Söndagen den 31 mars 2019 klev transpersonen Julia Boyer upp ur metron på Place de la République i Paris. Hon hamnade direkt i en demonstration med unga fransmän med algerisk bakgrund som var där för att fira Bouteflikas avgång. I samma ögonblick som hon klev ut på torget började ett gäng trakassera henne. Hon svarade och när en ung man attackerade henne, slog hon tillbaka. Sekvensen filmades och spreds på nätet. På ett ögonblick tog hon steget från privatpersonen Julia Boyer till offentlig person. Ty hon backade inte in i skammen som offer utan ställde upp på intervjuer i teve och tidningar. Och så har det fortsatt: Julia Boyer har blivit ansiktet utåt för kampen mot transfobi i Frankrike i en tid när fysiska och verbala attacker mot HBTQ-personer ökat. Enligt en i dagarna publicerad undersökning av SOS Homophobie ägde 231 sådana attacker rum förra året, en ökning med 66% från året innan. Onsdagen den 22 maj föll domen mot en av de mest aktiva i trakasserierna mot Julia Boyer, en tjugotreåring uppvuxen i Casablanca men i Paris sedan 2017. En liten seger, trots allt, för kampen mot transfobin.
När jag läser om henne tänker jag på min första promenad som transvestit i Paris och hur jag då skrev ett nytt kapitel i mitt liv – med min egen kropp. Nervositeten på mitt rum. Tiden det tog att sminka mig. Whiskyn jag drack innan jag vågade kliva ut på gatan, i kvarter nära just Place de la République. Efter en stund rann dock nervositeten av mig och med ett antal rosor i hand gick jag till de ställen där radikala islamister slog till den 13 november 2015; för att hedra offren och för att visa mitt stöd för de barägare som fortsätter driva ställen som Le Carillon (5 döda), där jag satt och läste Simenon några månader före attacken, och le Petit Cambodge (10 döda). Vid Bataclan (89 döda)höll jag en tyst minut. Samma utanför Charlie Hebdos redaktion (11 döda i januari samma år) några kvarter därifrån. Och plötsligt kände jag mig bara stark, ty när nervositeten och skammen vittrar ner kan ju ingen komma åt en, då blir stoltheten ett mänskligt pansar som hånet studsar mot. Något som sociologen Didier Eribon fångar fint i sin självbiografiska Tillbaka till Reims: ”Jag skulle, inspirerad av Genets metaforiska och blommiga prosa, kunna skriva att det kommer ett ögonblick när man förvandlar spottloskorna till rosor, de verbala attackerna till blomstergirlanger, till strålar av ljus. Ja, ett ögonblick när skammen förvandlas till stolthet …”
Att promenera eller åka buss i Paris som trans innebär alltid att jag stålsätter mig innan; det är lite som att kasta sig ut från tians avsats och inte riktigt veta vad som ska inträffa. En eftermiddag när jag kliver ut som Marisol från Les Récollets, ett ombyggt gammalt kloster där jag bor vid Gare de l’Est, möts jag direkt av glåpord från en, som det verkar, lätt alkoholiserad fransman i fyrtioårsåldern. Giftpilen träffar mig mitt i hjärtat och det tar en dryg timme innan jag kommer över det. Någon dag senare, i 38:ans buss, på väg till Quartier Latin, sätter jag mig längst bak. En hållplats senare kliver en svart man i läckra solglasögon och med en tjock bok under armen in i bussen. Han slår sig ned på sätet bredvid mig och säger ”Bonjour”, nästan lite flörtigt, vilket jag besvarar med ett vänligt ”Bonjour”. När han hör min mörka röst blir han tyst. Som om han inte tror sina öron. Efter en stund säger han, högt, så att många i bussen hör det: ”Är ni en man eller en kvinna?” Jag blir perplex över hans fräcka, direkta tilltal men samlar mig fort och svarar: ”Jag är både och. Jag är transvestit.” Jag blir nästan upprymd när jag hör min röst eka i bussen: ”Je suis les deux, je suis travesti, monsieur” och över att jag vågar ta honom så, rätt upp och ner bara, med mina ord.
Tystnad igen från hans sida. Så reser han sig upp och tittar förbryllat på mig innan han säger: ”Det är inte så att jag avskyr er, men …” Sedan går han och ställer sig mitt i bussen istället. Och jag? Den här gången blir jag inte ledsen. Inte alls. Giftpilen gick inte in. Min transdagsform var för bra, helt enkelt. Något jag firar en stund senare med en kir – och en aperol! – på målet för utflykten, Café de Flore där Sartres och de Beauvoirs andar vakar över mig.
Fredrik Ekelund/Marisol M