Lars Gustafsson är död. Han var en av dem som ständigt inspirerade mig på sjuttiotalet när jag vaknade, politiskt och språkligt, och därför blir en sådan persons bortgång också som en liten död för en själv. En av dem som formade dig har gått bort och nu är bara texterna kvar. Gustafsson var från ett helt annat håll, kändes det som, en annan sverigeplanet än den jag själv fanns på då (hamnen, fotbollen, festandet, dansandet, de politiska diskussionerna). Därför fann jag honom också, ibland, lite komisk, lillgammal, en sån där person som alltid vet bäst och milt docerande klarlägger hur det egentligen står till med världen. Ta en öl med Gustafsson? Jamais! Men jag gillade det oförvägna, att han vågade kasta sig ut på djupen och, inte minst, i icke-djupen ty finns det någon i vår litteratur som kan/kunde skriva lika medryckande om vardagligheter som äggkoppar, pipor, myror och cykelpumpar? Jag tvivlar på det. Ibland hände det att jag gick omkring för mig själv och försökte härma hans förnumstiga tonfall när han la ut texten om Nietzsche, Freud, Marx eller vem, eller vad, det nu kunde vara. Visst gillade jag romanerna, Sprickorna i muren, till exempel, men det var ändå hans lediga musikalitet i dikterna som gjorde störst intryck. Och lärdomen han alltid stoppade in i dem så naturligt (själv upptäckte jag aldrig att han, enligt vad jag förstått senare, ofta hade fel i sina lärda referenser). Dessutom slutade jag läsa hans romaner när jag i Bernard Foys tredje rockad upptäckte en alltför tydlig, politisk röst eka inne i romanens byggnadsverk. En av hans finaste dikter är Balladen om Philip Martin, från Artesiska brunnar cartesianska drömmar: Tjugotvå lärodikter (1976), där hans matematiska djupsinne också kommer till sin rätt, inte minst i det svindlande vackra slutet:
Jag föreställer mig att Gud,
hon är ju mer matematiskt begåvad,
med hjälp av Lebesgues Integral,
framför allt i Norbert Wieners förbättring,
med lätthet skulle kunna säga exakt
hur lång tid det kommer att ta
för Åmänningens onekligen många molekyler,
innan plötsligt en vinter de gåtfulla orden
PHILIP MARTIN WAS HERE IN FEBRUARY 1976
åter dyker upp i den blåsvarta isen.
*
Jean-Marc Desgent, poet från Québec. Under en vecka leder jag en grupp Québecpoeter under en turné i Malmö, Lund, Köpenhamn och Stockholm. Det blir oerhört intensiva dagar, fulla av uppläsningar och intressanta diskussioner. Sista kvällen är vi på Teater Brunnsgatan i Stockholm. Jag är konferencier och frågar Jean-Marc om hans språk, varifrån hans märkliga syntax kommer (som jag hade problem med när jag översatte hans dikter för Lyrikvännen, nr 1 – 2016). Då berättar Jean-Marc om sin far. Att han två veckor innan fadern dog, bjöds på middag av föräldrarna i sitt barndomskvarter, ett av Montreals fattigaste. När han slår sig ned vid middagsbordet, frågar modern honom ifall han vet varför de alltid bott här, i denna del av staden. För att det är fattigt och vi var fattiga, svarar Jean-Marc. Ja, men inte bara det. Utan också för att det var enkelt för våra släktingar i indianreservatet att ta sej hit i kanoter. Så får han reda på sin indianska bakgrund och varför fadern alltid tett sig så språklös. Tett, förresten? Han var det, berättar Jean-Marc, helt igenom klämd mellan engelskan, franskan och mohawk. Fadern hade inget språk, kunde inte tala någonting ordentligt. Och när jag står där på Brunnsgatans scen och hör honom berätta blir jag inte bara rörd utan får också en känsla av att en pollett faller ned, eftersom den uppbrutna syntax jag brottats med i några veckor, får sin förklaring. En vacker bild, hur som helst, och gäller den inte för många av oss som skriver, skapar, att vi, oavsett vi vill det eller inte, skriver oss själva och när vi gör det skriver vi också våra föräldrar? Och dem vars axlar vi står på ty visst kan vi, likt Simon & Garfunkel sjunga I am a Rock, I am an Island, men när det verkligen kommer till kritan, finns ingen ensamhet. Vi sitter ihop, söner, fäder, döttrar, mödrar, syskon i en evigt mumlande, sorlande, skapande kedja.
*
Tillsammans med Québecpoeterna besöker vi Svenska Akademien i Gamla Stan. Jag har aldrig varit där tidigare och har heller aldrig känt någon dragning till det hela, att gå dit och titta. Men när kansliansvarige Odd Zschiedrich tar till orda inne i de vackra lokalerna, börssalen och biblioteket, är det något som händer i mig. Det är inte bara när jag ser Québecpoeternas lätt förstummade beundran som gör det, utan Zschiedrichs ord i sig. Gustav III:s framsynthet! Herregud, vilken snilleblixt detta! Och att denna idé, denna vilja att vårda vårt språk, lever vidare, år efter år. Och där har vi det med axlarna igen, att stå på någons axlar, ingå i ett språk, en kultur och det som jag satt mig in i, och som intresserar mej så mycket med Québec – att en liten ”nation” med näbbar och klor försvarar sin kulturella, språkliga existens – inser jag plötsligt handlar om mej själv, och oss, också. Och platsen där jag befinner mig, hjärtat av den Svenska Akademien, ter sig då som ett bålverk i denna utdragna försvarskamp som alla små språk måste föra för att överleva. Och då, när jag står där, fylls jag plötsligt av en märkbar stolthet – jo jag vet, det är ett lite fånigt ord, men jag menar det – över att ingå i detta svenska språk, i denna kultur, inte för att den skulle vara bättre än andra (den nationalistiska positionen), utan bara för att den finns och för att jag har glädjen av att få vara en del av den. Vive le Québec libre? Ja, peut-être. Men också, i så fall, Vive la Suède libre, för helvete!
*
Sista kvällen med Québecgänget går vi vidare från teater Brunnsgatan till KB, Konstnärsbaren. Jag vill visa dem en klassisk stockholmskrog/bar och vi har osannolik tur. I samma ögonblick som vi kommer in, sju personer, reser sig ett gäng vid baren och vi får deras två bord. Genast upptäcker jag ett märkligt sällskap i ena hörnan. De är lindrigt berusade allihop och i sextio- sjuttioårsåldern. En kvinna ser ut som om hon kom direkt ur Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby, på tillfälligt besök i centrum och snart på väg hem till Long Island igen (Danderyd/Östermalm?). Plötsligt påkallar en av dem vår uppmärksamhet, klappar i händerna och får hela baren att tystna. Han är ordförande i ”Torsdagsklubben”, som den kallar sig, och den träffas här varje torsdag. Nu delar han ut sånghäften, varpå vi sjunger Frukostklubbens visa (God morgon, god morgon…) – även mina Québecvänner. Efter den frågar jag ifall Paule Landry, ”vår” sångerska, får sjunga Piaf. De svarar entusiastiskt Oui, varpå Paule L intonerar Padam, Padam och får med sig hela KB så att taket lyfter. Ett magiskt ögonblick när ”Québecs Piaf” ger allt. Och där kunde denna lilla text ha slutat, i Piaf och Padam, Padam men det gör den inte ty en timme senare inträffar en märklig händelse, vars like jag aldrig tidigare hört talas om. En av québecpoeterna går ut och röker och därutanför står Torsdagsklubbens ”ordförande”. De småpratar. Plötsligt kommer en tiggare fram och sträcker fram sin mugg, varpå ”ordföranden” tar den från tiggaren och sväljer alla mynten i den, för att sedan lämna tillbaks muggen, tom, som om ingenting hade varit. Det blir en så kallad snackis av det hela, som löper från bord till bord inne på KB samtidigt som alla tittar på mannen där han slagit sig ned vid ett av borden igen. Jag förväntar mej att han ska rusa på toaletten, kasta upp, svimma eller nånting men, nej, han sitter där helt vanligt, om möjligt ännu lite mer berusad, beställer in ytterligare en öl och fortsätter konversera med sina vänner. Jag är, liksom folk omkring mej, helt perplex och först dagen efter, vid frukostbordet på hotellet och i samtal med Paules pianist, Kjell Edstrand, slår det mig vilket människoförakt det hela tydde på. Men det såg jag inte kvällen innan eftersom vågorna kring den spektakulära handlingen slog så högt inne på KB.
*
Projicering. Drevet mot makarna Adelsohn var en märklig historia, om man tittar tillbaka på det någon månad senare. Jag läste Björn af Kleens reportage i DN (20/3), om SD och Östermalm. Och jag förfördes som så många andra av de eleganta formuleringarna och det träffande i person- och miljöskildring men mot slutet av reportaget började jag fråga mej själv var, egentligen, den stora poängen fanns. Skulle det vara att det plötsligt skulle gå att höra stöveltramp i paradvåningarna på Östermalm? Att väljarna en masse strömmar från M till SD i den välbärgade stadsdelen? Att det är förfärligt att Lena Adelsohn läser Avpixlat då och då (vem av hennes belackare gör inte det…)? På något vis verkade det vara andemeningen i reportaget, att vi här stod inför ett historiskt skov, ett förfärligt kliv framåt för ”fascismen”. Därav jublet i sociala medier för af Kleen dagarna efter. Guillou fyllde sedan på med en nästan komiskt förutsägbar krönika som osade av gammaltestamentlig vrede (AB, 3/4) om det otäcka som nu händer på Östermalm och som han, uppenbarligen, ser makarna Adelsohn inkarnera. Problemet med det hela? Att SD bara har 5,77% på Östermalm, färre (sic!) än på Södermalm. Och långt mindre än på många andra ställen i landet. Tittar jag på min hemstad, den gamla arbetarstaden Malmö, ligger SD på 13,5% och i miljonprogramsområdet Almgården på 35% (!) sedan mer än tio år. Det är alltså inte ”överklassen” som går till SD utan ”arbetarklassen”, om vi nu ska använda de gamla, högtidliga orden. Det verkligt stora skovet, för ett sådant var det, började i Frankrike (som så ofta, Frankrike är som ett slags politiskt laboratorium där mycket börjar) i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet när PCF, det franska kommunistpartiet (ett klassiskt arbetarparti till skillnad från svenska V som är ett medelklassparti) reducerades till ett betydelselöst parti på vänsterkanten, från att ha varit Frankrikes näst största (på över 20%). På bara några år gick tiotusentals av PCF:s väljare till Front National och Jean-Marie Le Pen. Det är skammen, den verkliga skammen, att vänstern, i land efter land, förlorat sina klassiska väljare till extremhögern. I Danmark är Dansk Folkeparti största arbetarparti, i Sverige var SD största parti inom LO-kollektivet i vintras (29%). Makarna Adelsohns upprörda belackare borde alltså titta sig själva i spegeln men eftersom sådant nästan aldrig sker på vänsterkanten (Jag Hade Fel, finns inte på den retoriska repertoaren hos en Guillou, till exempel), är det lättare att spotta på makarna Adelsohn, trots, alltså, att ”överklassen” och det förkättrade Östermalm håller stånd långt bättre mot högerextremismen än vad vänsterns klassiska bastioner gör. Projicering, skulle Freud ha kallat detta.