Jörgen Anckersgatan, morgon, på väg till kontoret. En trind, kort man krånglar sig ut ur en liten, blå bil. Han ser butter och misstänksam ut, tycker jag. Och i samma ögonblick som tanken landar i hjärnan, ser jag en kopia på honom men tjugofem år yngre och med en liten, fjunig mustasch krångla sig ut ur förarsätet. Far och son, tänker jag, lika buttra och, som det ser ut, misstänksamma båda två. Jag går vidare men i höjd med Holmgatan kan jag inte låta bli att vända mig om och då ser jag det – hur även den lilla, blåa bilen påminner om dem, som ett slags fordonsestetisk version av samma buttra ansiktstyp. Och då löper tanken till hundar. Hundar och människor. Så många boxrar med hussar som ser ut som boxrar, så många vinthundar med hussar eller mattar med samma ansiktstyp, så många kamphundar med… Som om vi drogs till våra spegelbilder, alltså, oavsett det är hundar – eller bilar.
•
En morgon, en känsla jag haft ett antal gånger tidigare, att jag aldrig någonsin kommer att hinna läsa en rad av den tyske filosofen Edmund Husserl innan jag dör. Bara det. Bara den tanken. Nichts mehr.
•
Wordfeud; ”wordfjud”. Bokstävernas oändliga kombinationsmöjligheter och ändå, ofta, så stumt, så omöjligt, så frustrerande. Och mina vilda ambitioner, att hitta ett ”ocean” eller ett ”hopplös”, gör att jag ofta får stryk mot de där spelarna som ligger och fiskar efter ett ”jo”, ”zoo” och ”mc”. Författaren förlorar mot åttondeklassaren, gång på gång.
•
Sportspegeln. Hur dog den? Den har följt mej sen jag var liten grabb, sändningstiden var helig och senare, när jag blev vuxen, betraktade jag folk som kunde ringa mej under Sportspegeln som märkliga och okänsliga figurer. Som att ringa någon mitt i bönen. Det var det enda program under vilket jag var absolut koncentrerad, så gott som onåbar. Och så, utan att jag vet hur det har gått till, har programmet bara försvunnit ur mitt synfält utan att jag känner någon tomhet, bara ett slags frihet. Som om glädjen det gav också bar på något tvångsmässigt över sig – att måsta se det, att måsta ha koll på alla resultaten. Förmodligen handlar det om en av de sista resterna av en centraliserad tevekultur, kanske hela tevemediets sammanbrott – inte bara ettans och tvåans – och att Sportspegeln då blir ett slags reminiscens från folkhemmets tid, en kvarleva från teves barndom som nu mer eller mindre lagts till handlingarna. Och resultaten får man ju ändå: via sin i-phone, text-teve eller från de egna ungdomarna som verkar vara online dygnet runt. Likväl saknar jag stunden framför altaret, jag menar teven, ty det var också en samling, ibland med flera ur familjen, där vi tillsammans tog del av idrottens glädje och vånda. Inte ensamma en och en via våra mobiler. I det nya samhället bestämmer vi själva. Inte Svt. Men i detta har något också gått förlorat.