Hernán Valdebenito-Frederiksen är död. Han var en av mina bästa, chilenska vänner på åttiotalet, en glädjespridare av rang som alltid ville diskutera och prata ända in på småtimmarna. Vi var några som kallade honom för ”Den Glada Ekorren”. Han var väldigt liten, dock ej dvärg, och hans familj i Chile skickade iväg honom tidigt för att göra jockey av honom, något han själv aldrig riktigt uppskattade. Hernán bodde på Gamla Väster och jobbade bland annat på SAAB-fabriken som bilarbetare, han var duktig i fotboll, en tekniker som var svår att komma åt för motståndarbackarna. Han var också lite av en mystiker och mapucheindianernas tro hade satt sin prägel på honom. Jag fick med honom till Vintrie IK, min klubb på den tiden, och inför en match i Bunkeflo, precis före avspark, sprang han plötsligt över hela planen, ner till motståndarnas ena hörnflagga. Ingen förstod någonting och från linjen skrek vår lagledare: ”Ah, Fredrik, du sa’r ti’ han!” Men inte heller jag förstod något. Efteråt förklarade han att det var ett slags indiansk välsignelse han ägnat sig åt. Fotot på FB visar honom tillsammans med andra vänner under en Parisresa i februari 1988 framför den mytomspunna krogen Le Ravaillac i Maraiskvarteren. Det var ett vilt ställe på den tiden och blev inte mindre vilt av vår närvaro. Jag har haft många underbara festkvällar i mitt liv, det ska gudarna veta, men frågan är om jag någonsin haft så kul som kvällen på Le Ravaillac. Det var magisk stämning på det ställe som också kallades för ”Polska Baren”. I ett hörn stod en fransk transa och spelade dragspel och plötsligt kliver vår älskade Hernán – eller så lyfts han bara – upp på bardisken och börjar dansa där mellan flaskor och glas och till, som jag minns det, den normalt så bistre, polske bartendern Janeks, oförställda glädje. Vi skrattade så vi grät när Hernan tog ut svängarna. Och efteråt när vi vandrade hemåt, över Seine, fick jag plötsligt för mig att roligare än så här kan man inte ha det, så jag klev upp på broräcket mellan Île de la Cité och Île Saint-Louis, balanserade och kände suget ner mot vattnet, ett slags suicidal slutsats bottnande i stark berusning och känslan ”roligare än så här kommer jag ändå aldrig att få det …” Lyckligtvis upptäckte mina vänner mig i sista stund och drog ner mig i säkerhet. Hernán Valdebenito-Frederiksen, en magiker och glädjespridare av sällan skådat slag. Frid vare med dig.
(På fotot, från vänster: Stefan Nilsson (journalist), Christer Niklasson (poet och schackproffs), undertecknad, Karl Adrian (konstnär), Johan Berntsen (schackorganisatör och Jim Morrisondyrkare), Hernán Valdebenito-Frederiksen (glädjespridare), Jorge Calvo (författare).
*
Det fanns en tid när jag beundrade Horace Engdahl, det var tidigt åttiotal. Jag drömde om att skriva, läste mycket och ville skriva om Malmö Hamn. Marxismen kändes stel och steril och plötsligt vällde det in idéer från kontinenten, i första hand från Frankrike. Det var den så kallade postmodernismen och Horace var en av de främsta introduktörerna i Sverige, framför allt genom tidskriften Kris men också som kritiker i Dagens Nyheter. Det var inte alltid jag förstod allt men jag tyckte ofta att han var briljant och han lockade till läsning. Kris fanns med mig i den sommarstuga i Stockholms skärgård där jag skrev Stuv Malmö, kom! hösten 1982. Så gick tid. Horace gjorde karriär, fick en av sina essäböcker godkänd som doktorsavhandling och plötsligt stod några akademiledamöter nedanför hans fönster i Gamla Stan och frågade ifall han ville bli akademiledamot. Han tackade lyckligt ja och resten är historia. Han bidrog med sina kunskaper och sin intellektuella briljans till att lyfta Akademien och göra Nobelprisutdelningen till en närmast folklig historia. Sedan hände något. Horaces vän Jean-Claude Arnault förvandlades till en viktig kugge i Akademimaskineriet, inte minst genom den av Akademien stöttade kulturscenen Forum, favorittillhåll för delar av den stockholmska kultureliten. Arnault blev Horaces ”gentlemannaideal”, en sådan unga män borde se upp till, har vi fått veta. Så nu när Arnault visar sig vara både våldtäktsman och en patologisk tafsare, då tycker man att Horace borde vakna och ta avstånd från Arnault. Men icke. Tvärtom. Horace Engdahl tyr sig än starkare till sin gamle vapendragare på trots av både tings- och hovrättsdomar. Och detta får mig att tänka kring en viss typ av intellektuella män, hur sådana kan fungera. Det ska ofta vara bländande stil, elegans och intellektuell briljans, det vill säga sådant som kan knytas till Hjärnan. Men när stil, elegans och briljans frikopplas från Hjärtat, vår förmåga att känna empati och sympati för utsatta – i det här fallet för alla de kvinnor som utsatts för Arnaults övergrepp – då ”dör” briljansen i mina ögon, den, liksom den intelligens som står för den. Briljansen blir blott kall mask. Det är vad som tycks ha hänt med Horace Engdahl. Den för humanismen, och humanister, så viktiga och livgivande tråden mellan Hjärna och Hjärta tycks i hans fall ha klippts av och det gör honom olämplig att utse nobelprisvinnare eftersom världslitteraturen inte bara handlar om stil och briljans utan lika mycket om empati och känsla för svaga och utsatta. De flesta av världslitteraturens stora har just den blicken – blicken för det svaga och sköra i det mänskliga. SvT-dokumentären Det slutna sällskapet borde, i en rättvis värld, besegla Engdahls öde. Den arrogans Engdahl uppvisar i programmet borde bli hans, eller Akademiens (ifall han biter sig fast), fall. Låt oss hoppas på det första alternativet.
*
Det har varit en omtumlande höst politiskt, inte bara nationellt utan också lokalt. I Malmö på olika vis, dels med den oväntade uppgörelsen mellan S och L men också på grund av det som hänt inom SSU Skåne och Malmö. Expressens avslöjanden om vad som pågått inom SSU var en obehaglig påminnelse om vad som kan hända ifall ett parti tummar på de ideologiska kraven. Men att islamister nästlar sig in i politiska partier i Sverige är inget nytt. Det handlar om ett slags ”entrism”, en trotskistisk taktik som grundar sig i insikten om att de egna idéerna är för svaga för att bära ett eget parti; vare sig ett trotskistiskt, eller ett islamistiskt, parti skulle ha några chanser i svensk politik men att gå in i ett etablerat parti och försöka förändra det inifrån med hjälp av de egna idéerna behöver inte vara meningslöst. Sådant kan löna sig.
I sin analys av Muslimska Brödraskapets inflytande och ambitioner i Europa, Holy White Lies, visar lundateologen Sameh Egyptson hur islamister i Sverige satsat stort på just SAP. Den största framgången var när Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen där han blev kvar i en vecka innan hans dolda agenda uppdagades och han fick kliva av. Egyptson lyfter fram hur kontakten mellan bland annat SMR (Sveriges Muslimska Råd) och SAP, via den socialdemokratiska organisationen Tro och Solidaritet, skulle garantera inte bara röster från den muslimska minoriteten åt SAP utan också en ökad medlemstillströmning. Ren kohandel, alltså.
Skandalen inom SSU Skåne och Malmö i höst blottar kanske en djupare politisk problematik. Den muslimska minoriteten i Malmö är stor idag och i en stadsdel som Herrgården fick SAP över 80% av rösterna. Kan det vara så illa att det inträffade ingår i ett större mönster där SAP då och då, när det passar, medvetet blundar för religiös extremism allt för att hålla sig väl med muslimska företrädare i staden? Jag vill inte tro det men när en representant för socialdemokraternas riksstyrelse som Tonka Frodlund, avfärdar Expressens avslöjanden som ”falsk fakta” och kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh, går till angrepp på medierna och reducerar homofoba och islamistiska uttalanden från SSU-medlemmar till ”enskilda ungdomars uttalanden” istället för att svara på frågorna blir jag fundersam.
Vad är det man är så rädd för inom SAP när det kommer till de här frågorna? Kan det vara så att kulturrelativismen ätit sig så långt in i partiet att försvaret av jämställdhet och stödet åt Prideparader då och då får stryka på foten eftersom det går att vinna röster på andra, mer obskyra håll? Ett exempel på att det skulle kunna förhålla sig så är ett uttalande från en medlem i SAP i en av Expressen-artiklarna där det antyds att partiet valt att ligga lågt i frågan om hedersförtryck eftersom det att lyfta frågan skulle kunna ”kränka tjejer i slöja”. Man baxnar. Det skulle alltså vara viktigare att krypa för en reaktionär symbol som slöjan än att stå upp för de tusentals ungdomar som lider under hedersförtryck. I Malmö handlar det om var femte niondeklassare. Huruvida det inträffade i SSU Skåne och Malmö är lokala tillfälligheter eller ingår i de större, europeiska samband som Sameh Egyptson tar upp i sin bok är naturligtvis svårt att sia om men reaktionen på höstens avslöjanden från den socialdemokratiska ledningen i Malmö har inte gjort mig som transperson lugnare.
*
Våldet i Malmö trotsar all logik och mordstatistiken sticker ut i Nordeuropa; ingen annan stad på våra breddgrader i Europa har lika många mördade per 100 000 invånare. Och känslan är att det bara blir värre. Jag har skrivit om våldet i Malmö ett antal gånger, framför allt i Axess, mars 2012, en artikel som ligger på min hemsida under ”Artiklar/krönikor”, (www.fredrikekelund.se, ”Om situationen i Malmö, vintern 2011-2012”). Den analysen jag presenterar där står jag fortfarande för men den som verkligen vill tränga in i en del av mentaliteten hos de killar som ägnar sig åt detta dödliga våld rekommenderas varmt att läsa den begåvade malmöförfattaren Andrzej Tichys senaste roman, Eländet (för vilken han fick Eyvind Johnsonpriset i år) musikalisk, suggestiv och full av det språk som gäller inom den halv- och helkriminella världen. Det är ingen ”rolig” läsning för den som vill ha sådant men viktig ifall man vill veta vilka krafter som rör sig i Malmö.
*
Transvestismen. Jag vill än en gång tacka mina FB-vänner för uppmuntran och stöd under denna för mig så omtumlande höst, en höst som innebar en revolution i mitt liv, det är det minsta jag kan säga. Marisol M finns på riktigt nu och hon tar för sig av livet så som jag bara hade kunnat drömma om. Och sakta men säkert erövrar hon Malmö också, staden som hon länge såg som ett rent fängelse. Tack, alltså, alla ni som stött mig och God Jul och Gott Nytt År!
*