Paradis? Jag sitter i trädgården – paradis är ett persiskt ord för trädgård – och läser Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker, den underbara barndomsskildringen från Jerusalem. Sol. Tystnad. Perfekta omständigheter för att sugas in i Oz suggestiva värld. Så öppnar grannen dörren till verandan och plötsligt sipprar Skåneradion ut över det som nyss var så tyst. Mitt inre förvandlas med ens till ett mindre slagfält mellan Oz och Carl P Herslow. Herslows monotona, inställsamma röst, då och då kryddad med konspiratoriska utvikningar kring ”dom” (förr var det ”svenskarna” nu är det ”utlänningarna”, läs ”muslimerna”) känns som ”ormen” i det ovan apostroferade paradiset. Till min förvåning lyckas Oz bryta ned radiorösten från grannens trädgård. Oz ”segrar” och den bittre högerpopulisten sjunker undan. Och just så, inbillar jag mig, pågår den eviga striden i oss mellan det vi vill definiera som ”gott” och ”ont”. Eller, i det här fallet, mellan humanism och antihumanism.
•
Litteraturens kraft. I Primo Levis Är detta en människa? finns en scen där Levi beskriver sitt möte med ”Doktor Pannwitz”, den tyske ingenjör och SS-man som förhör Levi om hans kemikunskaper, ett möte som indirekt leder till att Levi klarar sig levande från Auschwitz genom att han upptas i det så kallade Kemiska kommandot. Levi förklarar i en enda mening det som många historiker, statistiker och sociologer går bet på: nazismens innersta väsen. Det är när han beskriver Pannwitz blick: ”Ty den där blicken var inte en blick från människa till människa. Hade jag till fullo kunnat förklara den blicken, som gavs mig liksom genom en glasvägg i ett akvarium där två varelser bor i var sin halva, hade jag kunnat förklara den blickens natur, då hade jag också haft förklaringen till själva kärnan i Tredje rikets stora vansinne.” Levi är blygsam. Han har ju just, i några få ord, förklarat kärnan i nazismen i bilden med glasväggen: genom att göra judarna till ickemänniskor blev nazismens ”projekt” möjligt.
•
Varumärke? Jag får en inbjudan som kapten för Sveriges författarlandslag i fotboll till en turnering i Israel. Jag vidarebefordrar denna till det lösa nätverk som utgör detta litterära landslag. Rätt snart har jag, till min egen förvåning, sexton intresserade författare. Ingen av de tillfrågade förespråkar bojkott av turneringen (i Haifa). Så går tiden. Den debatt som jag hade förväntat mig, uteblir. Själv bestämmer jag mig för att jag vill åka eftersom jag anser att ett kulturellt evenemang av den här typen inte bör bojkottas. Som kapten inriktar jag mig, efter hand, på det rent praktiska: flygresor, matchprogram, hotell osv. Så efter sex, sju veckor dyker det upp en kritisk blänkare i AB Kultur. Då, först, bryter debatt ut. Intensiv mailväxling. Länkar lyfts fram om än det ena, än det andra. Plötsligt känner jag mig förvandlad till nåt slags dagisfröken i Pildammsparken: det ena barnet efter det andra försvinner in bland bokarna och när jag ser mig om finns plötsligt bara halva truppen kvar. En kommer plötsligt på att hans far är ordförande i nån Ship-to-Gaza-avdelning, för en annan blir det plötsligt mycket viktigt hur en av de engelska författarna behandlades i passkontrollen i Tel Aviv förra året, en tredje vill plötsligt veta vad Amos Oz tycker om hans deltagande (men tar inte reda på det), några slutar svara på mail. Men ingen av dem som försvinner in bland träden förordar kollektiv bojkott av resan. Några ord av Jan Myrdal om svenska intellektuella dyker upp i huvudet: de simmar i flock och vänder i flock. Denna plötsliga ängslighet gör mig brydd. Den tycks ju inte handla om bojkott/icke bojkott. Till sist tror jag mig förstå vad den handlar om: att skydda sitt namn – ”varumärke” – från att associeras med ordet/verkligheten/begreppet ”Israel”. Till sist vänder det ändå, truppen fylls på och vi åker.
•
Dröm. Sista kvällen av författarturneringen i Israel deltar jag i ett panelsamtal om idrott, litteratur och politik. En av deltagarna i panelen, Yonatan Berg, judisk poet och mittfältare i det israeliska författarlandslaget, berättar att han växte upp i en ortodox familj i en bosättning strax utanför Ramallah. Som barn brukade han spela fotboll med sina kompisar på en asfaltplan strax utanför den palestinska staden men han hade alltid känslan av att därinne, i Ramallah, spelade man på riktigt. Och att de var mycket bättre. Hela tiden hade han en känsla av att han själv tillhörde de svaga och att de, därinne, var de starka. Med tiden förstod han att allt var tvärtom och enda gången han varit i Ramallah var som militär när de ockuperade ett hus. Och när han säger att hans stora dröm är att få spela mot dem, i Ramallah, bryter jublet lös. Vi sitter ute på en trottoar men de applåder han får, överröstar trafiken. För egen del känns det som om resans mening faller på plats med hans ord.
– Vad tror du, frågar jag honom efteråt, om det vi gör med författarfotbollen?
– Det är viktigt. Vi behöver hjälp, vi behöver folk som kommer hit, som diskuterar med oss och får oss att känna oss normala. Att vara författare i Israel är inte så lätt. Det är en dålig situation just nu. Majoriteteten av befolkningen mår inte bra, många är trötta på konflikten och denna trötthet är mycket farlig, den leder till en känsla av ”I don’t give a fuck”. Och det är det Netanyahu utnyttjar, denna trötthet, det med Iran, rädslan och känslan av att vi alltid är offer som judar. Vi måste få tillbaka tron igen. Det är viktigt. Men viktigast är att få till stånd en match med palestinska spelare och göra det till en stark röst, låta det höras. Jag säjer det igen, det är viktigt för oss att få hjälp att bli normala.