13 april

Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep:en med ”Säj inte nej …” Visst var mössorna de hade på omslaget lite löjliga men, nej, det fanns nåt äkta i gruppens musikaliska uttryck som gick rätt in i hjärtat på mig. På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget. Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: ”Fröken fräken”, ”Börja om från början”, ”Det var i vår ungdoms fagraste vår”. Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man – jag! – som Sven-Ingvarsälskare. Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Men så kom Sven-Ingvars Frödingtolkningar och jag kände ett slags tyst stolthet, ”mina” värmlandstöntar tog steget från P3 till P1 och blev kulturellt accepterade, de klev in i finrummet, och ändå lät de likadant, samma vackra, enkla och oskuldsfulla tilltal i ”Det var dans bort i vägen…” som i ”Min gitarr”, som om Sven-Erik Magnusson omöjligt kunde förställa sig och när gruppen sedan bjöds till Hultsfredsfestivalen tidigt nittiotal kändes det som om cirkeln var sluten, Sven-Ingvars hade erövrat alla. Och då kunde jag, utan att generas, säja: ”Men Sven-Ingvars har jag gillat sen 1963…”

Men det finns mer här ty Sven-Erik Magnusson var en duktig bandyspelare också och stod i valet och kvalet mellan musiken och bandyn, vilket stärker det ”folkhemska” kring honom. Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera. I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: svenskt 60-tal, en tid som mytologiseras av i stort sett alla partier. Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och – ursäkta ordvalet – fint som Sverige på 60-talet. Och kanske är det det som går att höra i ”Min gitarr” också, i Magnussons vackra röst går ingen terrorism, inga skottlossningar och gänguppgörelser att höra. Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven.

 

*

 

Fredagens terrorattentat i Stockholm följer logiken i de senaste årens jihadistiska terror i Europa, en logik som den franske islamologen Gilles Kepel, lärare vid l’Institut d’Études Politiques i Paris, förklarade för mig under en intervju för två år sedan. Kepel har skrivit ett antal böcker om islam och islamism, flera översatta till svenska och han menar att det vi nu genomlever är ”Fas 3” av den moderna jihadismen. Fas 1 utgjordes av ”faxjihadismen”, den som utvecklades i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen, en jihadism som var finansierad av saudier men tränad och utrustad av CIA. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Al Qaida var Fas 2 och som en ”dialektisk” reaktion på den, utvecklade den syriske islamisten Abu Mus’ab al Suri den teori Kepel menar vara grunden för ”Fas 3”, den vi ser i Europa sedan några år tillbaka: att slå mot Västs ”soft belly”, mot vanliga människor i deras vardag, som i Paris, Köpenhamn, Bryssel, Nice, London, S:t Petersburg och så nu, i Stockholm. Det handlar om en ”fattigmansterrorism”, som i stort sett vem som helst kan klara av: att meja ned folk med lastbilar, till exempel. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen. Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet.

Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. När jihadister attackerar demokratin och vårt sätt att leva, arrangeras aldrig demonstrationer mot jihadismen i sig utan det handlar mest om ett allmänt ”för kärlek och mot våld”. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. al-Ouda var Usama bin Ladins ideologiska mentor och vill att judar och HBT-personer ska brinna i helvetet men han kunde, trots detta, i lugn och ro föreläsa inför fyrahundra muslimska män i hjärtat av arbetarrörelse-Malmö. Obegripligt men sant. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född.

Och till en djupare analys av hur elefantens i rummet ideologiska rötter ser ut.

 

*

 

Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Självsanering! Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig. Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: ”A gick med mej, i min klass på Kirseberg…” Bara så. Och det var denne ”A” som sköts till döds på Segevång någon dag tidigare. Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: ”A gick med mej, i min klass på Kirseberg…”

 

*

 

Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik. Det är fredag och ”AW”, som det numera heter (tänk vad man kan skaffa sig förevändingar för att kunna ta ett glas) och genom fönstret ser jag P komma. Han går sin runda i kvarteret, klappar lyktstolpar med högerhanden som om de vore hundar, smeker dörrhandtagen till Tapasbaren och restaurang Limone, känner på rutorna så att de inte ska lossna, klappar en husvägg på exakt samma ställe där han klappade den nån dag tidigare, elskåpet glömmer han inte och vinkar lite sömnigt till ett par bakom fönstret på Limone och fortsätter sedan Sveagatan upp utan att glömma en enda av de saker han ”måste” röra vid innan han kan gå hem till det hem där han bor. Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa 1963. Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet. Han blev friskare av operationen, tänker jag, och ser P vandra vidare i skymningen samtidigt som jag tänker på hur hårfin skillnaden är mellan dårskap och ”normalitet”. Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Du hade kunnat vara jag, P, och jag du, för jag vet ju också precis hur det känns, det där tvånget att röra vid det eller det, kolla spisen och ytterdörren för det vet väl alla, gör jag/vi inte det så är det kört, ja då går ju världen under.

 

*

 

Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet, där den står med de rinnande, gråtande ögonen (en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: ”Här på Limhamn är vi glada! …”).

Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare. Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Porträttlikheten är ofattbar. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? samtidigt som han pekar mot bronsskulpturen. Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn – och mannen – och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

 

*

 

Glad påsk!

 

*