Första gången vi träffades var i extrakammaren på Navigationsgatan, Stuveribolagets utropslokal. Det var mitten av sjuttiotalet och styckegodstrafiken var fortfarande en försörjningsmöjlighet för ”extragubbarna” i Malmö Hamn, liksom u-hjälpen till Afrika och tredje världen (smör, mjöl). Vissa måndagar, när det ryktats om ”mycket jobb”, kunde hundratals människor fylkas vid det gamla kostallet med drömmen om ett längre påhugg. Det som lockade var snabba pengar men också arbete i det fria, vid Öresund. Fanns inget jobb satt man kvar och väntade eller cyklade hem men eftersom stuveriförmännen sällan var helt tydliga – de sa ytterst sällan Här är inget jobb idag! – blev det ofta så att man dröjde sig kvar i den gamla, slitna uppropslokalen där tiden fördrevs med kortspel, läsning, samtal – eller schackspel.
Det fanns nämligen ett sådant, slitet det också, med en låg sarg runt de svartvita rutorna. Färgerna var otydliga men tillräckligt klara för att man skulle kunna se skillnad på svart och vitt. Vid brädet fylkades, bland andra, Limhamnarn, Postmästarn och Lillen (liten, långt hår, glasögon och en majskolvspipa han satt och sög på samtidigt som han, med intensiv blick fokuserade de trettiotvå träklossarna). På den tiden var jag en schacklig oskuld, jag kände till pjäsernas gång och kunde emellanåt känna suget från spelets inre väsen men det är först här – på håltid och väntetid – som spelet griper tag i mej på allvar. Mycket tack vare Lillen (som hette Arne men också kallades för Västeråsarn) ty det är han som börjar tala teori med mej och som öppnar dörren till gambitens värld (för den icke-initierade kan man kortfattat beskriva det som offrets värld, dvs att offra en eller flera pjäser för att på så vis förbättra sin ställning). Hans favoritöppning var Kungsgambiten (gambiiten, som han sa, med långt i), alla verkliga schackromantikers favoritöppning, en öppning som leder till våldsamt och – i många fall – vackert och spännande spel.
Det var där vi blev vänner, Arne och jag. På F-linjen, på schackbrädet. Han var i fyrtio-årsåldern då, jag kring tjugo men det var inte bara schacket utan också hans stillsamma, eftertänksamma sätt som tilltalade mej och plötsligt kunde vi sitta på schackkaféet på Davidhallstorg och, efter avslutat parti, hamna i långa diskussioner om ”imperialism”, Sovjetunionen eller Baader-Meinhof. Arne var påläst, en engagerad extrastuvare som också hade ett öga mot de inre himlarna, spiritism och religion. Man visste aldrig helt var diskussionerna skulle sluta, vilket förstärkte det sympatiska draget kring honom och känslan av öppenhet. Att han drack mycket var inget hinder. Han skötte det oftast diskret och när vi startade schackklubben SK Tidsnöd i mitt kök på Brogatan (jo, det är en gata också) plockade jag, när alla gått hem för kvällen, upp hans tomma trettisjuor på toaletten, lite förvånat eftersom han spelat bra och inte verkat vara full under partierna.
I hamnen höll han ihop mycket med Konjak och Snälle-Per, två godmodiga extragubbar som alltid hade ett leende och vänligt ord till övers för oss nykläckta stuvare. En rolig trio som aldrig ballade ur trots att flaskan var viktig i deras liv. Ofta syntes de vid körsbärsträdet vid kanalen vid Raul Wallenbergs park, på en bänk eller en slänt och där kunde det hända att Arne stämde upp en Dan Andersson-sång, en reminiscens från hans Bergslagenbakgrund men också en vacker kontrast till ett samhällsliv där många cyklade till och från sina arbeten med stränga blickar mot allt avvikande.
Så gick tid. Jag slutade på stuven. Arne med. Men via schackklubben höll vi kontakt ändå, trots att hans alkoholproblem tilltog. Ett tag bodde han på Hammargården. Sen fick han lägenhet på Lönngården. Klubben levde upp och blommade ut men Arne, som var en av dess grundare, dök upp alltmer sällan. Fyllorna blev allt kraftigare och nu även kombinerade med fylleirrande ute på stan. Men lägenheten lyckades han behålla. Jag flyttade till Stockholm och vi upprätthöll kontakten genom att spela korrespondensschack (man skickar dragen till varandra, ett i taget, på speciella kort), en märklig sysselsättning där dragen kunde dröja i månader, från båda håll, jag kunde få barn och ge ut en roman mellan två drag men vi gjorde vårt yttersta för att fullfölja partierna, vilket aldrig lyckades, de rann ut i sanden efter femton, tjugo drag utförda under två år. Alla hans kort signerades med ett stort A, ritat som en vänlig, leende gubbe. Sen flyttade jag tillbaka till Malmö och då hade en förändring inträffat i hans liv. Han hade blivit med hund. En granne till honom fick jobb i Blekinge och kunde därför inte ta hand om sin hund, Belker. Arne erbjöd sej då att sköta hunden, vilket han gjorde och plötsligt började han, tillsammans med Belker, företa dagliga, långa vandringar, från Karlskronaplan ner till sundet och runt i stan. På somrarna vandrade han på landet. Hunden fick honom att leva upp och få hyfsad koll på drickandet och när vi träffades på nytt hade han den ”gamla”, intelligenta blicken, inte den förvirrade, alkoholstinna.
Efter tjugotvå år upplöstes schackklubben som vi grundade och själv spelar jag enbart schack på nätet nuförtiden. I samband med att min senaste roman, ”m/s Tiden” (en roman som bland annat utspelar sig i hamnen på sjuttiotalet) gavs ut, i oktober 2008, försökte jag få kontakt med honom för att bjuda honom på releasepartyt. Jag hittade honom inte i katalogen men fick tag på hans son som förtäljde att Arne gått bort två år tidigare. Han hade tagit saken i egna händer och lämnat en lakonisk lapp efter sej: ”Har levt färdigt, Arne.” Med A:et, hans A, tecknat – som alltid – som en gubbe.
Nästan varje natt spelar jag schack på nätet, en eller flera timmar. Och som vit spelar jag alltid e4. Spelar motståndaren e5 svarar jag alltid med f4, Arnes drag, signalen till Kungsgambiiten.
Ty det var det han lärde mej – att den som aldrig vågar offra, heller aldrig kan vinna.
(Aluma, 2008.)