Humor. Ibland undrar jag vart humorn tagit vägen i den svenska litteraturen. Det är precis som om det vuxit fram ett slags underförstådd konsensus mellan författare och kritiker om att humor är ytligt och allvar djupt men det finns ingen egentlig motsättning mellan humor och allvar. Jag tänker på detta när jag läser Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, hur hans humor genomsyrar nästan varje rad. Detta ”trots” mörkret i honom, alltså. Man kan slå upp Kvartetten som sprängdes nästan var som helst och mötas av rader och metaforer som får åtminstone mig att bli lycklig över språkets makt att öppna mitt sinne för humorns nåd, som beskrivningen av Gubben Pamps tal på bröllopet i slutet av romanen: ”Han byggde upp ett slott av luft, försåg det med torn av tomhet och krenelerade murarna med intigheter. Härefter satte han ett leverop som flagga i toppen. Det infernaliska i herr Pamps metod låg emellertid i den hastighet, varmed han hopade grannlåter på varandra; åhörarna drogos med av farten och visste icke ordet av, förrän den duktige talaren med ett ryck fick dem att rusa upp från stolarna med glasen i händerna och fylla i hurraropen, när han ropade sitt bjudande leve.”
•
Av en tillfällighet läser jag Kvartetten som sprängdes samtidigt som jag följer Breaking Bad, den mäktiga serien om metaamfetaminkokaren Walter White och hans medhjälpare Jesse Pinkman. Varje gång jag öppnar Sjöbergs bok eller sätter på ett nytt avsnitt av Breaking Bad, kastas jag hårdhänt från en ytterlighet till en annan, från svensk småstadsidyll till det moderna helvetet i knarkkartellernas värld. Sjöberg gör mig glad i sinnet, han får mig att skratta och le; Breaking Bad skrämmer mig, ger mig ont i magen och själen, inte enbart på grund av de metoder de kriminella tvingas in i, utan kanske mer på grund av det faktum att metaamfetaminet tycks ha en marknad som gör detta våld logiskt och möjligt. Som om det hål moderniteten skapat – ett hål i våra själar – inte skulle kunna gå att täta med annat än konstgjord tröst, à la narkotika. Ciudad Juarez, Albuquerque. Mexiko, USA. Roberto Bolaños dystopi 2666 skjuter fram i mig som ett slags pendang till Breaking Bad, två lika ruggiga skildringar av en liknande verklighet; Walter White sitter fast i mig och när jag ser om vissa avsnitt känns det lite som om White rör sig i någon av Dantes helveteskretsar och efter varje avsnitt känner jag en sorg över att allt detta pågår. Visst är det fiktion men realismen är så stark att man vill tro att det är så här det är. Och så känner jag en längtan, så klart, efter ett Vänersborg från 1910- och 20-talen, en svensk småstadsidyll och ett Atlantis borta sedan länge.
•
Våld. Limhamnsfältet söndag 30 december 2013. I mer än trettio år har jag ingått i den blandade konstellation som lirar fotboll med små mål varje söndag året runt. Jag gör ett kort överslag: ponera att jag varit där cirka trettio söndagar varje år så innebär det nästan tusen gånger och eftersom det brukar bli minst två matcher varje gång, ibland tre, innebär det upp emot tvåtusen matcher. På senare år har det vuxit fram en tradition att vi tar med glögg den sista söndagen på året. Glöggen ligger varm i termosen när vi kör igång, vi är tolv man, sex i varje lag och vädret är vintermilt med ett duggregn som hänger i luften men inte vill förvandla sig till riktigt regn. Perfekt fotbollsväder med andra ord. Efter en knapp timmes spel gör en av spelarna sig skyldig till en ful eftersläng. Den som blir utsatt för den ilsknar till och börjar plötsligt jaga den skyldige över planen. På några sekunder eskalerar det hela till fullt slagsmål med struptag, knytnävsslag och bett. Jag tror inte mina ögon. Jag har just fyllt sextio och spelat fotboll i hela mitt liv men detta är det värsta jag varit med om på en plan och vi får ett styvt jobb att skilja dem åt. Till sist lyckas vi. Den ene kombattanten är sjuttioett, den andre kring femtio. Två mogna män med vuxna barn. Vi tvingar dem att skaka hand och sätter dem i samma lag. Efter den andra matchen samlas vi vid ena målet. Fram med glöggen och så skålar vi för året som gått och det som kommer. När jag går mot bilen efteråt gör jag det med en konstig eftersmak: glöggen är fortfarande god i munnen men i mitt inre härskar en blandning av obehag och förundran. Vid bilen skjuter tanken fram: var det fernissan mellan våld och ”civilisation” jag just bevittnade, är den så tunn?
•
Vi går på Offenbachkonsert på Konserthuset. Ett pärlband av mästarens greatest hits och den franske dirigenten Marc Soustrot får oss, mej och Marianne, inte bara att njuta av musiken utan också att skratta och le åt hans sätt att dirigera: livligt, humoristiskt och med glimten i ögat åt publiken hela tiden. Plötsligt far jag genom tidens rymd, in i andra rum: Paris våren 1973. Jag bor på ett studentrum på Alliance Française. Ensamheten är ett gissel, ångestattackerna stundtals förfärliga. På korridoren bor mest amerikaner och engelsmän. Jag blir vän med en av amerikanerna, Dwight, från Midwest någonstans. Han är som ett slags människofjäril, skör och känslig och han talar lika hopplös franska som de andra amerikanerna. En dag bjuder han med mig till Salle Pleyel på en Offenbachkonsert – och jag faller för musiken, grips av glädjen i den. Nån vecka senare, när ångesten är som värst, knackar jag på hos honom. Jag säger ingenting till honom om vad som plågar mig. Han frågar ingenting heller. Kanske ser han på mig hur dåligt jag mår. Han ber mig sitta ner. Jag sätter mig på golvet, gömmer huvudet i händerna. På sin grammofon sätter han på Sköna Helena och under några långa, underbara ögonblick hjälper han – och Offenbach, så klart – till att hålla mig från avgrunden. Det tänker jag på när jag ser Soustrots lustiga rörelser. Och att jag kom ur det, det jag då trodde att jag aldrig skulle bli fri ifrån.
•
Ju äldre jag blir, desto tyngre sanningshalten i Vilhelm Ekelunds ord: ”Ignorera, ignorera – summan av all visdom.”