Mitten av sjuttiotalet. Jag är på Kirsebergsbiblioteket tillsammans med Ulf Peter Hallberg. Vi lyssnar på Göran Sonnevi, en ikon inom vänstern då. Vi lyssnar andäktigt på hans sjungande, rytmiska dikt. På något märkligt vis fångar han det mesta i tiden och mycket av det jag upplever, läser jag av mot Sonnevis poesi, som om han vore den tidens delfiska orakel. Efter uppläsningen går vi fram till honom och tackar. Det känns högtidligt att få komma nära honom men också lite märkligt ty han kan knappt prata, stamningen gör det näst intill omöjligt för honom att uttrycka något och när vi lämnar biblioteket gör jag det med detta sonnevimysterium i mig: hur kan han läsa så bra och ändå knappt prata?
Jag tänker på den händelsen när jag får Bok utan namn i mina händer hösten 2012. Från sjuttiotalet och framåt har jag följt Sonnevi, inte alltid tätt i spåren och noga. Hans matematiska och astronomiska djupdykningar har ibland stött bort mig men med Bok utan namn drar han in mig i sin språkvirvel igen. Det är vidunderligt, vackert, djupt, precist, musikaliskt och helt eget. Han får med allt, känns det som, de små blommorna på stränderna i Halland, ljudet från döda vänners röster, Göran Tunströms död – ”han släcktes ut som ett ljus” – galaxernas mäktiga rörelser, de matematiska gåtorna, politiken från sjuttiotalet och framåt, till och med den arabiska våren, allt med en ärlig självrannsakan som hjälper mig att förstå den tid jag lever i. Sida efter sida, åttahundra sidor, gungar hans språk med sin helt egna diktion, framåt, bakåt som om det inte funnes några frågor att vara rädd för. Likväl finns det något i detta mäktiga verk som stör mig. Liksom i Lars Noréns Filosofins natt, som dock väger lättare och inte drabbar mig. Hos Norén skönjer jag något kokett, sökt, som helt saknas hos Sonnevi men hos båda finns drag av en tidstypisk pessimism.
Nån dag efter att ha läst ut Sonnevis bok tittar jag på en dokumentär om Mo Yan. Han står i huset där han växte upp, vid den tröskel där det enda ljuset fanns om kvällarna. Bara där gick det att läsa. Han berättar om den extrema fattigdomen, om tiggandet och jag börjar nästan gråta när han berättar om hur han band fast fåren han vaktade som barnaherde för att kunna ta sig in till staden och lyssna på de äldre människornas alla historier. Det slår mig att oavsett hur vi ser på Mo Yans demokratisyn eller på det kinesiska kommunistpartiet, är han en representant för det kinesiska folkets materiella språng. På bara några decennier har hundratals miljoner kineser – hundratals, inte tiotals! – tagit språnget från extrem fattigdom till ett anständigt liv. Sannolikt den mäktigaste materiella förändringen i mänsklighetens historia. Aldrig har så många människor haft det så bra som nu. Aldrig har krigen varit så få som nu. En Belle Epoque, alltså, av sällan skådat slag, trots ökande klasskillnader på många ställen.
Det var det Mo Yan uttryckte på tröskeln i sitt barndomshus, en stillsam optimism och tro på framtiden. Han påminde mig om det globalt relativa i begreppen optimism och pessimism. Här, i Europa, råder pessimism, där, hos honom, gryr dagen mer löftesrik än någonsin. Lätt att glömma, kanske, att vi, här, också är en del av hela mänskligheten – och den mår, globalt sett, bättre än någonsin.
Sydsvenskan, 30 januari 2013.