Författarmöda. April förra året. Jag bor en månad i Paris, på Institut Suédois, mitt i Maraiskvarteret. En eftermiddag sätter jag mej på en bänk i den lilla park som ligger mitt emot institutet, square Georges-Cain. Jag läser Lévys bok om Sartre, Le siècle de Sartre. Det är en underbar vårdag, sommarvärme och runt om mej njuter parisarna av den överraskande värmen. Jag sitter ensam på min bänk. Längre bort, till höger om mej, i parkens fond, sitter en ung kvinna i ålder mellan tjugo och tjugofem, som det ser ut. Hon är upptagen med att gå igenom ett slags kompendium hon har i händerna, en uppsats kanske eller en samling artiklar. Jag vet inte, kan bara gissa och sjunker in i Lévyläsningen igen. Så kommer en äldre man in i parken, rundlätt med godmodigt utseende, klädd i en enkel kavaj och med en bok i handen, en Balzacpocket, får jag för mej. Han slår sej ned på samma bänk där den unga kvinnan sitter. Min läsning spricker upp i nyfikenhet: vad läser han? Vad arbetar hon med? Till råga på allt börjar de prata med varandra efter en stund. Om vad, går inte att uppfatta men det är inte han, i egenskap av äldre man, som stör henne med impertinenta frågor utan samtalet tycks ha börjat helt naturligt och på håll hör jag att hon också ställer frågor till honom. Nyfikenheten verkar vara ömsesidig och samtalet tar fart. Jag får för mej att han är pensionerad journalist, eller typograf, med ett långt liv inom tidningsbranschen och att hon just står i begrepp att ta sina första steg in i samma bransch. Men jag vet inte. Jag vet ingenting. Bara att det finns nåt ”latinskt” och kvickt över hur samtalet rinner på mellan dem. Inga hack, inga utdragna tystnader som lätt blir fallet hos oss, i Norden. Det är omöjligt att fortsätta med Lévy nu. Och lika omöjligt att ta reda på vad de pratar om så intensivt. Jag hamnar i limbo mellan två världar, mitt ”arbete” med Lévys syn på Sartre och min nyfikenhet (författarmotorn) på de två människorna en bit bort. Och så förblir det, ända tills hon lämnar parken en knapp timme senare. Hon tar avsked på ett så hjärtligt sätt att jag – vad har jag med dem att göra överhuvudtaget? – hoppas att de ska ses igen, för att kunna fortsätta sitt samtal. En stund senare går han, med pocketboken i kavajfickan (Père Goriot, Illusions perdues, La peau de chagrin?) och ett finstilt leende på sina läppar. Och jag? Jag sitter kvar, oförmögen att återuppta min läsning, nedsänkt som jag är i ”gåtan” över vad de talade om. Och det är den som gör att jag skriver det här, nästan ett år senare, ty scenen i den lilla parken flöt upp i hjärnan strax innan jag skulle somna. Med gåtan olöst: vad var det de talade om?
•
Det hörs ett mummel från gatan. Jag inser efter en stund vem det är: Mannen som är tvungen att nudda gatlyktorna och husväggarna. Jag gillar honom. Han lever i sin egen värld och bor på ett hem på gatan intill. Han pratar för sej själv (som jag kan göra), han måste göra vissa saker för att ge sej tillstånd att komma hem från sina vandringar på Limhamn (nudda vissa gatlyktor, nudda vissa husväggar på samma ställen varje gång, noggrant studera alla gatskyltar); allt detta känner jag igen från min farbror, som lobotomerades för sin tvångsneuros. De har nåt gemensamt i ansiktsuttrycket, min farbror och denne mumlande man: ett oskuldsfullt och barnsligt ansiktsuttryck som får det att värka i mitt hjärta när jag ser det. Världen är god, vill det säja. Ingen kan göra mej nåt ont. Inte nudda strecken, minns jag från min barndom men också andra, värre saker från senare skeden i mitt liv. Jag känner igen hans mummel, hans gester, hans långsamma väg hem som kantas av dessa ständiga ritualer. Just det – han är jag, jag är han! Alla är vi varandra. I en vid, djupt mänsklig mening. Glöm inte spisen. Glöm inte adventsstjärnan. Glöm inte diskmaskinen. Har du kollat att alla dörrar verkligen är låsta? Gå, för Guds skull, inte på strecket…