Sibbarp, fredag i september. Sol, moln i växelspel. Jag ligger bakom en av havtornsbuskarna och läser. Tar ett dopp då och då men jag är ensam badare på det stora området. Enstaka joggare och promenerande drar förbi. Är jag den siste badaren på Sibbarp? Förmodligen. Och för att jag vägrar ta farväl av sommaren, oförmögen till separationen. Jag skriver en barndomsskildring om mina gamla klasskamrater på Djupadalsskolan, två romaner om mina före detta arbetskamrater i hamnen. Vägrar ta avsked, vägrar farvälet. Vägrar acceptera att allt har ett slut – att allt är över om några långa ögonblick.
•
Thomas Mann, bisatsernas konung? Hittar följande vackra mening med sin precisa konstruktion under omläsning av ”Der Zauberberg” (Bergtagen): ”Es war sonderbar, dass er sich dieses weitläufigen Überlegenheitsgefühls besonders lebhaft und vielleicht überhaupt zum erstenmal bewusst wurde, als er Frau Chauchat eines Tages Deutsch sprechen hörte, – sie stand, beide Hände in den Taschen ihres Sweaters, nach Schluss einer Mahlzeit im Saale, und mühte sich, wie Hans Castorp im Vorübergehn wahrnahm, im Gespräch mit einer anderen Patientin, einer Liegehallengenossin wahrscheinlich, auf übrigens reizende Art um die deutsche Sprache, Hans Castorps Muttersprache, wie er mit plötzlichem und nie gekanntem Stolze empfand, – wenn auch nicht ohne gleichzeitige Neigung, diesen Stolz dem Entzücken aufzuopfern, womit ihr anmutiges Stümpern und Radebrechen ihn erfüllte.” En skräddare, ser jag framför mig, som går igenom varenda söm. Inget slarv, inga trådar som sticker ut, stygnen känns som om de vore räknade: kommatecknen, tankstrecken, de inskjutna bisatserna. En skräddare som älskar tråden, nålen och hantverket mer än något annat.
•
Eller finns det en ännu vassare skräddare och som förvandlar Mann till bisatsernas prins? I första delen av ”A la recherche du temps perdu”, ”Du côté de chez Swann” (s144-145, Folioutgåvan), dyker följande mening upp: ”Et ainsi – tandis que quelque artiste qui, lisant les Mémoires du XVIIe siècle et désirant de se rapprocher du grand Roi, croit marcher dans cette voie en se fabriquant une généalogie qui le fait descendre d’une famille historique ou en entretenant une correspondance avec un des souverains actuels de l’Europe, tourne précisement le dos à ce qu’il a le tort de chercher sous des formes identiques et par conséquent mortes – une vieille dame de province, qui ne faisait qu’obéir sincèrement à d’irrésistibles manies et à une mechanceté née de l’oisiveté, voyait, sans avoir jamais pensé à Louis XIV, les occupations les plus insignifiantes de sa journée, concernant son lever, son déjeuner, son repos, prendre par leur singularité despotique un peu de l’intérêt de ce que Saint-Simon appelait la ”mécanique” de la vie à Versailles, et pouvait croire aussi que ses silences, une nuance de bonne humeur ou de hauteur dans sa physionomie, étaient de la part de Francoise l’objet d’un commentaire aussi passionné, aussi craintif que l’étaient le silence, la bonne humeur, la hauteur du Roi quand un courtisan, ou même les plus grands seigneurs, lui avaient remis une supplique, au détour d’une allée, à Versailles.” Proust som skräddarnas skräddare, alltså?
•
Bo-Bi Bar på Klareboderne i Köpenhamn. Dan före valet. Sitter med en pilsner och Information framför mig. Vid bordet mitt emot sitter två äldre män, den ene verkar vara invandrare och talar en märklig, otydlig, nästintill obegriplig – i mina öron åtminstone – danska, en ljudström bara; den andre kommenterar valkampanjen, tycker att den är smutsig, ”for meget mudder”, och något som har slagit honom, säger han, är att alla socialdemokrater han hör och ser är akademiker fast socialdemokraterna ska vara ”et arbejderparti.” Bakom deras ord, bakom denna slöja av ord hör jag något, något vagt bekant. En röst, en varm och behaglig röst. Men vems? Det tar en stund innan jag kan fånga den. Jo, nu hör jag. Cesaria. Cesaria Evora. Då far jag iväg. Kap Verde 2001. Författarresa med Mikael Niemi och Inger Edelfelt. En vecka i Lissabon, två på Kap Verde och där, i Lissabon, går vi på konsert och lyssnar på Evora en kväll, kvällen innan vi lyfter mot hennes eget land. Så vidgas världen i ett ögonblick och nu sitter jag med Niemi och Edelfelt på en bar i Mindelo, dricker vitt vin och samtalar. Vi öppnar våra själar på glänt för varandra och här, ja här, mitt i Köpenhamn förvandlas Bo-Bi Bar plötsligt, utan att jag märker det, till en ö i Atlanten.
•
Malmö FF-Djurgården, 30 juli 2011. Matchen avbryts efter elva minuter och fem knallskott som ekar i Swedbank Arena. För oss som var där var det uppenbart att förövarna fanns i Djurgårdsklacken. Det var också enbart därifrån som jublen kom varje gång smällarna detonerade. Övriga publiken buade, högt, ljudligt och med händelserna i maj (Malmö FF-HIF) i åtanke. Döm om min förvåning när Svenska Fotbollsförbundets Disciplinnämnd fäller sin dom, inte de tre självklara poängen till Malmö FF utan omspel. Det är upprörande. För oss som var där. Men vad som är lika upprörande är agerandet från Djurgårdens ledning: att inte ta sitt ansvar, att i sin poängdesperation gömma sig bakom den klack som inte sjöng en enda vacker sång och vars hela närvaro i Malmö den dagen präglades av hat och aggressiva utfall. ”Stil och klass”, hette det när de s.k. ”Järnkaminerna” firade trettioårsjubileum. Bland annat kastade man bangers mot barnfamiljer på väg mot Swedbank Arena. Ironin kunde inte ha varit mer frätande. Men kanske visar Djurgårdsledningens tystnad i frågan på något som blivit ett problem inom stockholmsfotbollen: att klubbledningarna blivit ett slags gisslan hos huliganerna. Istället för att kliva fram och säja: Vi tar vårt ansvar, gömmer sig DIF-ledningen i klacken. Det är fegt. Det fanns en annan möjlighet, att göra som Malmö FFs ledning gjorde i maj efter HIF-matchen: att ta på sig ansvaret för det inträffade. Jag känner dragningen mot det konspiratoriska träsket i mej, tror inte på det i grunden men kan ändå höra Gollum väsa från det träsk där unkenhet, primitivitet och konspirationsteorier frodas: Stockholmsjävlar!