Bilsemester. Vi kör genom Danmark, Tyskland, genom Belgien, över Ardennerna, in i Frankrike och Champagne, till Reims med den berömda katedralen. Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna. Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt. Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Även jag kopplar bort allt med skrivande och översättande men läser Frédéric Dard för fulla muggar, Simenons begåvade ”elev”, fem suggestiva kriminalromaner av honom på en dryg vecka. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place. Otroligt! Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?! Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge.
Två destillerade tankar: 1. Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på. Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den.
2. Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: lusten, sensualismen, frivoliteten och det goda livet (la dolce vita). De gör det så klart för att straffa oss (man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna) men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka. Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och – vem vet? – denna avundsjuka? Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: döden.
*
Dunkerque. Det första som slår oss när vi kör in i Dunkerque är att det nästan inte finns några äldre byggnader, att allt är modernt, lite som i en svensk småstad där det socialdemokratiska rivningsraseriet fått härja fritt för att bereda plats åt Domuslådor och trist men ”modern” bebyggelse. Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden. Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk, har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, 100.000 morts oubliés (La bataille de France 10 mai-25 juin 1940), en bok han skrev i polemik mot alla de som anser/ansåg att fransmännen gav upp kriget mot tyskarna alltför lättvindigt. Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque. Richardot var lite av en fransk mentor åt mig, ”den unge malmöförfattaren”, när jag bodde i Paris i mitten av åttiotalet och middagarna och cafémötena med honom var veritabla höjdpunkter för mig där jag, eleven, kunde sitta i timmar och lyssna på honom när han dök ned i den franska historien, i en outsinlig ocean av anekdoter och händelser.
Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett annat är att jag bara haft en vag uppfattning om ”Operation Dynamo”, den fantastiska räddningsmanöver som sattes igång av Churchill och som ledde till att 350.000 brittiska, franska och belgiska soldater kunde räddas från döden eller tysk fångenskap och för att jag på något vagt vis blandat ihop den med Dagen D. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar (sommarens ord för oss!). Jag berättar för henne om ”slaget vid Dunkerque”, som om jag visste något om det (jag har ju fått Richardots bok, suck…).
Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: att jag har för många kunskapshål, stora, svarta hål i mig som måste tätas innan jag dör så när vi styr norrut igen gör jag det med den där övertygelsen att jag måste ta tag i historien och täta alla dessa hål. Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid – just det! – killgissa.
*
Dunkerque, encore! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog. Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen. På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden. Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen. Biljäveln är stulen! Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exakt där! Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas.
När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker. Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter. Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque. De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Hm. Där rök det sista lilla hoppet.
Dagen efter när vi ska hyra bil, visar det sig att det handlar om astronomiska belopp att hyra här och lämna den i Köpenhamn/Malmö. Marianne upptäcker dessutom att hon inte har nån tilläggsförsäkring så plötsligt blir hemresan genom vårt ”älskade Europa” ett stort problem. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen. Gör så. Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet. Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes. Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil, säger jag. Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar. Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil!
En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis. Vi förklarar vad som hänt. Hon ler stort. Hon har humor. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: C’est un film, oui, vraiment! Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.
Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den första är: hur kan två vuxna människor intala sig, läs suggerera sig, till att tro att deras bil står på en annan gata än där de parkerade den, detta bara en timme efter att de parkerat den? Till saken hör dessutom att den parkerades på just den berömda strand där evakueringen ägde rum, med havet på ena sidan och en mycket karakteristisk nordfransk/belgisk/holländsk bebyggelse på andra sidan medan vi – båda! – ansåg att vi parkerat den på en trist bakgata med bebyggelse på båda sidorna …
Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen?
Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan. Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott! (Fredrik, la vieillesse est un naufrage!).
*
Vara författare. Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. Det är Malmöfestival. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Fredrik Ekelund? Ja. Vill bara säja en sak. Okej, vadå? Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Oj! Menar du verkligen det? Absolut. Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år.
Sådana dagar är det lätt att återvända till datorn.
*