Pontus Lindhs Appendix, just utkommen på Klorofyll förlag, är en djupt originell bok som jag hoppas kommer innebära ett genombrott för den begåvade lyrikern och författaren. Appendix går att läsa som ett högst personligt tillägg till SAOL. Lindh har valt ut de ord som betyder mest i hans lyriska universum och på ett suggestivt sätt blandar han humor med lyriska passager och fint gestaltade, mörka stråk av existentiell smärta. Man kan slå ner var som helst i den och finna sina guldkorn, jag väljer följande stycke: ”defribillator (-or) s. – n – er. Hjärtstartare. Förutom defibrillatorn kan vänskapen, kärleken och konsten fungera som hjärtstartare.”
•
Dubbelmoral. Så fort det kommer till diskussioner om piratkopiering och illegal nedladdning gör vi gemensam front, jag och Marianne, mot våra ungdomar som inte ser lika allvarligt på detta. Jag brukar då anföra mig själv, och svenska författares situation. Vad skulle hända den dagen folk började tanka ner våra böcker illegalt, tror ni? Vad skulle vi då leva av, hur bleve det då med våra royalties? Det brukar bita men ändå inte. En kväll, när jag just avslutat säsong 5 av Breaking Bad, ställs frågan på sin spets: slutet är den bästa cliffhangern jag någonsin har upplevt i filmväg. Hank, svågern, sitter på toaletten och plockar fram Walt Whitmans Leaves of Grass. I den upptäcker han den dedikation som avslöjar Walter White som ”Heisenberg”, hjärnan bakom den metaamfetaminproduktion serien är uppbyggd kring. Min son dyker upp i dörrhålet. Jag får reda på att det dröjer fem månader innan säsong 6 kommer. Samtidigt säger han att han kan fixa så att jag kan se hela sexan NU på min dator. Och jag? Som sagt: en liten ståri om dubbelmoral.
•
Samma låtlista också? De kommer gående i hög hastighet på Köpenhamnsvägen vid Potatisåkern, ett yngre par i full powerwalk. Svetten lackar och de går mer eller mindre i takt. Jag skymtar dem i ögonvrån och noterar att båda har stora hörlurar där de går och tanken skjuter fram: den västerländska individualismen i sin prydno. Inte ens det gör man alltså tillsammans utan att kapsla in sig i sin egen värld. Kanske, tänker jag, upplever ändå kropparna ett slags gemenskap där de skyndar fram.
•
Nyss hemkommen från Frankrike noterar jag hur den franska extremhögern tagit Putin till sitt hjärta, inte bara inom Front national utan även längre ut på högerkanten, kretsen kring författaren Alain Soral. På samma vis verkar det vara i Ungern med Jobbik, Lega Nord i Italien och hos Geert Wilders i Holland. De enda som tycks stödja Putin i Europa i hans oblyga, ryska expansionism och medvetna försök att destabilisera Ukraina tycks vara extremhögern – och extremvänstern. Paradoxalt, kan tyckas men det behöver det inte vara. Putin hyllar samma saker som extremhögern brukar hylla: Nationen (i hans fall det grumliga ”Moder Ryssland”), Familjen, Religionen (i hans fall den rysk-ortodoxa kyrkan, i den franska extremhögerns fall, den katolska kyrkan) och Den Starke Ledaren. Han föraktar samma saker som extremhögern föraktar: HBT-personer, homosexualitet, en fri press, demokratin och ”Väst”. Först tog han Krim, i trots mot folkrätten och omvärldens reaktioner. Nu använder han samma metoder som på Krim i östra Ukraina. Vad kan då vi göra? Protestera och demonstrera, förstås. Mer? Mot bakgrund av hur Putin utnyttjade OS i Sotjy som en potemkinkuliss bakom vilken annekteringen av Krim planerades, skulle vi kunna arbeta för att omöjliggöra nästa planerade, stora propagandaspektakel: via opinionsbildning arbeta för att FIFA tar värdskapet för nästa fotbolls-VM, 2018, från Ryssland. Parollen? Inget Fotbolls-VM i Ryssland 2018!
•
Ett av de värsta hatbrotten i Malmö på senare tid, misshandeln på gångbron i Kroksbäck i september förra året, har nu, äntligen, lett till fällande dom . Dess värre lyckades åklagaren inte få igenom att det handlade om ett hatbrott, trots att gärningsmannen ska ha ropat ”jävla neger”. En skandal, så klart. Följande är hämtat ur domen (Malmö Tingsrätt, Dom B 9243-13) och handlar om ett av vittnena till misshandeln: ”Han var på väg hem från en fotbollsmatch som han hade spelat. När han kom cyklande fram mot bron såg han tre kvinnor och en yngre man som ordväxlade med en annan man. Han hörde inte vad diskussionen handlade om, men kvinnorna var mycket upprörda över någonting. De var väldigt hotfulla mot målsäganden. Han steg av cykeln och följde sedan händelseförloppet på ca tre meters håll. Kvinnorna sparkade och slog på målsäganden. Han tog upp målsägandens lilla son, som grät och skrek. Mannen som var med kvinnorna tog stryptag på målsäganden bakifrån. De sparkade och slog på målsäganden och slet av dennes t-shirt. Målsäganden tappade sin ena sko. De förflyttade sig runt på bron efterhand som målsäganden försökte komma loss. Efter omkring två minuter fylldes bron med ca 50-60 personer. En del av dem anslöt sig omedelbart till bråket och började sparka och slå på målsäganden. Det var ca 10–15 män i ålder mellan 20 och 30 år som var inblandade i misshandeln. De sparkade och slog målsäganden mycket hårt. Målsäganden var nästintill medvetslös och föll till marken, där han blev fortsatt slagen och sparkad. Gärningsmännen drog därefter upp honom och sparkade och slog till dess att målsäganden föll till marken igen. Målsäganden föll till marken två eller tre gånger eftersom han var helt sönderslagen och utmattad. Det var samma personer som utövade våld under hela händelseförloppet. Gärningsmännen fick målsäganden över räcket genom ett så kallat brottargrepp. Målsäganden försökte hålla sig kvar i räcket och hängde så i 20–30 sekunder. Gärningsmännen försökte lossa och slå på målsägandens fingrar. På något sätt lyckades målsäganden hålla sig fast och hiva sig över på rätt sida räcket igen. Målsäganden föll då till marken sittande med räcket mot ryggen. Denne var då helt utmattad. En av männen kastade i det läget en cykel på målsäganden som träffade på överkroppen och i ansiktet. Därefter hördes ambulans- och polissirener varpå misshandeln upphörde. Han kände igen en del av killarna som deltog i misshandeln från fotbollssammanhang. Den person som var mest delaktig i misshandeln, som utdelade massor av slag och sparkar mot målsägandens kropp och ansikte, som försökte få honom över bron och som med båda armarna kastade cykeln mot målsäganden känner han igen som Abdullah Khodr. Detta är han helt säker på. Han har träffat på honom ett antal gånger i samband med fotbollsmatcher och de känner till varandra sedan tidigare. Sikten var god även om där var mycket folk. Misshandeln pågick under tre till fem minuter. Utöver Abdullah Khodr känner han igen en annan av gärningsmännen från fotbollssammanhang, men han kan inte namnet på denna person. Eftersom han kände sig rädd och hotad, tog det ett tag innan han lämnade uppgifterna om vem som hade utfört gärningen. Han är fortfarande rädd för att berätta om detta. Han fick med tvång hålla ett fast grepp om nacken på målsägandens son och trycka honom mot sitt bröst för att sonen inte skulle se vad som hände. Sonen grät och skrek och vred sig för att leta efter sin pappa. Vid flera tillfällen lyckades sonen vända sig om och se när fadern blev misshandlad.”
Något som slår mig är hur lite det skrivits på debattsidor och FB om illdådet. Jag får för mig att det går att förklara med att den dömde gärningsmannen, Abdullah Khodr, inte är etnisk svensk utan har arabisk bakgrund. Ty så är det med delar av den svenska antirasismen, när ondskan och rasismen kommer från ”fel håll”, förmodas vi tiga om den. Det man kan hoppas på, och att den vidriga händelsen på gångbron i Kroksbäck hjälper oss på vägen, är att vi når dit hän att all rasism – oavsett vem som ligger bakom den, oavsett vem som drabbas av den – bedöms på samma grunder. Krossa rasismen, alltså? Precis. Men all rasism.