En gammal man, kring hundra år, ligger i en säng på ett sjukhus. Han tillhör en fin, brasiliansk familj som en gång haft en mäktig ställning i samhället. Den gamle mannen berättar historien om sig själv och, inte minst, den egna släkten. Hasn berättar för sin dotter, kring åttio år, för sjuksköterskorna och för dem som orkar lyssna på honom. Det är en familje historia som spänner över flera sekel och där den brasilianska historiens två hundra senaste år är närvarande hela tiden. Buarques berättelse är emellertid kort för att röra sig om en släktsaga, kort och koncentrerad. Tiulld etta bidrar det precisa, levande språket. Med små medel och en stor dos humor lyckas han levandegöra ett antal människor i den stora släkten, modern, dottern, hustrun och dennes förmodade älskare, den egensinnige franske ingenjören Dubosc, sonen , farfadern och flera andra.
Minnet är ett stort sår, säjer han på ett ställe. Ett sår som han försöker läka genom att berätta och det som imponerar och visar att den populäre bossa novakompositören och sångaren Chico Buarque också är en fullfjädrad och mycket skicklig författare är att han gestaltar denna minnets sårighet på ett vis som fölrdjupar berättelsen. Det är genom tvivlen på att han minns rätt och en hotande demens, att jag som läsare får ta del av detta arbete som minnandets konst innebär som ger sådant liv åt texten.
”Leite derramado” (Spilld mjölk) är en vacker och melankolisk berättelse om den brasilianska borgerlighet vars töttere går tillbaka till de europeiska kolonisatörerna. Den lyckas med sitt koncentrerade formar levandegöra en hel klass’ fördomar, rasism, dekadens, framåtanda, kärleksbesvär och sorger och att platsen för berättelsen ocskå skiftar, mellan sjukhussängen, ett palats på Copacabana, ett hus i Botafogo, Paris och familjens hacienda förstärker den litterära trovärdigheten – Chico Buarque har skrivit en mästerlig berättelse som övertygar både genom sitt innehåll och sin form som gör att berättelsen också förvandlas till en intelligent illustration av minnandets konst.
Romanen upphäver på så vis tidens kronologiska slaveri och förvandlar den till ett rum han, och därmed vi, rör oss helt fritt i. ”Leite derramado” (spilld mjölk) är en mästerligt turnerad familjeskröna men inte i den stora, latinamerikanska barocktraditionen utan snarare i en tradition som ligger Buarque ännu närmare hjärtat, kammarsambans.
(Höst, 2010)