Författarliv 1. Jag är i Stockholm, hos min gamle far. Han vill sälja en del av sina böcker innan han flyttar till ett äldreboende. Under några dagar går vi igenom hans bokhyllor, han i rullstolen, jag uppe på en stege. ”Nesser, pappa?” ”Bara bukfylla, släng!” ”Ovidius, Iliaden, Odysséen?” ”Behåll!” ”Jersild och Isabel Allende?” ”Släng, släng!” ”Piraten och Frank Heller?” ”Måste behållas, absolut!” Så fortsätter det, timme efter timme och situationen får mig att tänka på begreppet klassiker, att det är just de som klarar sådana här förflyttningar, de vi absolut vill ha med oss när det drar ihop sig. Efter fem dagar är vi klara. Då ber han mig ringa till Aspingtons, antikvariatet. Det gör jag. Idag ligger det på Värtavägen men när jag ringer till dem flyter ett obehagligt minne upp till ytan. Vinter 1990-91. Jag bor i Stockholm med min dåvarande kvinna. Hon har jobb som skådespelerska, jag har satsat hårt på att skriva en bok om Fotbolls-VM i Italien (Fotbollskarnevalen. Italiensk resa) tillsammans med Peter Hallberg (numera Ulf Peter Hallberg). Den får en del fina recensioner men säljer inget vidare. Jag har inget jobb, inga inkomster att tala om och har ännu inte tagit kontakt med Taxi Kurir i Stockholm. En dag, när allt verkar helmörkt på den ekonomiska fronten, bestämmer jag mig för att ta två fina, inbundna exemplar av Fotbollskarnevalen med mig och gå ner till, just det, Aspingtons som låg i Gamla Stan på den tiden, på Västerlånggatan. Jag får för mig att de två fotbollsböckerna ska kunna inbringa två hundralappar, kanske tre. När jag kommer in i antikvariatet, fullt av fina förstahandsutgåvor och franska band, känner jag nervositeten stiga i mig. Va fan gör jag här, egentligen? Du är pinsam, Fredrik. Jag tvekar ett ögonblick, sen går jag fram och lägger upp de två böckerna på disken, lite spelat nonchalant så att han inte ska kunna tänka tanken att jag är författare till det jag erbjuder honom. Hur det är med den saken får jag aldrig reda på. Det enda mannen bakom disken säger, efter att ha nagelfarit de två böckerna några sekunder, är ett avsnoppande ”tyvärr”. När jag går ut på Västerlånggatan igen har eftermiddagsmörkret tätnat och dosen av förnedring och självförakt ger dessutom mörkret en ännu finare, om man så vill, svärta.
•
Författarliv 2. Jag är på Malmö Stadsbibliotek, i Röda Rummet, och håller föredrag för ett femtiotal LO-pappor inom ramen för ”Läs för mej, pappa!”-projektet som ABF driver tillsammans med LO. De flesta av dem är från AkzoNobel (före detta Nordsjö färgfabrik). Jag berättar om hur det är att leva som författare, sen läser jag högt ur flera romaner, bland annat ur min kriminalroman Pojken i eken som, bland annat, handlar om ett misstänkt hedersmord på en flicka med palestinsk bakgrund. I ett av avsnitten berörs det av israelerna övervakade massmordet på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut sommaren 1982. Jag rekade noga, tyckte jag, inför författandet av vissa avsnitt. När jag läser, är det dödstyst i salen, som det ska vara. Orden bär mig, känner jag. Efteråt är det frågestund. Först lite neutrala frågor om skrivande och ekonomi, som alltid. Sen, plötsligt, säger en man mitt i publiken: ”Min far mördades i Sabra och Shatila. Jag var tre år då …” Han gör inget stort nummer av det, nämner det närmast i förbigående men samtidigt känner jag hur nära falluckan jag befinner mig, den jag tror att alla författare – när vi inte skriver om våra egna liv – kan känna; hur den är på väg att öppna sig och hur, inbillar jag mig, lätt han skulle kunna putta ner mig i den ifall han vill. Vad vet jag, egentligen, om Sabra och Shatila? Ingenting, nada. Men det jag fruktar, inträffar inte. Han verkar tycka att det jag nyss läst, är bra. Jag andas ut samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag var så noggrann när jag rekade. Jag slapp falla och att han, som han säger, aldrig läser böcker och aldrig tänker köpa en bok, gör inte så mycket. Men Pojken i eken då? undrar jag. Du kan köpa den av mej här och nu, ifall du vill? Nej, svarar han, med ett leende. Men jag ska hyra den. Eller låna. Det får räcka.