Text om Malmö och Rosengård, i Svenska Dagbladet 9 september 2022

 

 

Sommarsöndag och jag cyklar genom en, som det verkar, stilla stad, genom villaområden och ”utanförskapsområden”. Jag gör det som Fredrik, inte Marisol. Malmö är litet, inte som Göteborg eller Stockholm, omöjliga att ta sig runt på en timme med cykel. Malmö är mitt hjärta; i stort sett allt jag skrivit har tagit avstamp i staden. Tiden i hamnen, uppväxten i det lugna radhusområdet och tiden som taxichaufför när jag dök djupt i staden; det finns knappt en gata som jag inte känner till. Eller varit på, snarare. Ty ”känner till” innefattar kunskap om människor och stadsdelar. Det hade jag då, inte nu. Men då hade jag det, när immigrationen präglades av latinamerikaner och folk från Balkan. Chilenarna var en självklar del av det kulturliv jag var en del av, liksom ”juggarna” var det i de schack- och fotbollsvärldar som också var mina.

Jag tar en öl på Pub Vagabond på det stilla Eriksfält, fortsätter min cykeltur till Augustenborg. Under en gatlykta sitter några medelålders män och röker vattenpipa i lugn och ro men längre ner på samma gata står ett gäng killar och sparkar på en papperskorg. Stämningen är aggressiv och i tidningen dagen efter står att läsa om ett jättebråk på samma ställe efter vilket fyra män fick föras till sjukhus. Ännu en ”uppgörelse” i en stad som är så präglad av våld att vi malmöbor knappt pratar om det längre. En ung man hittas mördad i en park på Lindängen och vi rycker på axlarna. Brutaliteten bland de kriminella har normaliserats på ett kusligt vis och bland oss andra, icke-kriminella, har det skett en lik-giltisering, lika kuslig den när skalen hårdnar. Då, när allt började med den första mordvågen för cirka tjugo år sedan var våldet på allas läppar men nu är det tyst även om många hoppar till inför det senaste illdådet, en femtonårig mördare på Emporia.

På Augustenborgstorget hörs musik från en krog. Jag sätter cykeln och går dit. Det är brasiliansk forróafton och en härlig blandning av folk. Jag blir glad och drar mig till minnes den mångkulturella tro jag närde på nittiotalet när jag skrev Jag vill ha hela världen! Nu kan jag, ibland, generas över min naivitet, att jag trodde så blint på att integrationen skulle lyckas men just här är det som plockat ur min roman från då och händelsen påminner mig om att jag ju faktiskt älskar det mångkulturella när det är som bäst. Fortfarande.

Från Augustenborg är det några få tramptag till Rosengård och även där, samma kväll, har det varit bråkigt, på Ramels väg, gatan där Osama Krayem växte upp (dömd till 30 års fängelse för inblandning i terrorattackerna i Paris i november 2015). I samband med bråket påträffade polisen ett skarpladdat vapen. Men jag märker ingenting. Rosengård är stort och det är stillsamt i den stora parken vid idrottsplatsen. Mot en vägg vid Rosengårdsskolan sitter tio beslöjade kvinnor med barnvagnar och pratar. Vid Zlatanplanen sitter två, som det verkar, sjuåriga tjejer i slöja och frågan jag ställer mig är om Rosengård egentligen ska betraktas som ”mångkulturellt” längre. Kanske är det snarare monokulturellt, som att det är en kultur som segrat i stadsdelen. Då, förr, hoppade jag till ifall jag såg en kvinna i slöja här. Idag hoppar jag till när jag ser en kvinna utan.

Ygeman är något på spåren med sitt: ”Jag tror att det är dåligt att ha områden där majoriteten har utomnordiskt ursprung…” Men vad är problemet med invandrare från olika länder som verkligen vill integrationen i dessa områden? Jag tror att det, som även andra påpekat, handlar mindre om etnicitet och mer om klass och religion/kultur.

Men kanske håller Malmös politiker på att ge upp drömmen om en lyckad integration. I ”Stadsutvecklingspodden” (21/6-22), ett samarbete mellan Malmö Stad och Malmö Universitet, talas det nu om att vi ska avlära oss vår syn på integrationen och acceptera alla kulturer som de är, oavsett hur dessa ser ut och hur förtryckande de än må vara. Det är kulturrelativism på hög nivå med nyckelord som synvända och superdiversitet men de ansvariga för detta ”nytänkande” kommer aldrig få betala priset för detta indirekta försvar av könsapartheid och hedersförtryck. Det får ungdomarna i Malmös ”utanförskapsomåden” göra istället när parallellsamhället nu ska cementeras även ideologiskt.

Det är med sorg i hjärtat jag lämnar Rosengård denna sommarkväll. Som det är nu skulle jag inte våga röra mig där som Marisol. Men kanske ligger felet hos mig. Att jag är för feg, helt enkelt. Och för dålig på att ”avlära” mig mitt arv från Upplysningen med allt vad den innebär av tolerans, öppenhet och jämställdhet.