Ibland slår litteraturen ner i mig som en blixt. Och som en nåd och ett slags surrogat för den gudstro jag förlorade i ett skidspår i Småland som tolvåring. Jag tror igen. Tror på en mening med alltet. Men det är inte så ofta längre som de där ljusblixtarna slår ner i min värld. Men i vintras skedde det igen. Efter många om och men lydde jag en fransk väninnas råd och gav mig i kast med Virgina Woolfs Mrs Dalloway och redan på första sidan infann sig den saliga känslan. Och sedan fortsatte det, hela vägen genom boken, ledd som jag var av Woolfs absoluta, språkliga gehör: … i jublet och klangen och det tunna gälla ljudet från ett flygplan högt uppe fanns det hon älskade: livet, London, detta ögonblick i juni. När jag var ung var jag tabelloman. Jag älskade tabeller, framför allt från fotbollens värld, alla tabeller, från allsvenskan ner i lingonserierna. Men även poplistor älskade jag och gjorde under några år en egen, helt ”objektiv”, baserad på Englandslistan, USA-listan och Tio-i-Topp: Top Fifty kallade jag den. Och det är som en skugga av det ungdomliga behovet av trygghet och överblick som jag inrättat något slags egen, inre litteraturlista där Marcel Proust tronar överst på pallen tillsammans med Thomas Mann. Men nu är hon där också, på pallen, Virginia Woolf, och nosar på förstaplatsen, ty hon har Prousts extrema känsla för viktiga detaljer och Manns säkra berättarhandgrepp, allt kombinerat med en helt egen, Woolfsk ton och humor.
*
Filosofi har aldrig varit min starka sida. Jag har försökt och på åttiotalet gick jag flitigt på Foucaults föreläsningar i Paris, på Collège de France liksom på Derridas på École Normale. Men det jag i första hand föll för var deras sätt, inte vad de sa. Hur de rörde på fingrarna, hur de lät, hur Derrida stoppade pipan. Sånt, ”oväsentligt”, samtidigt som jag, så klart, antecknade flitigt. Det var en period när jag läste allt som de skrev och slår jag upp deras verk från den tiden ser jag alla mina understrykningar och i anteckningsblocken från den tiden hittar jag intressanta tankar. Men förstod jag dem verkligen? Skulle jag kunna förklara, på djupet, vad båda stod för? Knappast. Men varför skriver jag då detta? Jo, för att Sarah Bakewells underbara EXISTENTIALISTERNA – en historia om Frihet, Varat och Aprikoscocktails på något vis ger mig upprättelse, att jag, när jag tittade lika mycket på Derridas pipa som lyssnade på vad han sade gjorde något som är grunden i fenomenologin: jag intresserade mig för alla detaljer i Varat, inte minst för hur vi tar till oss information (perceptionen). Därför är det en lycklig känsla att läsa Bakewell och upptäcka detta. Nu, äntligen, förstår jag vad Husserl, Heidegger, Merleau-Ponty, Sartre och de Beauvoir var ute efter. De var ute efter det jag själv alltid varit ute efter: att försöka förstå allt i mig, ta in alla sinnesintryck, inte bara, alltså, det som går att klassificera som idéer och tankar utan, för att vara helt exakt: tinnitusen just nu när jag skriver detta, de underbara skriken från skolgården intill, bilbruset från gatan nedanför mitt fönster, fiskmåsarnas skrän och ljuset, det fantastiska sommarljuset som faller in i rummet där jag sitter. Och då utplånas skillnaderna, rasar väggarna, mellan Filosofin, Litteraturen, Psykologin OCH en helt vanlig, jävla känslighet. Antimetafysisk känslighet, om man så vill. Tack, alltså, Sarah Bakewell, för att du öppnade fenomenologins dörr för mig!
*
Ockulta dagboken. Jag är i Paris. En kväll har jag bjudit hem Joëlle, min franska flickvän när jag var ung, och en annan fransk vän, Jean-Pierre, på ett glas i det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag numera bor när jag kommer till Paris. Jag berättar för Joëlle att jag dagen efter ska intervjua en fransk författare som bor i hennes stadsdel. Så nämner jag gatan han bor på. Och då säger hon hans namn direkt ty det visar sig att hon bott granne med författaren i fråga. I femton år. Det svindlar till i min hjärna. Hur många lägenheter kan det tänkas finnas i Paris, en stad med miljontals invånare? Sannolikheten är mindre än noll, skulle en god vän säga om detta sammanträffande. Joëlle har fina minnen av författaren i fråga, berättar hon. Och sedan kommer hon in på att han verkade ha många vänner, många som besökte honom. Jag ler för mig själv men säger inget. Ty författaren i fråga är transvestit, har skrivit en roman om sitt liv och lägenheten är inte bara hans bostad utan också hans lilla ”bordell”, platsen där han tar emot sina kunder. Jag rekommenderar henne att läsa hans roman och väntar fortfarande på hennes reaktion ty när hon har läst den måste hon ju tvingas ”tolka om” en del av de femton åren som granne till honom när hon förstår vad som skedde vägg i vägg …
*
Det som hände Jimmi Durmaz efter matchen mot Tyskland är oförlåtligt, skurarna av rasistiskt hat och de hot han utsattes för. Där visade SD-grottmännen sitt sanna ansikte och att bara tänka tanken att rösta på det partiet är att säga farväl till all politisk anständighet. Ironiskt nog handlar hoten och hatet mycket om Durmaz som ”muslim” (skägget?) när han i själva verket är kristen, en kristen kille från Örebro som var med om att lyfta in Malmö FF i den nya storhetsepok vi befinner oss i nu. Men – jag vet – det går inte att argumentera med rasister, det är poänglöst eftersom okunnigheten, både den om dagsläget och den historiska, är själva deras livsluft. Och det stillsamma påpekandet att Durmaz var en av dem som förde Sverige till VM med sitt mål mot Frankrike på Friends Arena förändrar ingenting heller. Rasister bryr sig inte om sådant heller, bryr sig inte om sanning eller historia, ty allt går ut på att måla upp en Fiende, en Fiende som till sist ska krossas, som det uppdämda hatet ska förlösas mot och då är det bara skägget, de utländska rötterna och den misslyckade brytningen som spelar roll. Men kanske bet de sig ändå i tummen här, grottmännen, ty den antirasistiska flodvåg av sympati som blev svaret, hade de förmodligen inte räknat med och kanske kan den vågen få några av SD:s tilltänka väljare att inse faran med att rösta på ett parti med bruna rötter.
*
Malmö? Ja, jag skriver det så, med frågetecken ty ordet på staden vi älskar klyver oss alla, dels i det vackra, fantastiska, staden vid sundet med alla dess möjligheter, porten till Europa, det mångkulturella, Malmö FF, det finns hur mycket som helst i den ljusa bägaren, inte minst nu på sommaren när staden är som ett levande, inbjudande smörgåsbord av parker, stränder, barer, cykelbanor och restauranger. Sedan finns det andra, det grymma, den mörka bägaren: sex unga män döda på kort tid i skjutningar, en hänsynslöshet som trotsar all logik i Sverige 2018, i ”världens bästa land”. Jag har skrivit om det tidigare och då med engagemang och med hopp om förändring. Nu är jag nära resignationen eftersom ingenting i den här frågan – nada! – blivit bättre sedan, låt oss säga mordvågen 2011-12.
De ansvariga då för den uppkomna situationen? Och orsakerna? Jag tillåter mej att spekulera fritt: Slobodan Milosevic (talet på Trastfältet som triggade igång de jugoslaviska krigen), George Bush (irakkriget med dess katastrofala konsekvenser), båda krigen ledde till stora flyktingströmmar och eftersom Malmö är det känsligaste membranet i Sverige för världens konflikter spiller alla sådana över mest här, den kvartalskapitalism där bonusorgier blivit symbolen för en roffarmentalitet vars spegelvända värld är gängens livsluft med drömmar om lika snabba pengar (i båda fallen har synen på samhället som en gemensam angelägenhet havererat), en nyfattigdom tungt illustrerad av Zlatans berättelse om sin uppväxt. Sedan har vi de ”mindre” sammanhangen: en tandlös vapenlagstiftning och politiker, inte minst de inom V, Mp och Fp som vägrat hjälpa till att avskaffa Ebo-lagstiftningen, en Ebo-lagstiftning som socialdemokrater i Malmö och Södertälje rasat emot länge, till det kommer skrupellösa fastighetsägare men också ”vi själva”, vi som göder gängen och den svarta ekonomin genom att handla kokain, svartsprit, smuggelcigaretter och som besöker svartklubbar men vägrar se sambandet mellan våldet och våra egna liv, vår egen vilja till njutning. Fler orsaker? Gängmedlemmarna själva, så klart, ty, som Kierkegaard sa, den enskilde har alltid ett ansvar. Sätter någon en pistol i din hand och ber dej åka till Lindängsplan och mörda, så har du ett val. Du kan säga nej.
Och här inbillar jag mig att fler orsaker kan spela in, som maskulinitetsidealen på Balkan och i Mellanöstern, till exempel, med den extrema lättkränkthet som präglar många unga killar med rötterna i de delarna av världen. Konflikten mellan M- och K-falangen ska ha börjat med en örfil på Slagthuset för många år sedan. Sedan var galenskapen igång med mellan tio och tjugo döda under ett krig som pågick flera år. Det var alltså inte i första hand ”kampen om marknadsandelar” på narkotikamarknaden utan snarare mentalitet som triggade igång just den konflikten.
Det finns inga entydiga svar, inga lätta lösningar och jag känner beundran för dem som fortfarande orkar engagera sig i kampen mot galenskapen. Själv märker jag hur resignationen kring frågan fått fäste i mig. Som om jag inte bryr mig på allvar längre. Jag öppnar tidningen, läser trött igenom texten kring det senaste mordet och bläddrar sedan vidare mot sporten och kulturen. Kusligt men sant. En förhärdad malmöbos reaktion.