13 november i Paris.
Efter attentatet mot Charlie Hebdo kom det ett stort antal böcker som analyserade händelsen och nu börjar även böcker om jihadistattackerna den 13 november att komma. En är Zineb El Rhazouis ”13, Zineb raconte l’enfer du 13 novembre” (13, Zineb berättar om helvetet den 13 november). Zineb är Charlie Hebdo-medarbetare men var inte på redaktionen dagen för attacken. I ett svavelosande förord går hon till storms mot islamismens ”nyttiga idioter” i Frankrike, mot dem som omfamnar kulturrelativism och identitetspolitik. Det är en hård känga mot all form av essentialism och för El Rhazoui är islamofascism och högerextremism sprungna ur samma identitetsvurmande källor även om de tar sig olika uttryck. Hon avfärdar också åsikterna om dåligt fungerande integration och fattigdom som orsak till terrorismen genom att peka på det faktum att det är några av de rikaste nationerna i världen, Qatar och Saudiarabien, som ligger bakom jihadismen ekonomiskt.
Det är ett av förståeliga skäl upprört förord men bokens värde ligger i de vittnesmål hon sammanställt – plus berättelsen om Abdelhamid Abaaoud, en av de vidrigaste terrorister världen skådat på senare tid. Det var han som la ut filmer på FB där han kör omkring i en öken med ett antal döda, ”otrogna” fastbundna i rep bakom bilen, som lagt ut klipp där han spelar fotboll med ett avhugget huvud och som flinande sköt ihjäl ett antal människor på uteserveringarna i östra Paris. Abaaoud kom från medelklassmiljö i Anderlecht, gick på fina skolor och hade en pappa som hade egen affärsverksamhet. Pappans ord om familjen tål att tänkas på: ”Vi hade ett vackert liv, till och med ett fantastiskt liv. Allt i våra liv har vi detta land att tacka för.” Den skam sonen drog över familjen har nu lett till att fadern sålt sin affärsverksamhet och flyttat tillbaka till det Marocko han en gång kom ifrån men där håller han sig undan från familj och vänner och lär, enligt släktingar, förkrossad irra omkring i landet i sina försök att glömma.
Helvetet inne på Bataclan beskrivs från olika vinklar. Många av de som klarade sig gjorde det genom att stänga av sina mobiler och spela döda. De vars mobiler fortsatte ringa söktes upp av terroristerna som gav dem nådaskottet. De skrattade och njöt när de dödade och när den förste av dem sprängde sig i luften, åsåg de andra två det hela uppenbart roade. Det är inte utan att man ställer sig frågan om den mänskliga naturen – och vad religionen kan göra med oss, när man läser om det. Men det fanns också hjältar denna natt, de första poliserna som kom till platsen, vanmakten de erfor när de stod där med sina 9-millimeters pistoler mot terroristernas kalasjnikovs men hur de ändå gjorde vad de kunde. En gripande historia är den om Houari Mostefaï och dennes fru. Mostefaï var storebror till en av terroristerna och när han och hans fru får reda på vad som hänt säger frun att terroristerna borde låsas in, tillsammans med sina familjer. Desto större chocken för dem när de inser att hennes svåger är en av terroristerna. Deras efternamn namn blir en börda och i flera dagar misstänks brodern vara hjärnan bakom operationen och idag lever han sitt liv i konstant rädsla. Och med en skuld han inte blir av med. Intervjun med Jesse Hugues, sångaren i Eagles of Death Metal, bandet som så ironiskt just hade stämt upp i låten Kiss the Devil, när attacken börjar, är bisarr läsning med tanke på Hugues politiska åsikter. Han är aktiv i NRA och Trumpanhängare. Men det var, sannolikt, hans kärlek till vapen som gjorde att bandet klarade sig ty till skillnad från stora delar av publiken hörde han direkt att det var automatvapen det handlade om.
Här finns vakten vid Stade de France som mirakulöst klarade sig men vars liv slagits i spillror av chocken, den portugisiska mamman vars enda barn mördades, den marockanske ögonläkaren, och muslimen, som klarade sig med en skråma men vars bäste vän dog framför ögonen på honom; sorgliga berättelser om iskalla avrättningar, kyligt bemötande på sjukhus och bårhus, vackra ömhetsscener mitt i kaoset och, inte minst, det adrenalinrus många erfor som klarade sig levande från Bataclan.
Zinebs bok är omskakande läsning, full av starka känslor och makabra detaljer. Därför känns det som en befrielse att läsa radiojournalisten Antoine Leiris vackra, stillsamma ”Vous n’aurez pas ma haine” (Ni kommer inte att få mitt hat) direkt efter. Leiris bok började som en FB-avisering som väckte stort uppseende, en text riktad till terroristerna, där han, bland annat, skriver följande om återseendet med hustrun på bårhuset: ”Jag såg henne imorse. Till sist, efter nätter och dagars väntan. Hon var lika vacker som när hon gick iväg i fredags kväll, lika vacker som hon var när jag blev huvudlöst förälskad i henne för tolv år sedan. Visst är jag lamslagen av sorg, den lilla segern tillerkänner jag er, men den segern blir inte långvarig. Jag vet att hon kommer att finnas med oss varje dag framöver och att vi kommer att sammanstråla i det paradis för fria själar som ni aldrig kommer att komma in i.”
Boken är en dagbok, från ögonblicket när han precis nattat parets ett och ett halvtårige son och får det samtal som avslöjar vad som händer på Bataclan, dit hans fru gått några timmar tidigare, fram till den 25 november när han och parets son besöker hustruns grav och sonen stormar upp på graven för att plocka åt sig fotot på mamman.
Leiris håller sig skickligt på rätt sida om det sentimentala och har skrivit en hudlös bok om ofattbar sorg och hur det är att försöka hålla denna sorg ren mitt i ett medialt kaos där alla omkring vill veta ”hur det känns” och ifall de kan göra något. En stark liten bok där brevet till mördarna sticker ut med sin skönhet.
Sydsvenskan, söndag 3 juli 2016