31 januari

Blå är den varmaste färgen, heter filmen av Abdellatif Kechiche som vann Guldpalmen i Cannes förra året. Jag ser den på Spegeln i Malmö och blir ”drabbad”, som det heter. Några dagar senare ser jag om den. Men vad är det då som är så bra? Skådespeleriet, framför allt. Adèle Exarchopoulos, som spelar just ”Adèle”, men också Léa Seydoux som ”Emma” och Kechiches känsliga kamerarörelser. Exarchopoulos spel är det bästa jag sett på många år: ansiktsrörelserna, känsligheten, de blixtrande vändningarna. Varje ord, blick och ansiktsrörelse är vägd i känslighetens finaste vågskål men det som också gör filmen så bra är hur den lyckas fånga ”eros” i oss, den erotiska undertonen och begäret – och detta att våga ta sitt begär på allvar. I kategorin ”Kärlek vid första ögonkastet” är det nog det bästa jag sett. Adèles vackert gestaltade vilsenhet och trohet mot det egna begäret. Det finns inte en skorrande ton på tre timmar, allt är så naturligt och enkelt att jag baxnar, Exarchopoulous går in genom konstens dörr och kommer ut på andra sidan – som om hon inte spelade alls. Större än så blir inte skådespelarkonst och när jag ser hennes agerande på duken drar jag mej till minnes en uppläsning jag hade för många år sen i ett kristet sammanhang. Från någon i publiken fick jag frågan: – Vad tror du på? – Det enda jag tror på, svarade jag, är konsten. Ett lite överspänt svar, kan tyckas, men efter att ha burit med mej Blå är den varmaste färgen i några veckor nu, känner jag hur de orden landar ännu mer i mej. Och vad är då hjärtat i denna ”tro”? Att den, precis som religionen, ger tröst, något som är all stor konsts privilegium.

Så går de bort, en efter en, mina gamla arbetskamrater från hamnen, dem jag mötte i extrakammaren tidigt sjuttiotal och som kom att påverka mej så. Leif Norgren är borta. Han dog i slutet av november efter att ha varit sjuk i diabetes under ett antal år. Leif hade arbetsnummer 562 och vi kallade honom för ”Postmästarn”. Han var från Södertälje, stor, vänlig, mjuk och lite blyg, ingen vän av de stora orden eller de spektakulära gesterna, en fin kamrat som jag blev vän med inte bara på båtarna utan kanske framförallt över schackbrädet, det gamla, slitna, på extrakammaren. Han var en av dem som drog med mej in i schackets fantastiska värld, en positionsspelare av rang mot vars solida ställningar jag ofta stångade pannan blodig. Jag kan fortfarande se hur lugnt och säkert han flyttade sina pjäser, som om det inte fanns någon tvekan och som om han ville tala om för motståndaren att han med sitt lugn såg vägen till vinsten. När vi startade Schackklubben Tidsnöd var han en av grundarna och med åren blev han klubbmästare flera gånger, en klippa i vårt lag och klubbens egen Tigran Petrosjan, hans idol.

Jag lämnade hamnen i början av åttiotalet. Han var kvar ända tills han blev sjukpensionär och med åren sågs vi allt mer sällan. 1996, efter tjugo år, la vi ner SK Tidsnöd och jag slutade spela aktivt. Så nu, i januari, när jag beslöt mej för att börja spela aktivt igen, i MSS som har lokaler på Lorensborg, sköt tanken på Leif fram. Jag visste att han bodde i närheten och jag stod just i begrepp att ringa honom när en av mina nya klubbkamrater lät meddela att han sett dödsannonsen i tidningen. Det blev alltså inget samtal, inget övertalningsförsök från min sida men på något märkligt vis känns det ändå som om han är med, vakande över axeln med sitt skägg och sitt eviga lugn, en röst som manar till tålamod och att lägga band på viljan till taktiska fyrverkerier och bländande offer. Så lever hans röst vidare – och bilden av honom – vid brädet och som en av Malmö hamns lugnaste signalmän, sällan en svordom eller en utskällning.

Nåja, helt lugn var han inte alltid, vår ”postmästare”. Plötsligt drar jag mej till minnes en scen på en båt i mitten av sjuttiotalet. Den hette Klosterfelde, var östtysk, låg vid Sydkajen och kom med plank från Sovjet, ett oändligt antal bräder – fem, sex tusen ton – noggrant lastade av ”ryska amazoner”, som det sas, kvinnliga stuveriarbetare. Jag var i samma gäng som Leif men arbetade i lag med någon nu bortglömd, Leif körde emellertid i par med ”Gävle”, en av den tidens hamnlegendarer, en äldre norrlänning med en mäktig sångröst, ett ansikte som skuret i läder och en viss svaghet för jästa drycker. Klosterfelde tog tre veckor att lossa, Leif och ”Gävle” rök ihop titt som tätt och det var enda gångerna jag såg Leif tända till. Vad det handlade om? Leif, noggrannheten själv, på båtarna som vid schackbrädet, ville att hiven skulle vara jämna i kanten medan ”Gävle” inte brydde sig ett smack om hur hiven såg ut, ”bara skiten kom i land”, som det kunde heta. Eller för att använda hans egna ord som etsade sej fast i mej då: ”Det är väl ingen jävla altartavla det handlar om, eller?!”

Jahya Hassans Digte torde vara en av vår tids mest omtalade diktsamlingar i Skandinavien. Den kom ut i augusti förra året och har redan sålt över 100.000 ex., något som knappt förunnas ens populära deckarförfattare. Det roliga med det hela är att Hassans sprängladdning – förlåt, diktsamling – också är bra litteratur. Den är rå, rytmisk, musikalisk och litterärt genomtänkt samtidigt som den är ett gripande dokument över palestinsk-arabiskt utanförskap i en av Aarhus förorter där han växte upp. Skildringen av den tyranniske pappan och den undergivna modern, den djupt reaktionära kvinnosynen hos fadern, våldet, fattigdomen, kriminaliteten, uppgörelsen med en religion, islam, som bara förstärker de reaktionära strukturerna, allt detta görs med säker hand och en språklig lekfullhet där Hassan gestaltar sin värld på olika vis, med olika språk, aarhusisk förortsdanska, mammans hopplösa invandrardanska, hans egen gyldendaldanska, allt kryddat med arabiska ord och uttryck som bara bekräftar det sår och den klyfta han bär inom sig. Hassans uppgörelse med familjen och den miljö han är uppvuxen i är modig och att han nu, här och där, anklagas för att gå de främlingsfientliga krafterna till mötes bör man ta lätt på. Hassans Digte är ett desperat skrik från ett Danmark få av oss känt till och bör därför tas på allvar, oavsett, alltså, vilka som försöker slå politiska mynt av hans konst. Ingen är betjänt av att locket läggs på och hårdrar man de resonemang som ligger till grund för kritiken av honom, går det inte att dra någon annan slutsats än att han inte borde ha givit ut sina dikter.

 

”I SKOLEN MÅ VI IKKE TALE ARABISK

DERHJEMME MÅ VI IKKE TALE DANSK

ET SLAG ET SKRIK ET TAL.”

 

För alla dem som är det minsta intresserade av modern skandinavisk verklighet och av vad som kan dölja sig bakom uttjatade ord som integration och mångkultur anbefalles Yahya Hassans diktsamling som obligatorisk läsning.

Jag önskar mej nyöversättningen av Martin Heideggers Sein und Zeit i julklapp, Vara och Tid, i översättning av Jim Jakobsson och får den, till min glädje, av Marianne. I efterordet skriver Jakobsson bland annat: ”På ett plan är det snarare få filosofiska texter som borde vara lika omedelbart tillgängliga och begripliga för den vanlige läsaren: liksom en del andra filosofiska klassiker kräver det inte några särskilda förkunskaper eller ovanligt djupsinne, utan kan läsas med behållning även av den filosofiskt obevandrade.” Hrm. En kväll läser vi högt ur verket; Marianne läser och efter en stund tittar vi på varandra. Jag ser på henne att hon inte fattar ett smack, hon ser på mej att jag inte heller fattar ett smack. Knappt ett ord, alltså. Vi brister i skratt, som om det vore swahili, grekiska eller kinesiska det handlar om. Lars Bjurmans underbara rader om Heidegger flyter upp i hjärnan: ”Heidegger är ännu inte översatt till tyska.”

Ibland flyter genrerna ihop. I Sara Danius spränglärda och tankeväckande bok om den franska 1800-talsrealismen, Den blå tvålen, äger detta rum, en glidning, en öppning, en metafor som öppnar texten mot helt andra horisonter och som, genom detta, gör texten till just litteratur. Hon skriver om Henri Beyle, alias Stendhal, om hur okänd han var under sin livstid och om vilken påverkan han fick på litteraturen först efter sin död: ”… på det hela taget passerade Stendhals författarskap obemärkt, ungefär som en Finlandsfärja i tät dimma.”