Den franska författaren och journalisten Caroline Fourest beskriver sig själv som feminist, antirasist och konfessionslös. Hon är ett av de mest kända namnen i Frankrike i debatten kring sekularism, religion och mångkultur, hörs ofta i radio och har egen kolumn i Le Monde. Sedan drygt tio år driver hon tidskriften ProChoix som är fokuserad på individuella rättigheter och hon var en av de ledande franska intellektuella i kampen för lagen om förbud mot religiösa symboler i skolan (antagen 15 mars 2004).
Fourest tillhör en generation som blev politiskt medveten när Le Pen skördade sina första framgångar. Hennes engagemang för rätten till fri abort gjorde henne intresserad av den katolska högern inom Front National, vilket slutade med att hon skrev en bok om Christine Boutin, den katolska högerns främsta affischnamn men det som gjorde att hon slog igenom som författare i sitt hemland var två böcker om islamismen: pamfletten La tentation obscurantiste (Den vidskepliga frestelsen, 2005), där hon gör upp med de delar av vänstern som flirtar med radikal islamism, och Frère Tariq ,(Broder Tariq, 2004), i vilken hon tar sig an Tariq Ramadan och visar på hans koppling till Muslimska Brödraskapet. Hans tal med dubbla tungor, ett språk utåt, ett inåt, skärskådas och avslöjas. Fourest är god vän med flera av de mest kända kvinnliga islamkritikerna, Ayaan Hirsi Ali, Irshad Manji och Taslima Nasreen, till exempel, och förra hösten gav hon tillsammans med Nasreen ut samtalsboken Libres de le dire. Nasreens avsky mot alla former av religion, en avsky som dragit på henne fyra fatwor i hemlandet Bangla Desh, kontrasteras mot Fourests återhållna religionskritik och progressiva antifundamentalism.
I maj i år publicerade hon, tillsammans med mångåriga vapendragaren Fiammetta Venner, en bok om Jean Marie Le Pens dotter: Marine Le Pen. När jag träffade Fourest för en intervju i Paris i våras berättade hon att hon ser boken som ett viktigt led i kampen mot Front National. Författarna tar avstamp i Marine Le Pens barndom. Som dotter till Frankrikes mest kände högerextremist hade hon det stundtals rätt tufft, inte minst i skolan; hon hånades av lärare och elever, ända upp på gymnasie- och universitetsnivå, en offerroll hon varit skicklig på att utnyttja. Boken innehåller en noggrann genomgång av klanen Le Pens makt över Front National, av maktkampen och fraktionsstriderna inom partiet, liksom av de många dubiösa ekonomiska turer som pappan ägnat sig åt genom åren. Partiets ideologi skärskådas också. Nationalismen och invandringsfientligheten är fortfarande hörnstenarna men med krav på protektionism, motstånd mot euron, Nato och USA appellerar man till bredare skikt än de högerextrema.
I januari i år överlämnades stafettpinnen i Front National från far till dotter och det är skälet till att författarna publicerar sin bok nu ty det finns en verklig rädsla i Frankrike för att Marine Le Pen ska kunna utmana Sarkozy i nästa års presidentval. Pappan var, trots sin hyfsade prestation i presidentvalet 2002, aldrig i närheten av att på allvar påverka fransk politik. Hans brutala framtoning gjorde det omöjligt. Med dottern är det annorlunda, fruktar författarna. På kort tid har hon blivit ”Marine” med stora delar av det franska folket. Hon är medial och trots hårresande motsägelser i sitt politiska budskap – nej till invandring men löften om pension vid sextio, en olöslig gordisk knut, till exempel – vinner hon terräng med sin mjuka stil. Ett tydligt tecken på hennes försök att tvätta bort sitt partis fasciststämpel är skillnaden i syn på andra världskriget; där pappan reducerade gaskamrarna till en ”detalj” i andra världskrigets historia slår dottern fast att det handlade om ”höjden av barbari”. Förmodligen är det här svaret finns till om hon ska lyckas i sitt medvetna försöka att avdemonisera Front National. Lyckas hon, kan hon göra nya inbrytningar bland väljarna, inte bara hos arbetarklassen, som pappan gjorde, utan också hos den anständiga borgerlighet som skydde fadern och slog vakt om republikens grundläggande värden. I så fall kan hon bli en mardröm inte bara för Sarkozy och Frankrike utan för Europa och alla drömmar om europeisk enighet.
Motmedlet? Enligt Fourest och Venner, att den civiliserade högern vägrar att använda sig av Front Nationals språkbruk och att vänstern är oförsonlig i sitt försvar av sekulariteten och republikens grundläggande värden. När jag träffade Fourest betonade hon likheten mellan Marine Le Pen och Tariq Ramadan. Båda gör sig extremt bra i teve, är ”sympatiska” och skrämmer inte folk som Jean-Marie Le Pen gjorde eller en uttalad salafist i långt skägg kan göra. Och det är just det som är det skrämmande, menar hon. Ty budskapen i deras respektive ideologier har de inte ändrat något nämnvärt på.
Med boken om Marine Le Pen lägger Fourest ytterligare en tung sten i sin skyddsvall mot några av de extremismer som frodas i Frankrike idag: den kristna, den muslimska och den högerextrema. Det minutiösa arbetet går det inte att klaga på, lika lite som på modet och det kämpande, humanistiska engagemanget.
(Sydsvenskan, augusti 2011, Marine le Pen, Grasset, 2011)