Vaknar 05.12, i vargtimmen, av en dröm om mitt förlag, Bonniers. Martin Kaunitz, förläggare på Faktaboksavdelningen, kommer rusande med mitt senast inskickade manus och säger att det är kanon och att han ska se till att alla på förlaget läser det. Efter att ha rekapitulerat drömmen försöker jag somna om. Det är omöjligt, visar det sig. Och nu uppenbarar sig ”Knappatryckaren” i mitt inre. Jag har inte tänkt på honom på många år. ”Knappatryckaren” var en äldre man i keps och rock som stod vid Malmö Taxis station nere vid Centralen. På den tiden, sent sjuttiotal, tidigt åttiotal, skulle vi chaufförer markera ifall vi var på plats på stationen genom att trycka in en liten knapp under telefonluren. Sista bil som lämnade platsen drog sedan ut knappen. Om inte ”Knappatryckaren” stod där, ty då gjorde han ”jobbet”. Han sa aldrig nåt, vad jag minns. Han bara stod där och hjälpte oss med den minimala tjänsten (vi slapp gå ur bilen). Jag minns att jag tyckte synd om honom, hans liv tycktes ju vara reducerat till denna lilla gest – att markera vår närvaro uppe på växeln. Han försvinner inte ur medvetandet utan bilden av honom blir bara klarare och klarare i tankarna. Varför dyker minnesbilden av honom upp just denna morgon? För att jag, i mitt skrivande inte är mer än en knappatryckare, någon som försöker få det att lysa till av ”närvaro” hos någon annan? Eller för att det är den ultimata rädslan i varje människas liv – därav vargtimmen – att kastas ut ur den mänskliga gemenskapen (arbetslivet i ”Knappatryckarens” fall?) och sedan föröka kämpa för att få komma tillbaka till den? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att Knappatryckaren gjorde det omöjligt att somna om igen.
•
”Chercher? pas seulement. Créer.”, skriver Proust någonstans i början av sitt väldiga verk, ”A la recherche du temps perdu” (På spaning efter den tid som flytt). ”Söka? inte bara. Skapa.” Det är en nyckelmening till hans verk, liksom nyckeln till minnets gåta – och tidens gåta. Det finns inget objektivt sinne/minne som kan rada upp det förflutnas händelser på ett av alla inblandade godkänt vis. Det ”objektiva” tidsbegreppet är uppfunnet av oss moderna människor för att få folk att komma i tid till jobbet men ingen vet vad ”tid” är. Den tid vi laborerar med är bara en överenskommelse baserad på att jorden rör sig runt solen med en viss hastighet; olika kulturer har hittat på olika sätt att räkna tiden på och att tiden ”går”. Vad skrivandet handlar om är att hitta sin sanning, sitt ljus över det som en gång hände och sedan åter-skapa. Skapa åter. Proust gjorde det. Knausgård gör det. Skapar sin barndom. Skapar sitt liv. Så blir fiktionen sann, ”lögnen” sanning, levande sanning. Inne i skrivandet öppnar sig ”tiden” åt alla håll ”samtidigt”, som i drömmen.
•
”Manifestation för BioCentrum”, hette det men vi var inte många, denna kväll på den gamla biografen i Limhamn, som om tanken på att kunna rädda biografen redan givits upp. Alexander Ohlin, ägaren till biografen, är sorgsen men inte bitter, idealistisk trollerikonstnär som han är. I tre år drev han Bollywoodbio på Limhamn, ett vackert försök att skapa något annorlunda i den homogena och lite tröga stadsdelen. Sydsvenskan är på plats denna kväll. Efter intervjuer med oss som manifesterar vårt stöd går vi in i bion där Mattias Nilsson spelar två stycken på det gamla pianot på scenen,Vem kan segla förutan vind och Blott en dag, i två fina, suggestiva jazztolkningar. ”Alex” avslutar sedan själv med ett stycke han skrev när han var tolv år och ett stycke från Libanon, säger sedan med ett sorgset leende: Så, nu har vi avkristnat lokalen. Ute har hösten kommit när jag släntrar hemåt. En kort (tre år) men vacker epok känns som avslutad. – Det regnar. Va bra, då syns inte gråten”, säger en av de gamla tanterna som lämnar biografen samtidigt med mig.
•
Märkligt ord: Ensimesmado. En.Si.Mesmado. Portugisiska för ”grubblande; frånvarande”. Men etymologiskt torde det ha sin upprinnelse i: ”En” (i) ”si” (sig) och ”mesmo” (själv). Det vill säga att vara fördjupad i sig själv. Grubblande är jag därför med på men ”frånvaro”? Handlar det inte snarare om närvaro, ren närvaro?
•
Närvaro, förresten. Hösten 1989, kvinnan jag är förälskad i då pekar på min jacka och säger – hon är från Norrland – att en av mina knappar är o-i, det vill säja oknäppt. Det är ett bra uttryck. Dialektala uttryck går ofta rakt på köttet, försöker inte låtsas. Inom fotbollens värld har jag ofta tänkt på just detta uttryck, hur mycket bättre det går när man är ”i”, det vill säga när man är ett med laget och spelet och när man glömmer sig själv, det egna subjektet och ”slutar tänka”. Spelet går av sig självt, som det heter. Men det finns en situation där man alltid riskerar att kastas tillbaka, ut i ensamheten, in i tänkandet igen: straffsparken. Då kläs man av både spel och lag och inför målvakten (Handke hade fel, det är inte målvakten som känner rädsla inför straffsparken, det är straffskytten, bara straffskytten) kan det inre kriget ta sin början: tvivlet, tankens rot. Du riskerar att halka ut, bli o-i. Som den ensamma knappen. Och många gånger är det just därför som straffskyttar missar, de börjar tänka för mycket och blir därför o-i.