Apokalypsen får vänta, krönika i Sydsvenskan 7 november 2015

En ensam eritrean mördar två människor han anser ser ”svenska” ut på IKEA i Västerås, en ung man djupt förankrad i högerextremt idégods löper amok på en skola i Trollhättan och mördar två elever med utländsk bakgrund och planerade asylboenden sätts i brand på ett sätt som förefaller vara organiserat. Det är en tid med stor oro i Sverige, och i Europa, och med stora flyktingströmmar, de största sedan andra världskriget. Oansvariga politiker på den extrema högerkanten talar om ”systemkollaps” (till exempel i SD:s flygblad som delades ut i veckan) men är inte ensamma om att flirta med apokalyptiska tonfall. Många gör det just nu. Det är mer eller mindre legio att tala om vilken hemsk värld vi lever i, om hur fruktansvärt allt är, precis allt, från Putin, Boko Haram, IS till politiska mord på hemmaplan och jag får en väninna i tankarna som just slutat prenumerera på sin dagstidning eftersom hon inte vill påminnas om världens ondska varje morgon.

Och visst. Grymheterna som till exempel IS består oss med är sannolikt de värsta sedan nazismens tid. Men är då den ondska vi just nu konfronteras med det verkligt typiska för vår tid? Är det ondskan, oavsett om det är Putin, högerextremisten i Trollhättan eller IS’ ledning i al-Raqqa som står för den, som är vår tids viktigaste signum?

Mycket talar för att det inte är så utan att världen de facto hela tiden blir bättre, att våldet blir mindre, globalt sett och att folk får det bättre, framför allt i tredje världen men eftersom godhet och optimism inte säljer, slår sådana nyheter sällan igenom. I en artikel i Arena förra året av Per Wirtén, där han refererar till uppgifter från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) skrev han, bland annat: ”Syds uppgång saknar historiskt motstycke i hastighet och omfattning. Aldrig har levnadsförhållanden och framtidsutsikter för så många människor förändrats så snabbt och dramatiskt… Milleniemålet att halvera fattigdomen är redan uppnått. Utbildningsnivåerna stiger. Hälsoläget förbättras…” Det handlar om hundratals miljoner människor i Kina, Indien, Brasilien och Angola, till exempel, som på bara några år tagit steget från ingenting till någonting och som nu kan leva sina liv som vi lever våra. Det är förmodligen den största förändringen i mänsklighetens historia och den pågår nu. Just nu. En revolution, men utan giljotiner ty den pågår tyst, i Brasiliens och Kinas hamnar, på Afrikas och Bangla Deshs landsbygder. Samtidigt som våldet mellan människor minskar generellt och krigen blir färre. När min generation var ung stod hela Sydostasien i brand, i Afrika rasade kolonialkrig i ett antal länder och i Latinamerika styrde militär i många länder. Även så i Grekland, Portugal och Spanien. Till det kom de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa.

Ja, vore man hegelskt lagd, skulle man kunna påstå att världsanden knogar på i det tysta och gör det med den äran och får Hans Rosling rätt i sin statistiskt grundade spådom att den segrande tvåbarnspolitiken i allt fler länder gör att befolkningsökningen stabiliseras permanent kring 2060, går mänskligheten sannolikt en ganska ljus framtid till mötes. Trots de apokalyptiker till höger och vänster som nu närmast tävlar om att framställa världen som a priori ond.

 

Fredrik Ekelund, Sydsvenskan lördag 7 november 2015