24 maj

Söndagen den 31 mars klev transpersonen Julia Boyer upp ur metron på Place de la République i Paris. Hon hamnade direkt i en demonstration med unga fransmän med algerisk bakgrund som var där för att fira Bouteflikas avgång. I samma ögonblick som hon klev ut på torget började ett gäng trakassera henne. Hon svarade och när en ung man attackerade henne, slog hon tillbaka. Sekvensen filmades och spreds på nätet. På ett ögonblick tog hon steget från privatpersonen Julia Boyer till offentlig person. Ty hon backade inte in i skammen som offer utan ställde upp på intervjuer i teve och tidningar. Och så har det fortsatt: Julia Boyer har blivit ansiktet utåt för kampen mot transfobi i Frankrike i en tid när fysiska och verbala attacker mot HBTQ-personer ökat. Enligt en i dagarna publicerad undersökning av SOS Homophobie ägde 231 sådana attacker rum förra året, en ökning med 66% sedan året innan. Glädjande nog dömdes mannen som var mest aktiv i trakasserierna mot henne, en viss Sédik, 23 år, född i Casablanca och i Frankrike sedan 2017, till tio månaders fängelse. Domen föll den 22 maj i Paris och kanske innebär den ett litet steg framåt i kampen mot transfobin i världen.

 

*

 

I Rom med Sveriges Författarlandslag. Jag sitter ensam på Campo di Fiori, ett torg jag trivs som fisken i vattnet på. Läser Cesare Pavese, La casa in collina, med hjälp av en ordbok jag tvingas slå i ett antal gånger på varje sida. Men det finns en djup glädje i detta tragglande, när det nya språket öppnar sig, fönster du först har väldiga problem att få upp men som sedan, efter hand, glider upp och bjuder på helt andra vyer än de du är van vid. Framför mig på torget sjuder kommersen: månglare, grönsakshandlare, fruktförsäljare och konstnärer som gör små gubbar av gurkor och tomater. En stund senare vandrar jag mot vårt hotell i Trastevere. På Ponte Sisto fångas min blick av ett antal brandmän och poliser nere på en av kajerna. Jag frågar en äldre italienare som står på bron med en liten kikare i sin hand vad som står på. ”Un morto”, svarar han sorgset. En död. Och då tittar jag närmare och ser en kropp där nere på kajen, en kropp över vilken en vit filt lagts. Plötsligt detta: döden, den svarta vägg mot vilken allt skapande sker. Nyss glädjen på Campo de Fiori med Pavese i min hand och nu detta, det ofrånkomliga som ger skapandet, och allt liv, dess innersta mening. Skapandet, alltså, även denna lilla text, detta lilla Romfragment, som ett evigt trots. Dagen efter läser jag om det hela i La Repubblica. Det handlade om ett mord. Och ytterligare några dagar senare kan man på övervakningskameror se den misstänkte mördaren rusa fram mot den kvinna det handlade om, en före detta friidrotterska, som vandrade i natten längs Tibern, på trottoaren till Lungotevere del Vallati, innan hon plötsligt knuffades över muren och föll tio meter ner mot den stenlagda kajen.

 

*

 

Det är en europeisk vinter och vår för mig. Jul i Berlin och en påsk i Prag som följs av Rom och Paris. Hela tiden försöker jag utvidga min värld som transperson, utmana de egna demonerna. Och de samhälleliga. I Prag har jag alla mina transgrejer med mig men bestämmer mig för att inte göra om mig av rädsla för stämningarna i ”Östeuropa” (jag vet, Prag ligger mitt i Europa…) men så övertalar min dotter, Amanda, mig och då gör jag det och det visar sig att – för att tala med Mao Tse Tung – det handlade om en ”papperstiger”, min oro saknade grund, åtminstone i de kvarter vi uppehöll oss i den kvällen. Och just så är det ofta, när man – jag – väl gjort om mig och kliver ut på gatorna, oavsett det är Prag, Rom eller i Paris, så flyter jag snabbt in i floden av människor i rörelse på gator och torg och anonymiteten blir ett extra skydd, något som förstärks av den globala ”narcissism” vi just nu upplever där nio av tio människor, unga som gamla, tittar mer ner i sina mobiler än mot omgivningen. En transa på vift? So what. Jag chattar ju med mina kompisar på Messenger.

 

*

 

Sitter på kafé i Prag och läser Kafkas dagböcker, en fin författarskola i iakttagande och psykologisk analys. Allt genomsyrat av en underbar, befriande humor: ”Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har ju knappt något gemensamt med mig själv och borde bara ställa mig alldeles tyst i ett hörn, nöjd med att kunna andas.” (Ur Dagböcker 1909 – november 1911, Bakhåll förlag).

 

*

 

Någonstans i Prag springer jag på ett citat av Jaroslav Hasek, författaren till Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget. I citatet nämns ett politiskt parti Hasek driver med: ”Partiet för små förändringar inom lagens råmärken.” Går det att tänka sig en bättre sammanfattning av konservatismens väsen? Näppeligen.

 

*

 

Esprit de l’escalierär inte bara ett välfunnet och roligt uttryck utan också ett uttryck som säger mycket om hur vi fungerar som människor. Den exakta översättningen skulle bli ”Trappsinnesstämingen” eller ”Trappkänslan”, det vill säga den där obehagliga känslan man kan få när man just lämnat middagen eller festen och – för sent! – kommer på den där vitsen, det där roliga svaret, den underbara utläggningen om det samtalen kretsade kring på festen/middagen. Och hur man då förbannar sig över den egna trögheten. Tänk som jag hade kunnat få alla skrattarna på min sida där vid middagsbordet ifall min hjärna bara vore lite kvickare! Jag drabbas tungt av detta tillstånd i Matera, södra Italien, söndagen den 6 maj. Tidigare på dagen har Sveriges Författarlandslag fått pisk i den lilla staden Tito, tio mil från Matera, med 3-0 av England och stämningen i den svenska truppen är på botten. Sent, sent samma dag blir det en utflykt till den europeiska kulturhuvudstaden Matera, där vi tar en promenad och äter middag. Jag går för mig själv. Deppig över förlusten och min egen mediokra insats på planen. Varför fattar du inte att det är över för dej, att det är dags att lägga skorna på hyllan? Några glas vin och en god pastarätt på en restaurang i centrala Matera sedan in i bussen igen för återfärd till Tito, en bussresa på en och en halv timme. Vår italienske färdledare ger oss information om återresan innan han hänger micken på bussväggen precis vid min plats längst fram. Jag ser micken men förstår inte, förrän senare, framme i Tito, på mitt hotellrum, att jag borde ha tagit den. Och att jag borde ha sjungit, sjungit för alla författarna i bussen, för att hylla dem men också för att kravla mig upp ur den mentala brunn jag hamnat i: en kort melankolisk visa för svenskarna som sitter tysta i bussen, en italiensk sång, Che sera, sera, för italienarna, turneringssegrarna, Seemannför de glada, stimmiga tyskarna längst bak i bussen och Green, green grass of home för de sympatiska engelsmännen. Och dagen efter, i Rom, på lång, ensam promenad i den eviga staden, fortsätter denna tanke ha sin makt över mig. Ja, jag lever denna fantasi så starkt, så innerligt, att jag, gående till Spanska Trappan, längs Tibern och senare Via Cavour ”tror” att tiden går att rulla tillbaka och att jag sitter där i bussen sjungandes mina sånger för alla författarvännerna: When I was just a little girl, I asked my mother what would I bee… En esprit de l’escalier-dag av guds nåde med andra ord.

 

 *

 

Jag brukar inte vara ”partipolitisk” här på min blogg men situationen i Europa gör att jag den här gången inte kan låta bli. Jag uppmanar alltså dej som läser detta, jag gör det som transpersonen Marisol M men också som författaren och humanisten Fredrik Ekelund: rösta MOT den växande högerextremismen och högerpoulismen, rösta för Europatanken, den vackraste av alla tankar, den om fred, humanism och välstånd, det som är hjärtat i EU (jag vet, det är en lång väg kvar tills allt är förverkligat), det som föddes ur ruinerna efter andra världskriget (och vars humanistiska och merkantila axel idag är relationen Tyskland-Frankrike), det vill säga den union som föddes ur resultatet av det nationalistiska hatet. Rösta mot nationalismen, både den som är inspirerad av extremhögern – Salvini, Le Pen, Åkesson, Wilders, Orban m fl – men även den som är inspirerad av ett slags naiv vänsternationalism (partier som vill ta oss ur EU och i vilka man försöker pytsa ut bilden av EU som blott och bar kapitalistisk maskin). EU har ett demokratiskt underskott, det finns mycket att diskutera och som kan göras bättre men det finns ingen union i världen som är vackrare och innehåller så mycket av humanism, solidaritet och spännande historia och detta i en tid när ett allt mer aggressivt Ryssland, under Putins ledning, gör allt det kan för att så split mellan oss européer (därav det ekonomiska stödet från Putin till Le Pen t ex; de högerextrema partierna i Europa är inget annat än trojanska hästar åt Ryssland) och ett USA i händerna på ett psykfall och en icke-politiker som Donald Trump, vilken mer går att se som en direktör för AB USA, en man helt utan värdighet som i sin iver att göra ”America Great Again” gör allt han kan för att göra Europa ”small again”. Att Steve Bannon, Trumps högerpopulistiske ideolog och rådgivare, nu reser runt i Europa för att ge sitt stöd åt de högerextrema partierna på vår kontinent har, ytterst, samma syfte som det Putin arbetar för: att så split bland européerna på det att det gamla, nationalistiska Europa, de eviga krigens Europa, på nytt ska visa sitt förfärliga ansikte. Stå alltså upp för Europatanken den 26 maj och rösta på något av de partier som också står upp för denna den vackraste av politiska visioner. Och ursäkta, kära bloggläsare, för att jag föll till föga och blev så öppet (parti)-politisk den här gången.

 

*