Lys på, Diderot!
För några år sedan publicerade ett antal svenska intellektuella med Arne Ruth i spetsen en artikel i Expressen som en reaktion på de kraftiga protesterna mot Muhammedkarikatyrerna. Den bärande tanken var att Upplysningen riskerar att förvandlas till en historisk parentes. Jag tyckte det var en överdriven farhåga men åren har gått och idag är jag inte lika främmande för tanken de förde fram; de religiösa krafterna tycks ju flytta fram sina positioner samtidigt som kulturrelativismen verkar växa.
Men vad är då Upplysning? Frågan har diskuterats i snart trehundra år och i en ny biografi över mannen som mer än någon annan inkarnerade Upplysningen, Denis Diderot (1713-1784), blir den aktuell igen. ”Diderot ou le bonheur de penser” (Diderot eller lyckan att tänka), skriven av ekonomen, författaren och före detta Mitterandrådgivaren Jacques Attali, är en lätt hagiografisk beskrivning av Diderots liv och gärning. Attali levandegör det franska sjuttonhundratalet på ett medryckande vis, inte i första hand via egna ord utan med hjälp av citat ur brev från den tiden, Diderots, Rousseaus, Voltaires, baron d’Holbachs och många andras.
Tiden kring 1750 är en av de mest spännande i Europas historia och frågan är om det någon gång samlats så mycken mänsklig intelligens kring ett och samma projekt som runt Encyclopedin. Frankrike var i bakvattnet på Holland och England politiskt och ekonomiskt men med filosofer och författare som Voltaire, Rousseau, Helvétius, d’Alembert och Diderot var det ändå Frankrike, och Paris, som höll i Europas intellektuella taktpinne. Encyklopedin blev uppslagsverket där upplysningstänkandet koncentrerades. Diderot fick uppgiften att leda arbetet av fyra modiga bokhandlare och tryckare och 1749 kunde det hisnande projektet starta. Det tog tjugofem år innan det roddes i land och utan Diderot vid rodret hade det aldrig gått. Attali visar på ett spännande vis hur Diderot med sitt mod, sin övertalningsförmåga och sitt brinnande kunskapsbegär fick projektet att hela tiden avancera på trots av indragna publiceringstillstånd, censur och intriger, inte minst Voltaires och d’Alemberts opportunistiska piruetter när förtrycket hårdnade och hotet om att hamna på Bastiljen var reellt.
Diderot levde gott på arbetet med Encyklopedin och de inblandade bokhandlarna blev miljonärer. ”Alla” ville ha det jättelika verket (28 stora folioband), framför allt hovet och i ordförklaringarna gick tidens anda att tyda: ”Aristocratie”, ”Démocratie”, ”Égalité”, osv. Grunddragen till Franska Revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna fanns där, de amerikanska revolutionärerna inspirerades av den och Thomas Jefferson köpte hela verket – för 7,5 ton tobak!
När Voltaire och Rousseau satsade på sina karriärer, ägnade Diderot sig åt det kollektiva arbetet. Det passade hans generösa natur och han stod ständigt till tjänst åt de andra med synpunkter och stöd, en outtröttlig kritiker och arbetare i Encyklopedins vingård: för egen hand skrev han cirka tusen ordförklaringar, han läste och korrigerade upp emot sextio tusen (!) av de andras och det var han som valde ut de flesta medarbetarna, ett tusental personer. Attali ser honom som den siste att behärska sin tids alla kunskaper men det var inte bara som Encyklopedins huvudredaktör Diderot gjorde sig känd: han anses ha varit den förste konstkritikern, en av de första att våga uttrycka ateistiska tankar i skrift (”Brev om de blinda”), en av de första att formulera en teaterteori, den förste som formulerade tankar om ett författarförbund och han kom dessutom, om än efter sin död, att bli viktig för romankonsten: ”Jakob Fatalisten” och ”Rameaus brorson” är två underbara dialogromaner – lektioner i dialektik – i Rabelais och Sternes efterföljd, båda med märkliga öden innan de kom i tryck.
Upplysningsfilosofernas främsta fiender när det begav sig, var den katolska kyrkan och jesuiterna. Den franska revolutionen provocerade sedan fram en konservativ, europeisk reaktion inom vilken många kom att vända sig emot Upplysningen men idag kan man, ironiskt nog, stöta på en avoghet gentemot Upplysningen även bland progressiva. Voltaire var antisemit och Upplysningen var ett eurocentriskt projekt som banade väg för kolonialismen, kan det heta. Inget av detta stämmer på Diderot, han var aldrig antisemit och dessutom en av de första att formulera en kritik av kolonialismen.
Frihet, Jämlikhet, Broderskap som Upplysningens kärna? Visst, men Attali ringar också på ett fint sätt in Diderots upplysningspraktik i dennes vardag och menar att den fanns hos Diderot i: ”… konsten att lära sig, våga tänka fritt, skriva, läsa, lyssna, konversera, promenera; i konsten att ändra åsikt, att låta sig övertygas av andra, utan baktankar och förhoppningar om att tjäna på det.”
Det är i år 300 år sedan Diderot föddes. Man får hoppas att det han stod för – och som blev grundbulten i det moderna projektet – aldrig kommer att reduceras till den ”parentes” Ruth & Co skrev om, när framtidens människor ser tillbaka på vår tid.
(Sydsvenskan, 28 december 2013) Fredrik Ekelund.