Memento mori. Din jävla hora! skriker någon bakom mej, högt, rått, aggressivt. Jag går genom södra Sofielund, på gångstigen från Södervärn till Bragegatan. Skymningen faller, det börjar bli mörkt. Några sekunder senare hör jag en cyklist närma sej och jag uppfattar hur ett slag måttas mot mej från cykeln. Jag hinner emellertid väja och upptäcker nåt som ser ut som en vildsint narkoman. Blicken galen – en demon framsprungen ur vintermörkret. Våra blickar möts. Nyss var en kvinna på gångstigen i fokus för hans vrede, nu är jag i kikarsiktet. Spela ente tuff! Du har ingen kuk! Spela ente tuff, sa’r jag. Han cirklar runt mej med sin cykel. Situationen blir snabbt obehaglig. Jag kan ta daj, klippa daj. Fly eller fäktas? Forfattarjävel, jag vet nog vem du e! Jag flyr med lätta steg. Han följer efter och en märklig dans utspelas mellan oss på Bragegatan i närheten av Seved. Till sist lyckas jag skaka av mej honom och lika fort som han dök upp ur mörkret, försvinner han i detsamma. Jag darrar av obehag, samlar ihop mej och fortsätter min promenad genom kvarteret. Men om jag nu hade tvingats in i fysisk konfrontation med honom? Och om han hade stuckit kniven i mej? Och om allt hade tagit slut där, en januarikväll på Bragegatan? tänker jag samtidigt som jag hör hans ord eka vidare i mej: Forfattarjävel, jag kan ta daj, klippa daj!
•
Luftslott. Att bygga luftslott. Min hemsida, mitt luftslott? Välkommen till mitt luftslott, alltså.
•
Författarhissen. Jag sitter i Hamrelius bokhandel för att signera min senaste roman, Joggarna, och Fubbick Town (två pjäser, en bok). Jag sitter på ovanvåningen, precis intill kassan. Folk väller förbi i trappan upp. Ingen stannar till. Obehaget tilltar ju längre tiden går. Fredrik Ekelund, malmöförfattaren? Ha! Jag plockar åt mig en bilderbok om Paris, läser om Carl Fredrik Hills Paris och känslan av att vara ett författardjur på utställning växer sig starkare. Tiden går. Ingen stannar. Nu läser jag om Hjalmar Gullbergs Paris och då, strax innan jag ska sluta, stannar en fotbollskompis till och vill ha två böcker signerade, en av varje. Det blir allt, visar det sig, och när jag lämnar bokhandeln en stund senare gör jag det med lätta, befriade steg. Pinan över. Författarhissen som åkte ner i källaren, tänker jag. Några timmar senare är jag på teater och ser min egen pjäs, Jag vill dö i Kirribilli. Jörgen Darfeldt, skådespelaren, är i högform och publiken är med på noterna från början. Han har dem i sin hand. Mitt språk lever, känner jag och efter föreställningen stannar folk kvar och pratar, tar i hand och vill diskutera. Det lyser om ögonen hos dem. Författarhissen lämnar källarplanet, tar sig uppåt, våningsplan för våningsplan. Till sist går det att andas. Hissen tillbaka på en anständig våning igen.
•
Jag är i Amsterdam några dagar över julen. En dag går vi, jag och Marianne, på Van Goghutställningen som tillfälligt flyttat till Eremitaget vid den flod som gett staden sitt namn, Amstel. Enorma människomängder rör sig sorlande från rum till rum, från färgexplosion till färgexplosion. Jag läser om hur brodern, Theo, bad Vincent, när han var var tjugosju, att medverka i en tidskrift som tecknare. Inget i Vincents liv hade dittills tytt på att han bar på någon speciell talang. Efter det tar allt fart. Det är en av konsthistoriens märkligaste historier. Det tänker jag på när jag lämnar museet och vandrar ner till Sarphatistraat där jag hoppar på sjuans spårvagn. Det var ju det här med Theo. Vid Oosterpark hoppar jag av. Det är milt, lite grått, vardagen är tillbaka efter julhelgen. På Linneausstraat hastar cyklisterna förbi. Trafiken brusar. Jag frågar ett äldre par om platsen där Theo van Gogh (Vincents brors barnbarns barn), mördades. De pekar ut den för mig. Det är alldeles i närheten, precis utanför vitvaruaffären BCCs skyltfönster, visar det sig. Det var här, den andra november 2004, som den radikale islamisten Mohammed Bouyari, stannade filmaren Theo van Gogh när han kom med sin cykel. van Gogh stannade till, varpå Bouyari sköt honom i bröstet för att sen sticka en machete i honom. Allt för att straffa den orädde provokatören för den film (kortfilmen Submission) som han gjort om kvinnoförtrycket inom islam tillsammans med Ayyan Hirsi Ali. Innan Bouyari lämnade platsen fäste han en lapp på den döde filmarens bröst, en hälsning till Ayaan Hirsi Ali på vilken det stod att hon var en ”lögnare” och att han förutspådde att hon skulle gå i ”tusen bitar” i sin uppgörelse med islam. Lappen var undertecknad ”Trons Svärd.” Ingen minnesplatta utmärker platsen. Inga blommor. Ingenting. Här i hjärtat av Amsterdam, den europeiska toleransens huvudborg, Baruch Spinozas stad, finns ingenting som påminner om det mord som kom att förändra det moderna Hollands politiska historia. Som om förträngning vore en lösning, tänker jag och lämnar platsen.