Efterdyningarna i Frankrike till islamistattentaten i Paris i januari har varit av olika natur, politiska, säkerhetsmässiga och intellektuella. Höjd beredskap råder och senast söndagen den 19 april avvärjdes ett nytt attentat; en ung algerier sköt ihjäl en ung kvinna när han stal hennes bil men när han for iväg råkade han skjuta sig själv i låret och tvingades ringa ambulans, varpå allt avslöjades: en egen vapenarsenal, kartor över kyrkor i Parisförorten Villejuif som skulle attackeras och telefonkontakter med IS-folk. Enligt polisen det sjätte avvärjda attentatet sedan januari. Märks då detta på Paris gator? Knappast, bortsett från soldater utanför vissa byggnader, synagogorna bland annat. Parisarna sätter uppenbarligen en ära i att trotsa hoten och uteserveringarna är fulla i vårsolen, vart man kommer.
De intellektuella reaktionerna på januariattentaten märks i bokfloden och i september beräknas ett fyrtiotal böcker i ämnet ha publicerats, bland annat hyllningar i bokform till de mördade tecknarna, Qui est Charlie? av sociologen Emmanuel Todd, Réveil français av Laurent Joffrin, essän Éloge du blasphème (Hyllning till hädelsen) av feministen Caroline Fourest, liksom en pocket distribuerad i alla tidningskiosker, Nous sommes Charlie, där sextio franska författare på olika vis visar sitt stöd för yttrandefriheten och rätten att häda. Den undanglidande hållning i frågan som dess värre inte är ovanlig hos oss, saknar i stort anhängare i Frankrike. Här har det Salman Rushdie så fyndigt kallar för The But Brigade (Jag är för yttrandefriheten, men…) inte mycket att hämta. Stödet för yttrandefriheten och rätten att häda är kompakt, vilket visas med all önskvärd tydlighet i den lilla pocketen, av författare som Bernard-Henri Lévy, Élisabeth Roudinescu, Tatiana de Rosnay, Jacques Attali och Caroline Fourest, bland andra.
En pamflett som gjort stor succé är den franske filosofen Abdennour Bidars Lettre ouverte au monde musulman (Öppet brev till den muslimska världen). Bidars bok, en utvidgad version av en text på nätet från i höstas, är en svidande uppgörelse med salafismen och de stränga versionerna av islam, den islam som sponsras av Saudi Arabien och Qatar via moskéer och koranskolor över hela världen. Bidar, själv muslim men sufist, menar att den radikala islamism vi just nu ser de skrämmande följderna av är en logisk följd av den salafism som predikas av många, i Väst som i Mellanöstern, och han uppmanar inte bara till reformer utan till revolution, en ny arabisk vår där försvaret av demokrati, jämlikhet mellan könen och ny teknologi går hand i hand med religionen. En enkel apologi för Väst? Inte alls. Bidars kritik av Väst och moderniteten är hård. Han menar att resultatet av moderniteten och avskaffandet av Gud (Nietzsche) lett oss in i en existentiell återvändsgränd med alienation, extrem individualism och överdriven materialism, en återvändsgränd ur vilken bara religionen kan ta oss – men en religion i takt med tiden.
Bidar må vara en romantiker men hans vision av en reformerad islam och en västlig modernitet som möts i en tro på framsteg, inte regression, förtjänar all respekt och är ett intressant och personligt försök att avväpna de radikala islamisterna i deras försök att konstruera en kamp mellan civilisationerna.
(Sydsvenskan 14 maj, 2015).