Krisen 1. Jag är i Paris och kommer gående rue Soufflot, ner mot Jardin du Luxembourg. Precis när jag kommit över Bd Saint Michel och närmar mej mitt gamla favoritcafé, Le Rostand, upptäcker jag två personer sittande mot en husvägg, alldeles bredvid ”mitt” café. En man i min egen ålder, en vanlig fransman, och något som ser ut att kunna vara hans son, en pojke i tolv- trettonårsåldern. Pappans blick är uppgiven, nedslagen, pojkens trotsig, nästan hatisk, som den ser ut. Ögonen smala. Anblicken är fruktansvärd. Pojkens blick, pappans uppgivenhet säger mer än en hel OECD-utredning. Paris vimlar av tiggare i krisens spår. Ingenting så drabbande, för mej, åtminstone, som pojkens blick och pappans fullständiga uppgivenhet.
•
Krisen 2. Jag kommer gående längs Bd Poisonnière, på väg mot Chartier, den gamla arbetarkrogen från 1898 som fortfarande håller ställningarna och serverar mat till alla: rörmokare på lunch, turister, fransmän från landsbygden. Alla. Men precis innan jag kommer fram, magen lätt kurrande, möter jag en man i min egen ålder, klädd lite som jag och när vi går förbi varandra viskar han i ena mungipan utan att stanna upp och utan att göra det ens fysiskt möjligt för mej att ge honom en slant: J’ai faim (Jag är hungrig). Och jag? Jag går vidare mot restaurangen men med hans ord ringande i öronen: J’ai faim.
•
Världen förändras i allt högre hastighet. På bara några decennier har hundratals miljoner kineser och indier tagit steget från misär till fattigdom; ytterligare några har tagit samma steg från fattigdom till ett anständigt medelklassliv. I Brasilien har nästan femtio miljoner människor på bara några år tagit steget in i samhället från totalt utanförskap. De här processerna återspeglas i Paris också. Framför Nôtre Dame har man byggt en stor läktare åt alla dem som gett upp hoppet om att kunna komma in i den gamla katedralen. Vart man kommer i La Ville Lumière, väller turisterna fram och frågan är: finns det en gräns för Rom, Venedig, Florens och Paris, en gräns för detta tryck? För den livsstil vi kallar turism? Kommer det hela sluta med att Louvren, Colosseum, Nôtre Dame ligger där, till sist, nedgångna – i bokstavlig mening – till de beståndsdelar de en gång byggdes av? En eftermiddag på väg förbi Nôtre Dame, där jag förr i världen enkelt brukade smyga in på högmässan klockan sex om söndagarna men numera gett upp tanken på att ta ens mej in i den, får jag denna bild i huvudet: en grushög bara, omgiven av tusentals människor med kameror i högsta hugg tillsammans med guider som på ryska, kinesiska, portugisiska förklarar: ”Här låg en gång en mycket berömd katedral vid namn Nôtre …”
•
Författarfåfänga. Sista dagen i Paris för den här gången. Jag beger mej till Hallarna och FNAC, en av Paris största bokhandlar. Jag ska ha böcker av Raymond Queneau och Faïza Guène men när jag plockat åt mej böckena, skjuter tanken fram: Och jag då? Et toi, Fredrik? Min roman en français? Och så smyger jag bort mot ”polar”-avdelningen (kriminalromaner), mot bokstaven E. Åke Edwardson, ser jag direkt. Typiskt, tänker jag, men på väg därifrån och med nåt lätt skamset i mej, ser jag den plötsligt, Le garçon dans le chêne (Pojken i eken), och när jag nån minut senare tar mej ut ur bokhandeln och kommer ut i vårljuset igen, vandrar jag genom staden med löjligt lätta steg.
•
Ockult dagbok. Jag läser ut en mycket bra fransk roman om Algerietkriget, Même pour ne pas vaincre, av en fransk författare jag lärde känna på en poesifestival i Nicaragua för några år sen. Eftersom jag är i Paris, vill jag träffa honom, berätta om min läsning och tala om för honom att jag vill göra vad jag kan för att se till att få hans roman översatt till svenska. Jag har dock varken hans mobilnummer eller mejladress med mej och googlar honom på de gula sidorna. Där hittar jag ett mobilnummer som ser ut att gå till den Stéphane Chaumet jag vill komma i kontakt med. Några timmar senare – det är första maj och jag följer ett förstamajtåg vid Bastiljen – går jag in på ett internetcafé och kollar min epost. Där finns ett mejl från Chaumet där han gör lite reklam för en ny bok han skrivit. Mejlet är riktat till ett antal personer. Jag utgår ifrån att han skickat det till mej efter att ha fått mitt sms. Så är emellertid inte fallet. Mitt sms skickades till ett felaktigt nummer, får jag reda på senare. Vi hade alltså inte hört av varandra på två år när jag skickar mitt sms och han, två timmar senare, mejlar mej. Där emellan ingen kontakt. August, tänker jag. Strindberg. Vad hade han, du, tänkt om detta?