilder, anekdoter, inre monolog, Orestesmyten omberättad, inga stilgrepp tycks okända för Bolaño och i en passage förutser han Joyce som reinkarnerad kinesisk pojke 2124 och Thomas Mann som ecuatoriansk apotekare 2101. Det är också i Amuleto som det viktiga Bolañoårtalet 2666, titeln på hans sista roman, apostroferas för första gången: ”…en kyrkogård från år 2666, en bortglömd kyrkogård under ett dött eller ofött ögonlock…”. Amuleto – ”vår amulett”, sången när studenterna vandrar mot sitt blodiga nederlag på Tlatelolco – är en vacker hyllning till den latinamerikanska ungdom som drömde, och drömmer, om social rättvisa.

Monsieur Pain, som kom samma år men som skrevs redan på åttiotalet, är en annorlunda Bolañoroman, en stillsamt melankolisk berättelse, ett slags korsning mellan Kafka och Simenon, om krigsinvaliden ”Monsieur Pain”, med både siarförmåga och förmåga att hela. Romanen utspelar sig i Paris 1938 och handlar om Pains försök att hjälpa en döende César Vallejo. Men den patient han drömmer om att få hjälpa får han, av för honom outgrundliga skäl, aldrig komma i kontakt med. Han vill så väl men förhindras att utöva sin läkande konst. Att Vallejo är en stor poet får han inte reda på förrän efter dennes död. ”Monsieur Pain” är en mästerlig liten roman skriven med lätt och säker hand där drömmar och underbart absurda dialoger hjälper till att teckna Pains värld, en värld där familjen Curie och ”mesmerismen”, vetenskap mot humbug, spelar en viktig roll. Bolaño fångar förkrigsskuggorna över Paris, man hör de dova knallarna från det spanska inbördeskriget i bakgrunden men framförallt: ljudet av den döende César Vallejos hosta.

Roberto Bolaño skrev naturligtvis också, som den Cortázarlärjunge han var, noveller. 1997 kom Llamadas telefónicas, en stilsäker samling berättelser bestående av noveller blandade med anekdoter ur hans eget liv. Här finns det känsliga porträttet av ”Sensini”, en argentinsk poet vars son förs bort och dödas av militären, en novell i bjärt kontrast till historien om porraktrisen ”Joanna Silvestris” möte med John Holmes, porrlegendaren, en ömsint berättelse om kuken, erotiken och rädslan inför döden. I El gaucho insufrible (2003) blandas också det litterärt gestaltade med nakna berättelser ur hans eget liv. Här imponerar han med sin argentinska närvaro. Han förefaller lika hemma i alla latinamerikanska länder och i bokens titelnovell fångar han det moderna Argentinas trauma i en enda man, advokaten ”Héctor Pereda”, som lämnar Buenos Aires för en ranch på Pampas med drömmen om att hitta tillbaka till ett sannare liv. Bolaños mäktiga fantasikraft går att studera i novellen om råttpolisen ”José”, en berättelse om råttor där Bolaño med sin mörka humor gestaltar likheterna mellan människans och råttans världar men samlingen innehåller också utkast till en litterär pamflett, en naken bekännelse om sexuella problem, tankar om Mallarmés förhållande till Baudelaire, ett furiöst angrepp på bestsellerismen och en diagnos över de latinamerikanska författarna av idag: de som, enligt Bolaño, kommer från arbetarklass/lägre medelklass men drömmer om att få tillhöra den övre medelklassen, de för vilka drömmen om att hamna i TV-soffan har ersatt viljan att hålla en förtvivlans litteratur vid liv.

Mycket i Bolaños litterära värld pekade fram mot hans mäktiga slutepos, romanen 2666 (1100 sidor), utgiven postumt 2004 (planerad utg. på svenska i okt. 2010), en roman som Bolaño hade tänkt sig som fem fristående romaner, allt för att trygga familjens försörjning. Hans förläggare, Jorge Herralde, och Carolina López trotsade emellertid Bolaños vilja och bestämde sig för att ge ut verket i ett band. Förmodligen ett klokt beslut, 2666 kommer med all säkerhet inte att sälja mindre än vad fem delar hade gjort.

I den första delen, La parte de los críticos, (Kritikernas del), får vi följa fyra litteraturkritiker från fyra olika, europeiska länder i deras studie av den tyske författaren Benno von Archimboldis verk men också i deras sökande efter honom. Denna del är skriven med en ironisk humor och en global hemkänsla som gör att man, helt steglöst, förflyttas från Turin till London, Paris, Madrid eller New York. Den är dessutom kryddad med en stor dos europeisk kulturlärdom. Hans prosa är vass och klar, han koketterar inte med sin lärdom och när de poetiska metaforerna infinner sig landar de exakt för att vidga landskapet: ”Skymningen föll och himlen påminde om en köttätande blomma.” I slutet av den första delen dyker ett spår upp efter den sedan länge försvunne tysken, i norra Mexiko, närmare bestämt i staden Santa Teresa (Ciudad Juárez).
Där släpper oss Bolaño och i den andra delen, La parte de Amalfitano (Amalfitanos del), är vi i Santa Teresa, hos den chilenske filosofiläraren Amalfitano och hans dotter Rosa. Här har prosan tagit en annan form. Om den i första delen var Cortázarinspirerad och svalt ironisk så är den mer psykologisk och inkännande i den andra. Romanens hemska fond – tvåhundra kvinnomord begångna av, som man misstänker, en galen seriemördare – börjar lägga sin bård av mörker kring Bolaños gestalter och när Amalfitanos dotter lämnar huset de bor i får man en obehaglig känsla av utsatthet, en utsatthet som i Bolaños händer blir existentiell. Romanen sänks ned i den mexikanska verkligheten och Amalfitanos psyke, hans drömmar och hans rädsla för att bli vansinnig, blottläggs på ett effektivt sätt, liksom hans vilja att rädda Rosa från en allt sjukare verklighet. Staden i bakgrunden förvandlas till en bild av den moderna grymheten.

Romanens tredje del, La parte de Fate (Fates del), är skriven i samma realistiska stil som del två men med ingång från ett helt annat håll, via den svarte, New York-baserade, journalisten Oscar Fate som arbetar för den tidskriften Amanecer Negro, en tidskrift med rötter i amerikansk medborgarrättsrörelse och New Yorkvänster. Fate får i uppdrag av sin chef att göra ett reportage om en boxningsmatch i Santa Teresa, nära gränsen till USA. Han är inte sportreporter och knorrar först men accepterar sedan och far dit. Väl på plats får han höra talas om de bestialiska kvinnomorden och föreslår sin redaktionschef ett reportage om det hela. Han får avslag men börjar forska i saken ändå. Han knyter viktiga kontakter med journalister och folk i staden och via Fate närmar vi oss mörkrets hjärta. Han blir ihop med Amalfitanos dotter och bitarna börjar falla på plats i den stora romanlabyrinten. I slutscenen av del tre befinner vi oss i besöksrummet på Santa Teresas fängelse tillsammans med Fate och Rosa. De har fått tillstånd att intervjua den man som häktats misstänkt för att ligga bakom seriemorden, en amerikan med tysk bakgrund, men när ”tysken” leds in i besöksrummet stänger Bolaño dörren till detsamma och ger sig den ruggiga, fjärde delen i våld, romanens längsta, La parte de los crímenes (Brottens del), en skoningslöst detaljerad redogörelse för de tvåhundra morden.

Samtliga offer är kvinnor och så gott som alla har våldtagits både vaginalt och analt innan de mördats. Åtskilliga av dem är prostituerade men de flesta fabriksarbeterskor. Bolaño sparar inte på några detaljer. Han gestaltar ett apokalyptiskt mörker i vilket Santa Teresa förvandlas till ett svart hål där gott och ont upplöses och där de ”goda” utkämpar en till synes meningslös kamp. Bolaño beskriver spåren av ett kvinnohat som trotsar all beskrivning och ett våld med metafysiska proportioner, ett våld som leder tankarna inte bara till Förintelsen utan också till kolonialismens historia men trots vidrigheterna finns det ljus i Bolaños mörker: kämpande kriminalinspektörer, grävande journalister, kvinnoorganisationer som fått nog och det vackra, knivskarpa språk som han dissekerar våldet med blir, paradoxalt nog, också en del av motståndets krafter. Vi anar sammanhang men Bolaño pekar aldrig ut dem. I fjärde delen använder han sig av kriminalromanens form och gåtan kring de bestialiska morden hålls vid liv hela tiden, märkligt nog, frestas jag skriva, ty uppradandet av de mördade vill aldrig ta slut.

Det är med stora förväntningar man ger sig i kast med den femte och sista delen, La parte de Archimboldi (Archimboldis del). Här går Bolaño åt ett helt annat håll, både historiskt och stilistiskt. Santa Teresa lämnas därhän och vi förflyttas till Tyskland i början av 1900-talet. Berättarstilen närmar sig sagan eller – varför inte? – den magiska realism, vars representanter han revolterade emot. Vi får följa historien om Hans Reiter, född i en liten by utanför Bremen. Bolaño beskriver hans uppväxt, hans föräldrar och hur han enrolleras i Wehrmacht under andra världskriget. Reiter blir ett slags tysk sagofigur, en grimmsk, odödlig jätte som klarar sig från östfronten med lättare skador. Vi får följa honom på hans intellektuella upptäcktsfärd, hur han via läsningen av ett manus han hittar gömt i en skorsten hos en judisk familj i Ukraina – en familj vars familjefar han tror sig ha skjutit – finner något som påminner honom om vad ett eget språk kan vara. Han blir kvar i det övergivna huset, brottas med sitt samvete och tror sig inse vad Ordets makt innebär. Efter kriget börjar han skriva och när han efter några års skrivande får ett manus antaget tar han sig pseudonymen Benno von Archimboldi. Bolaño börjar knyta ihop sin stora säck.

I den sista delen bejakar Bolaño varje infall men den sagoliknande formen räcker inte riktigt till för att hålla temperaturen på samma nivå som i de föregående delarna. Den realistiska svärtan från Santa Teresa gör att det är svårt att ta till sig Reiter/Archimboldi när man väl får träffa honom. Det går därför att betrakta slutet av 2666 som något av ett anti-klimax. Bolaño fick inte möjlighet att slutföra sitt Opus magnum. Han dog innan arbetet var klart, vilket kan förklara bristerna i den avslutande delen men kanske drabbar denna oavslutade litterära ”katedral” läsaren lika smärtsamt ändå. Omöjligt att veta, så klart. Vänner till Bolaño hävdar att han var tvåhundra sidor ”från mål” när han dog men frågan är om den ”förklaring” till morden som han kan ha varit på väg emot hade gjort oss så mycket klokare och om 2666 blivit ”bättre” på det viset. Nu måste läsaren själv konfronteras med frågorna kring morden i Santa Teresa och Archimboldi, utan ”förklaringar” och med ett stort, svart tomrum framför sig: ”Ingen brydde sig om dessa mord men i dem ligger världens hemlighet förborgad.”, skriver Bolaño i romanens fjärde del och det är där, som jag ser det, med avstamp i den meningens kusliga innehåll, som vi, hans läsare, måste försöka resa ”katedralens” sista vägg.

I Bolaños värld blir brotten inte lösta. Poesin reciteras i vardagsrum ovanför källare där tortyr pågår. Detektiverna kämpar förtvivlat, liksom poeterna, för sanningen, det klichéfria språket och mot ondskan. Bolaño sluggade vilt mot allt han uppfattade som förljuget, stelt och maktfullkomligt, främst mot högern och extremhögern men också mot den ytligt politiska litteraturen och den finvänster som aldrig vågar ifrågasätta sina egna dogmer. Han sluggade och slogs – både med pennan och nävarna – som den boxarson han var och hans oförsonlighet gav honom många fiender men desto fler beundrare och vänner. I sitt tacktal för Rómulo Gallegospriset, i Caracas 1999, betonade han att mycket av det han skrev gick att beskriva som ett kärleksbrev till hans egen generation.

Roberto Bolaños livsverk är frukten av en spränglärd vildes attack mot allt och alla, en hälsning från Borges oändliga bibliotek men också ett våldsamt skrik från gatan. Han dog för tidigt men lyckades ändå med sitt projekt, att skapa den förtvivlans litteratur han drömde om som ung, en litteratur där man, som han skriver ”…vet att man kommer att förlora men att man ändå måste ut och slåss…”

 

 

 

Ytterligare verk av Roberto Bolaño:

Consejos de un discípulo de Morrison a un fanático de Joyce, roman (skriven tillsammans med A.G. Porta), 1984
La pista de hielo, roman, 1993
Los perros románticos, dikter (från 1980 till 1998), 2000
Tres, dikter, 2000
Putas asesinas, noveller, 2001
Una novelita lumpen, roman, 2002
Amberes, roman, 2002

Postumt:

Entre paréntisis, tidningskrönikor (ur den chilenska dagstidningen Las Últimas Noticias och den spanska dagstidningen Diari de Girona), 2004
El secreto del mal, noveller (färdiga noveller och utkast som hittades i hans dator efter hans död), 2007
La Universidad Desconocida , dikter (från och med hans ankomst till Spanien 1977 och fram till hans död), 2007

 

(Axess, nr 1   2011)