I det lilla samhället Ytterån i Jämtland föddes Arthur Magnusson 1902. Han kom från enkla förhållanden men som så många andra unga människor på den tiden greps han tidigt av bildningstörst. Han slukade världslitteraturen som ung och trots att han slutade skolan efter folkskolan och började arbeta på brädgård som ”ströpojke”, förkovrade han sig och började lära sig olika språk. Och inga enkla sådana. Med tiden lärde han sig inte bara de vanligaste främmande språken: engelska, tyska och franska utan också finska, ryska, polska och – armeniska.
Magnus Ottelid, socionom och författare, har skrivit en levnadsteckning, ”Skriftställaren”, över denne Magnusson, vars liv till en början tycks tidstypiskt för unga, radikala norrlänningar. Vid brytningen inom arbetarrörelsen 1917 valde han den kommunistiska grenen, vilken han kom att bli trogen större delen av sitt liv. Han blev glödande kommunist och publicerade två diktsamlingar, inspirerad av rytmiska förebilder som Erik Axel Karlfeldt och den inom arbetarrörelsen omåttligt populäre Leon Larsson. Om Magnusson skrev poeten Harald Forss i sin bok om Örebro, ”Skomakarstan”, i ett stycke om generationen ”fem unga”: ”Ensam och avvikande i den generationen var Arthur Magnusson, med sin fräna roman `I gudarnas klor´ och dikterna `Röda gnistor´ visade han en formell säkerhet som många av modernisterna aldrig har ägt eller ens märkt att de saknat.” Den som minns sjuttiotalet och en progg-lp som ”De svarta listornas folk” av musikgruppen Knutna nävar får sig en överraskning: titeln är från en dikt av Magnusson ur just ”Röda gnistor” från 1931.
Magnusson for till Moskva för utbildning vid Leninskolan men längtade ofta hem och Ottelid, som gått igenom Magnussons på olika språk författade dagböcker (väl förvarade på Carolina Rediviva i Uppsala), skönjer tidigt en oro hos Magnusson som han har svårt att sätta ord på, tills allt kläs i ord i en dagboksanteckning på tyska från 1929: ”Jag är nu återigen allvarligt hämmad av `kvinnoklädersjukdomen´. Jag tycker att det är vansinne att försöka bekämpa det längre. Jag kommer aldrig mer förneka att jag är en `transvestit´.” Locket lyfts av och några år senare har han uppenbarligen försonats med sin böjelse: ”Bär korsett varje dag, vad i helvete ska jag annars göra?” Det är inte utan beundran jag läser sådana rader. Visst handlar det om dagböcker men det skulle sannolikt till ett oerhört mod att så öppet skriva om en böjelse vars sjukdomsbegrepp inte avskaffades i Sverige förrän 2009. Magnusson brottades så klart med skammen (läs: de internaliserade blickarna från andra) men gick – som alltför många transpersoner gör – inte under på kuppen. Visst brände han upp sina klänningar och korsetter då och då men han köpte alltid nya och besöket i en klädaffär i Stockholm på trettiotalet där han förklarar för expediten att det är han själv som ska ha korsetten är skildrat med mild eufori.
Efter utflykter till Moskva, Örebro och Stockholm återvänder han till sitt älskade Ytterån där han inviger några väninnor i sin hemlighet men något snack på byn verkar det aldrig ha blivit. I Ytterån byggde han upp ett imponerande folkbibliotek, han var aktiv i SKP och i nykterhetsrörelsen och drog sig fram under knappa förhållanden som bibliotekarie och översättare, under en lång tid som den ende översättaren av armenisk poesi i Sverige; när hundraårsminnet av hans födelse firades var det bland annat med en minnesskrift titulerad ”Armeniens sol över Ytterån”.
Hur uthärdade Magnusson sin böjelse i det totalitära Sovjetunionen? är en av flera frågor jag ställer mig under läsningen. Vågade han smyga ut som kvinna på Röda Torget, till exempel, när Josef Stalins terror var som värst? I en bifogad novell, ”Transvestiten”, visar Magnusson att han vet det mesta om transpersoners verklighet och kanske är det just det som får det att svindla till mest hos mig: att Magnusson brottades med samma frågor på tjugo- och trettiotalen som jag och många med mig brottas med nu. Det är inte bara som översättare och språkbegåvning Magnusson imponerar.
Magnus Ottelid tecknar bilden av ett minst sagt fascinerande levnadsöde. Han gör det med lätt hand och sympatisk empati. Resultatet har blivit ett viktigt bidrag till den svenska HBTQ-historien.
Marisol M/Fredrik E.
«SKRIFTSTÄLLAREN En levnadsteckning över Arthur Magnusson”
Av Magnus Ottelid på Glenn Olsson Förlag.