Birgitta Stenberg är död. Vi träffades första gången i slutet av 1990-talet och satt båda i Författarförbundets skönlitterära styrelse tillsammans med, bland andra, Peter Kihlgård, Inger Alfvén, Elisabeth Rynell, Mats Söderlund och Peter Mosskin. Tillsammans delade vi under ett antal år ut Katapultpriset. Birgitta Stenberg är Utlevelsens och Begärets stora författare i Sverige och, som en konsekvens av det, en fin, erotisk författare. Jag gillade henne mycket, både som författare och som person och kom med tiden att träffa henne mer än på mötena, besökte henne på hennes älskade Åstol, denna märkliga hästskoformade ö, och fick även låna hennes fina lägenhet i Nice. Det som ofta slog mig med henne var kontrasten mellan det modigt självutlämnande i hennes böcker och den lite blyga Birgitta Stenberg som jag lärde känna. Romanen Rapport är en av hennes bästa böcker, enligt min mening, en rå, levande och tung skildring från Stockholms undre värld på femtiotalet. Hon vågade sig ut i det nya, farliga, något som i just det fallet kunde ha tagit livet av henne. Men hon redde ut det och kom efter hård kamp ur amfetaminets djävulsklor. Om jag ska sätta fingret på det jag beundrar henne för mest är det att hon vågade så mycket, inte i första hand litterärt utan i sitt eget liv. Och att hon vågade det som inte alltid är så lätt: att ta sina begär på allvar. Jag vet att det är ett av skälen till att hon nu är vorden ikon inom HBTQ-rörelsen men Birgitta Stenberg är större än så. Hon är allas. Birgitta Stenberg är död. Ja, jag vet. Men Birgitta Stenberg lever.
•
Jag sitter i ett Air France-plan på väg till en litteraturfestival i södra Frankrike, läser en lång Simenonnovell, Un Noël de Maigret, för att öva upp franskan, få igång språkmaskinen. Så stöter jag på ett uttryck jag inte förstår, grasse matinée, vilket visar sig betyda sovmorgon, enligt den lilla ordbok jag slängde ner i handbagaget i sista stund. Och då fastnar jag i den, ordboken, och ser att den är från 1894, Fransk-svensk Ordbok af F. Schultheiss, lärare i franska språket vid Kungl. Krigshögskolan, och så ser jag min älskade farmors piktur, några glosor hon plitat ner med blyerts, och tiden öppnar sin stora famn och när jag fortsätter läsningen är det som om hon är med i planet också, en liten fågel på min axel. Farmor, jag och Simenon, alltså, på väg till Marseille!
•
Idolen. När vi landar i Marseille tas jag emot av en av festivalens värdinnor, Marie-Luz, en äldre, intensiv kvinna med spansk bakgrund men där, precis bakom henne, upptäcker jag Kjartan Fløgstad, den store norske modernisten vars romaner Dalen Portland och Fyr og Flamme var oerhört viktiga för mig en gång i tiden. Banbrytande litteratur, helt enkelt. Han och Dag Solstad, en annan viktig norsk författare för mig, var som olika litterära vägar, strömningar, stilar. Det fanns Solstadvägen och Fløgstadvägen i min värld och till sist var det Fløgstadvägen som blev den viktigaste för mig, Norges svar på García Márquez. Vi har aldrig tidigare träffats, han och jag. Nu sitter han där. Nu är vi här, han och jag, tillsammans med ytterligare några skandinaviska författare. Fløgstad är vänligheten själv och plötsligt sitter jag i samma bil som ”Fløgstad”, dricker kaffe med honom, simmar i poolen med honom, signerar böcker, tar ett glas, ja allt det man gör på en litteraturfestival tillsammans. Märkligt detta, när verkligheten avexotiseras och, som i det här fallet, en litterär strömning förvandlas till en äldre, sympatisk man av kött och blod.
•
Lapsus. Philippe Bouquet, den eminente franske litteraturprofessorn och översättaren (Bouquet har översatt 150 svenska och norska romaner till franska) som kan mer om skandinavisk litteratur än många skandinaviska författare och litteraturkritiker, sköter presentationerna av oss under festivalen i Fuveau. När vi sitter på scenen i gassande sol mitt i hjärtat av den lilla staden gör han sig skyldig till ett underbart, kort misstag (som han omedelbart rättar!) när han presenterar Kjartan Fløgstad: ”Alors je vous présente Kjartan Solstad…”. Vi brister i skratt, jag, Henrik B Nilsson och, inte minst, Kjartan Fløgstad själv. Ingen i publiken kan förstå detta och för att de skulle kunna förstå det roliga skulle jag kunna jämföra med ifall man presenterat Houellebecq som Bernard-Henri Houllebecq eller, vice versa, Lévy som Michel Lévy. Och flyttar man felsägningen till en svensk kontext skulle man kunna leka fram en August von Heidenstam eller en Verner Strindberg.
•
Mottagandet i Fuveau är mäktigt och vackert. Vi trakteras med den bästa maten, de finaste vinerna och under en lunch i en vacker skog av plataner tappar jag nästan hakan när jag ser den uppdukade buffén, champagnen och solen som strålar så vackert genom lövverket ner över den glänta där vi bänkar oss, hundra franska författare, sju skandinaviska och alla de frivilliga funktionärerna. Tatiana de Rosnay, succéförfattaren, utbringar en skål, sen hugger vi in på maten och jag undrar vad jag egentligen gjort för att förtjäna detta. Den finske författaren Antii Stuomainen skrattar högt och säger absurt och förstår inte heller han. Och så fortsätter det i fyra dagar. Men det är inte det som imponerar mest på mig, att fransmännen älskar la bonne vie (det goda livet) mer än många andra folk vet jag ju sen gammalt (och ingenting vi trakteras med skulle sannolikt få en vanlig fransman att höja på ögonbrynen). Det är nåt annat och det har med folket i Fuveau att göra. På dagarna sitter vi i en rad av tält på det centrala torget och signerar böcker, 120 författare på rad! Och i andra tält säljs allsköns specialiteter från trakten: rosévin, honung, ostar, gåslever, lavendeltvål. Jo näjm itt! Nej, det som imponerar på mig är den enorma nyfikenheten, det stora intresset, hundratals fransmän och fransyskor som kommer fram och undrar, bläddrar, handlar, pratar. Timme ut och timme in. Och när jag sista kvällen håller ett tacktal å den skandinaviska gruppens vägnar brister det nästan för mig, mitt under talet, och det är – än en gång, alltså – inte vinet, inte maten utan den mänskliga värmen, humanismen, det starka stödet för litteraturen och ett av skälen till att jag grips är när jag kommer in på vad Frankrike givit ”mänskligheten”: de mänskliga rättigheterna, Upplysningen, Balzac, Flaubert, Proust, allt det stora och att jag, någon morgon tidigare, på hotellet, såg en opinionsundersökning som visar att Marine Le Pen faktiskt – faktiskt, alltså, och jag hade inte förstått det fram till dess – skulle kunna/kan bli Frankrikes nästa president. Det var det, det obehaget, den känslan av att känna hur det Frankrike jag älskar så och vars kultur varit så viktig för mig – och som jag så överraskande såg förkroppsligade i denna litteraturfestival – på allvar är hotade. Det var det, den plötsliga insikten av att vara nära en reell avgrund som gjorde att det, under några svindlande sekunder, höll på att brista för mig.
•
Ockulta dagboken. Jag går Odengatan fram i Limhamn, på väg till Malmborgs för att handla, när jag plötsligt börjar tänka på Vintrie IK, min gamla fotbollsklubb. Tankarna löper åt olika håll men fastnar sen i Lydia/Marathon (LM, kallade förr, numera Lilla Torg) och att det var det roligaste laget att möta när det begav sig (sjuttio-och åttiotal). Vi vann alltid ute i Vintrie, de vann så gott som alltid på Mariedal eller Hästhagen. En spelare hos dem står plötsligt fram i mig på näthinnan: Urban. Vad han heter mer vet jag inte. Så går jag in på Malmborgs, handlar, betalar och går sedan ut mot Linnégatan. Börjar gå nedåt och där, vid Idrottsgatan, kommer – just det! – Urban. Jag har inte sett honom på säkert tio år, har aldrig sett honom på Limhamn men där är han alltså och vi stannar och pratar och jag berättar om det jag nyss ”såg” för honom och vi skrattar. Och, ja, här stänger vi den ockulta dagboken för den här gången, just här, i hörnet Linnégatan-Idrottsgatan.