9 juni

Fiskafänge. Jag sticker in handen i bokyllan vid CD-spelaren för att komma åt de skivor som glidit ner bakom raden av böcker. Så känner jag nåt annat, några mindre saker och fiskar upp dem. Det visar sig vara tre saker från min ungdom: det första tågluffarkortet från sommaren 1972 (med alla anhalterna instämplade), scorekortet med den bästa golfscore jag nånsin gjorde när jag var ung och ett tag trodde att jag skulle bli golfproffs (en 70-runda, ett under par, på Båstad GK) och tre foton på min älskade farbror, Torsten Ekelund, från Larssons Fotoateljé på Sysslomansgatan 14 i Uppsala; ”farbror Torsten”, som vi kallade honom, en av de viktigaste människorna i mitt liv och han som lärde mig vad svaghet är – och svaghetens styrka. Tre i mina ögon ”saker” som alltså legat där, tillsammans, bakom raden av böcker i ett antal år. Och väntat?

Dubbla måttstockar. På Aftonbladets kultursida häcklas politiker som Jasenko Selimovic och Carl Bildt regelbundet och hårt. Det är inget med det. Vi lever i en demokrati och kritik och häcklanden är en del av demokratins livsluft. Men att Åsa Linderborg samtidigt gärna tyr sig till sådana som Sven Wollter och Jan Myrdal gör den ideologiska balansen mer än skev. Wollter är med och delar ut kultursidans pris ”Hummerkniven” och Myrdal skriver på AB Kultur då och då. Förra sommaren med regelbundet återkommande krönika till och med. Wollter har varit organiserad i KPML(r), numera KP, i decennier, ett parti som alltid hyllat Josef Stalin och utger sig för att vara marxist-leninistiskt (och för ”proletariatets diktatur”; för några år sedan lyftes Nordkorea fram som en mönsterstat). Myrdal har, bland annat, utmärkt sig för försvaret av Moskvarättegångarna, förintelseförnekaren Robert Faurisson, massakern på Himmelska Fridens Torg men framför allt – och detta är sannolikt det värsta på hans ”meritlista” – av De Röda Khmerernas folkmord i Kambodja. Från Linderborgs sida dock aldrig ett kritiskt ord om dessa två. En fin illustration av begreppet att ha dubbla måttstockar.

Generositet. På mitt boksläpp för den uppdaterade versionen av Sambafotboll fanns Staffan Tapper med. Vi hade ett lyckat samtal inför publiken där han, bland annat, berättade om matchen mellan Sverige och Brasilien i Mar del Plata i Argentina under VM 1978 och om hur allas vår ”Bosse” (Larsson) fällde Zico grovt det första han gjorde trots att man före matchen bestämt sig för att spela bestämt men inte hårt i överkant. Efter vårt samtal plockar Staffan fram en brassetröja som han överräcker till mej – Reinaldos tröja i denna match! Reinaldo var en gång i tiden delstaten Minas Gerais egen Pelé, en stor spelare, med andra ord. Staffan Tapper och han bytte tröja efter matchen och nu finns den i min ägo, på väg att ramas in. Tack, Staffan!

En av mina äldsta vänner från hamnen, Vin-Hasse kallad (men nykter i exakt tjugo år nu, sedan den 10 juni 1994), betraktades av många i hamnen som den roligaste hamnarbetaren, alltid beredd med en kvickhet av nåt slag, inte sällan av språklig art. Trots att han inte nyttjar de jästa dryckerna längre lever viljan att vrida till orden kvar och i ett samtal med honom nyligen sa han, om det du just nu läser, det vill säga mina ”blandade tankar”: ”Du, jag var förresten inne och läste dina baktankar, där var en som…”

I en krönika i Folket i Bild/Kulturfront i slutet av maj, med anledning av EU-valet, hyllar Jan Myrdal Marine Le Pen. Jag studsar till – och ändå inte. Denna brunröda koppling fanns redan under Weimar-republiken. 1927 var det tyska kommunistpartiet världens näst största. Tre år senare hade hundratusentals tyska arbetare lämnat kommunismen för nationalsocialismen. Samma sak skedde i Frankrike i början av 1990-talet, när det franska kommunistpartiet decimerades och Front National gick framåt, Paris röda förortsbälte fick en annan, obehagligare kulör. Det är som om det fanns en köksdörr mellan extremerna och när nu Jan Myrdal, som den förste hos oss i modern tid (på 1930-talet skedde samma sak här också) vandrar genom denna dörr, är han inte unik. Hur är det då möjligt? Min enda förklaring är USA-hatet, det patologiska, att det övertrumfar allt och i denna rödbruna, nya verklighet går det att skönja nya, överraskande allianser: Putin/Front National/Jobbik och i ett Europa där Putin och Marine Le Pen tar varandra i hand, är det viktigare än på länge att stå upp för demokratin och europatanken, den solidariska, inte den av nationalism förgiftade.

Lêdo Ivo, en fin brasiliansk poet, som kan vara något att hålla i handen under VM. I höst kommer en samling på Ellerströms i Henrik Nilssons fina översättning. Här ett litet smakprov:

 

Jag älskade dagen som gryr. Fören på fartyget,

klarheten som bryter fram bland skuggor som skingras,

livets ihållande sorl på järnvägsstationerna.

 

En verbal brasa slår upp på torget.

Ett svart kusttåg genomkorsar staden.

Dagen strör världens stavelser över trottoarerna.