Rosengård. Ordet, verkligheten, symboliken. Det är som om ordet töms och fylls på med mening, att det slocknar men lever upp igen hela tiden. Det var den brasilianske poeten Guilem Rodrigues da Silva, som jobbade som hemspråkslärare på Rosengård i många år, som var den förste att dekonstruera ordet med sin enkla fråga: ”Var är rosen i Rosengård?”, en språkhandling som blottlade att allt kanske inte stod rätt till i stadsdelen där de flesta gatorna, ironiskt nog, bär adliga namn.
Om rosen stod för något vackert och löftesrikt när området byggdes så är det historia sedan länge. Spåren efter de senaste kravallerna syns tydligt flera dagar senare. Trafikljusen på Amiralsgatan är ur funktion, stora, svarta ringar på gatan markerar spår av anlagda bränder och alla busskurer och annonstavlor i området är krossade. Jag känner ett slags politisk trötthet och en sorg när jag ser det hela, som att allt alltid sjunker ihop och faller tillbaka när det handlar om den här stadsdelen. Operation Rimfrost har varit en framgång i Malmö, skjutningarna och de döda långt färre i år än de senaste åren. Och så kommer en sådan här händelse och ger liv åt pessimismen igen; några högerextremister som låtsas slåss för yttrandefriheten genom att bränna en koran och sparka fotboll med den på Stortorget och så är cirkusen igång. Det är som en social teater där extremister från båda sidor söker sig till den symbolladdade scenen (Rosengård) för att få igång det förväntade. Det går varken att försvara koranbränningen eller reaktionerna på den, allt känns så regisserat och förutsebart och på besök i stadsdelen svischar minnena av den förbi i mitt medvetande: tiden som taxichaufför på sjuttiotalet, hur lugn jag uppfattade stadsdelen då, min tid som tolk decenniet efter med alla de chilenska familjerna och glädjen jag kunde känna i att hjälpa människor in i det svenska samhället; hur stadsdelen hela tiden växlar färg, etniskt. Då var det latinamerikaner och jugoslaver som satte prägeln på stadsdelen, nu araber och somalier.
Rosengård blev tidigt ett slags inkarnation av drömmen om det mångkulturella samhället. En dröm jag själv försvarade, omfattade och försökte gestalta i böcker som ”Jag vill ha hela världen!” (som delvis utspelar sig på Rosengård och där en av huvudpersonerna talar ”spånska”, en tidstypisk blandning av skånska och spanska) och ”Torget”. Frågan är dock var drömmen om det mångkulturella tar vägen när nya fenomen som islamisering och hederskultur sätter sin prägel på en stadsdel. Kanske är det idag sannare att tala om en typ av monokultur, en kultur som bekymrar mig som transperson eftersom den inte direkt ligger i framkant vad gäller jämställdhet och synen på HBTQ-frågor. Stora delar av Malmö känns som befriat område för mig som trans- och HBTQ-person, dock ej Rosengård där man hoppar till ifall man ser en kvinna utan slöja och där föräldrar inte drar sig för att sätta slöja på sexåriga flickor. En laddad fråga som ställdes på sin spets i fredags är den om antisemitismen i Malmö, ett problem som bara tycks växa. På filmer från kravallerna syns unga muslimer uttrycka ett våldsamt judehat och bland annat skanderades: ”Khaibar Khaibar O judar, Muhammeds armé ska återvända!” (Khaibar var en plats där judar mördades av Muhammed och hans följare år 628); när sådant inträffar förvånas man inte över att många judar väljer att lämna Malmö.
Bakom den helt förutsebara politiska som ägde rum i fredags reser sig flera frågor: Var går gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Hur utbrett är judehatet på Rosengård och i Malmö? Hur gick det till när vi lät extremhögern kapa all islamkritik, något som ju skapat en låsning i debatten eftersom progressiv islamkritik numera regelmässigt avfärdas som ”islamofobi”?
Vilka som låg bakom fredagens kravaller är fortfarande oklart. Kanske är det Malmöpolisens framgångsrika arbete mot gängen som skapat frustration hos dessa och våldet i fredags gängens sätt att hämnas, kanske fanns inslag av det som präglade kravallerna 2008 då delar av extremvänstern gick ihop med salafistsympatisörer för att elda på hatet mot polisen. Det lär vi få reda på inom kort men under tiden kan man kanske få drömma om politisk handling, som att stadens ledande politiker tar initiativ till en kippavandring från Rosengård till synagogan, till exempel, och – varför inte? – till en antirasistisk manifestation vid Rosengård Centrum mot högerextremismen MEN med tydliga HBTQ-inslag (regnbågsflaggor).
Fredagens händelser på Rosengård återspeglar något större, ett skov i det moderna Sverige, ett skov som sannolikt bara kan repareras av modiga politiker.
Fredrik Ekelund/Marisol M