När det nya, modebetonade bruket av begreppet ”den Andre” (alt. ”de Andra”) började användas, vet jag inte. Kikar man djupare i begreppet vindlar trådarna idémässigt åt många håll: Heidegger, Lévinas, Lacan, Sartre och de Beauvoir, bland andra. Idag har det emellertid bitit sig fast som ett tankemönster vilket går ut på att nagla fast europén/västerlänningen i en position från vilken denne påstås vilja utmönstra invandrare. Det nya användandet präglas inte av filosofisk stringens utan ingår mer som del av en jargong där man markerar avstånd till en påstådd och diffus ”Vi-och-Dom”-kategorisering av människor. Begreppen spelar mot en fond av skuld. Vi ska, som européer, känna skuld för att vi är just detta, framförallt gentemot tredje världen, där ”den Andre” påstås bo eller komma ifrån. Trots att man, som svensk, har en del att vara stolt över i vårt förhållande till just tredje världen. I Chile, till exempel, får man ofta, som svensk, en känsla av att tillhöra ett land i den rika världen som gjort en hel del gott och som inte bara förknippas med kolonialism och exploatering. Problemet med begreppet ”den Andre” är att det politiserats och att det ackompanjeras av en underförstådd tanke på att världen enkelt går att dela upp i Onda och Goda och där utpekandet av skillnad emellanåt påstås vara en del av ett, för att tala med den numera riksbekante teologiprofessorn Mattias Gardell, ”rasistiskt skillnadstänkande” (se ”Bin Ladin i våra hjärtan”). Detta trots att det motsatta, en värld utan kulturella skillnader, är otänkbar.
Tanken om ”den Andre” finns i alla kulturer, på makro- så väl som på mikronivå. Inom Islam är icke-muslimer kufr och ett starkare den Andre-utpekande går det, ironiskt nog , knappt att finna. Reser man i Latinamerika som europé är man gringo, hur bra ens spanska eller portugisiska än är. Man är helt enkelt det som de som bor där inte är. Och det är inget konstigt med det. Gringo kan uttalas kärleksfullt men också likgiltigt eller öppet hatiskt, beroende på sammanhanget.
När jag spelade småklubbsfotboll i Vintrie IK var en match mot Kvarnby utan laddning men mötte vi Bunkeflo, grannbyn, stod allvarliga saker på spel. De var ju våra ”den Andre”, rivalerna mot vilka vår småklubbsidentitet slipades. På högre nivå sker samma sak. Malmö FF-Elfsborg har ingen speciell laddning jämfört med Malmö FF-HIF, där olika skånska identiteter står på spel. Inom fonetiken kallas fenomenet för nabo-opposition. Vi får vår dialekt, och en del av vår identitet, i växelspel med våra grannar. Helsingborgaren tar byssen till jobbet eftersom malmöbon tar boussen. Portugisen säjer uma när spanjoren säjer una.
Vi är, med andra ord, Jan Ersa eller Per Persa och någon väg ut ur problemet finns inte. Problem, förresten? Kulturell olikhet behöver inte vara av ondo.
(Sydsvenskan, januari 2011)