Författarliv. Sitter på krogen Babas i Limhamn för att se Milan-Barcelona då en gammal skolkamrat upptäcker mig. Han kommer fram, tar i hand och helt överväldigad börjar han prata om den glädje han upplevde när han läste min senaste bok, Fadevår, tack för ljuset! Han läste den i ett svep och somnade inte förrän halv fyra, berättar han. Det är i sådana ögonblick man stärks i skrivandet. Morgonen därpå, 07.34, ringer telefonen. Numret är obekant. Jag sitter böjd över yoghurttallriken och funderar på att inte svara men svarar ändå. ”Hej, det är K., du har förstört mitt liv med din senaste bok…” får jag höra. Det är i sådana ögonblick man tvivlar på sitt skrivande. Inom loppet av några timmar har jag kastats mellan extremerna i mitt skrivandes universum: från uppblåst självkänsla till punktering av densamma.
•
I DN den 27 mars får Maria Sveland möjlighet att runda av vårens debatt i DN om vänstern. Hon tar den inte. Istället skriver hon en märkligt porös text om nåt möte på en pub i Stockholm med Pär Ström och Pelle Billing och deras, som hon menar, reaktionära kvinnosyn. Vad som är noterbart är att hon inte ber Karl Ove Knausgård om ursäkt för den vidriga koppling hon gör mellan honom och Breivik i sin första artikel (8/2), lika noterbart är att hon inte med en rad, inte med ett ord, nämner det antisemitiska illdådet i Toulouse, trots att hennes artikel publiceras någon dag efter att den radikale islamisten Muhammed Merah ringats in av fransk polis. I Svelands värld kommer hoten bara från ett håll. En annan märklig sak i hennes text är hennes variant på den kristna arvsynden – vi har alla skuld. Vi är alla rasister, verkar hon vilja påstå, trots att de flesta av oss aldrig tänkt en rasistisk tanke eller sagt något rasistiskt. Det hon kolporterar ut är något som den franske filosofen Pascal Bruckner analyserat i sin intressanta La Tyrannie de la pénitence (Tyranny of guilt, på engelska). Vi, européerna, påstås det, är per definition skyldiga och ”onda” medan De Andra (människorna i tredje världen) är ”goda”. Det är en djupt antiintellektuell hållning som gör varje diskussion omöjlig ty oavsett mina handlingar, oavsett mitt lands handlingar, är jag ju, enligt denna tankegång, ”ond” och bör då, alltså, ansluta mig till flagellanternas tåg. Att säga nej till denna primitiva dikotomi är ett första steg mot intellektuell frihet och självständigt tänkande.