Det är fjärde advent och alla fyra ljusen tända när jag skriver detta, som också är tänkt som en julhälsning till er som följer mina ”blandade tankar”. I början av december tackade jag ja till erbjudandet om att bli kulturchef för den kommande nätdagstidningen Bulletin. Det tog mig tolv dagar av funderingar, samtal och dialog med olika vänner och, inte minst, mina barn för att komma fram till ett Ja. Anledningen till att det dröjde var att jag ville försäkra mig om att det kändes rätt för mig, både politiskt och vad gäller finansieringen av projektet och när den slutsatsen var klar, att jag kom fram till att ledarredaktionen på Bulletin, med namn som Alice Teodorescu Måwe, Paulina Neuding, Per Gudmundsson och Ivar Arpi, representerar anständigt konservativa och liberala hållningar och det visar sig att pengarna kommer från i mina ögon ok branscher, fanns det för mig inte längre några hinder, inte minst eftersom jag av den som rekryterade mig, Thomas Gür, lovats fria händer och att ha högt i tak. Gür och det han har skapat tidigare, tidskriften Axess (som jag medverkat i en del, bland annat med långa intervjuer med Carsten Jensen och Caroline Fourest) och Kvartal bidrog till förtroendet jag kände.
Jag har utsatts för kritik från olika håll för mitt beslut. I nazistkretsar har jag utmålats som ”pedofil och vänsteraktivist” och från vänster har Bulletin, i Arbetet.se, jämförts med nazisternas ”Lügenpresse”, en bisarr anklagelse och på FB har det skrivits saker som ”om inte Ekelund är höger, vem är då höger?” och det påstås att jag skrivit ”mot flyktingar” och ”mot identitetspolitik”. Lögner, men så ser det digitala samhället ut, dreven på Twitter och FB går igång på ett ögonblick utan någon annan tanke bakom än att personen i blickfånget ska bort. Jag är för en generös flyktingpolitik och för en förnuftig och sansad identitetspolitik. Utan en sådan, med de ”trygga rum” som transgemenskapen i Köpenhamn och i Sverige inneburit för mig, hade jag inte varit där jag är i min egen process. Jag är alltså för att minoriteter ska ha rätt och möjlighet att hämta styrka hos varandra i olika ”rum” (platser, föreningar osv) men värjer mig emot sådant som när den danska författarinnan Maja Lee Langvad i somras påstod att hon inte kunde sörja poeten Yahya Hassan tillsammans med ”vita”; då är det fara å färde (jag utvecklade min kritik i en artikel i Svenska Dagbladet i somras som ligger på min hemsida under fliken ”Artiklar/krönikor” (”Identitetspolitikens reaktionära återvändsgränd”, 30/6-20) för den som är intresserad.
Situationen med Bulletin är ”klassisk” för borgerliga dagstidningar med en konservativ/liberal ledarsida mot en mer radikal kultursida och ofta är detta garantin för en ideologisk spännvid, att olika åsikter kommer till tals. I många år, trettiofem närmare bestämt, skrev jag för Sydsvenskan, en tidning vars främsta profil, Per T Ohlsson (som jag nuförtiden läser med stor behållning och som skrivit lysande om Trumpkatastrofen i USA t ex), for till London och gjorde en insmickrande intevju med Jack Straw, Tony Blairs utrikesminister, allt för att välsigna det kommande Irakkriget, den största militära och politiska katastrofen i modern tid som lett till oändligt lidande i Mellanöstern framför allt men också med konvulsioner i form av terrorism här i Europa. Ett folkrättsvidrigt krig som framkallade de största antikrigsdemonstrationerna i modern tid och som byggde på två uppenbara lögner: att Saddam Hussein (som ingen kan sörja) hade både massförstörelsevapen och kontakter med al-Qaida. Tio år efter invasionen skrev Per T i en krönika: ”Det var rätt men det gick fel.” (Sydsvenskan, 17/3 2013)
Skulle det vara moraliskt finare att skriva på den kultursidan än på Bulletins?
En god vän till mig som tagit emot Leninpriset ur Jan Myrdals hand (se gärna ”Några ord om Jan Myrdal…”, 21/11-20, under fliken ”Artiklar/krönikor” på min hemsida) och hyllat Fidel Castro (diktator i ett land där en sådan som jag skulle ha internerats eller sjukförklarats) när denne dog, frågade mig ifall jag ”inte var rädd för att hamna i dåligt sällskap”? Det är alltså värre att ta en kopp kaffe på ett redaktionsmöte med en Alice Teodorescu Måwe eller Paulina Neuding än att dricka grogg och gulla med Jan Myrdal, som aldrig tog avstånd från de Röda Khmerernas folkmord och Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie, för att bara nämna två av alla de hemskheter han försvarade, eller – varför inte? – umgås med Sven Wollter,en lysande skådespelare menockså organiserad marxist-leninist i hela sitt vuxna liv, i ett parti (KP, fd KFML(r)), som allt jämt står för ”proletariatets diktatur”?
En sådan vänster har, minst sagt, problem med trovärdigheten.
Vad gäller det politiska kommer jag ur just detta och var maoistsympatisör som ung men sådant som de ”nya franska filosoferna”, Lévy och Glucksmann, framför allt, och deras sätt att lyfta fram Solsjenitsyns erfarenheter från Gulag påverkade mig, liksom en känsla av att marxismen var stel och grå och oförmögen att analysera den verklighet jag levde i. En bok som Vladimir Bukovskijs Och vinden vänder igen var viktig (jag tror att det är i den som Bukovskij beskriver ett vänstermöte i Västeuropa, där någon av talarna säger att det är otroligt viktigt att visa vilket läger man tillhör, varpå Bukovskij begär ordet och säger: ”Ursäkta, jag kommer precis från Kolymalägret…”). Folkmordet i Kambodja, när det väl stod klart, bidrog också till att jag tog min Mao ur den totalitära skolan och sedan 1982 har jag röstat på socialdemokraterna och betraktar mig närmast som en gråsosse (en rosa gråsossa?). Man kan i en mening säga att jag kommer ”ur Myrdals kappa”; han betydde mycket för mig som ung, inte bara politiskt utan även stilistiskt och med sitt mod att provocera. Stödet för Kina och min pilgrimsresa till landet 1979 är inget jag är stolt över idag och när jag ser hur en ekonomisk, kinesisk imperialism sätter klorna i land efter land eller hur den kinesiska diktaturen sakta men säkert kväver Hong Kongbornas dröm om demokrati och frihet skäms jag.
Ska jag försöka beskriva det jag tror på som intellektuell får det bli ett slags linje från Sokrates samtalskonst – dialogen som förlossningskonst – över den franska Upplysningen, inte minst Denis Diderot, mannen bakom Den Stora Encyklopedin. Diderot var en enveten organisatör och lagarbetare som när Rousseau och Voltaire i första hand ville glänsa med sina egna egon såg till att ro i land det gigantiska projektet. På så vis är han kanske den viktigaste personen för det vi idag vi kallar Moderniteten, det vill säga det moderna samhället. Han var en lysande polemiker också och den långa pamfletten Lettre sur les aveugles från 1749 (Brev om de blinda) blev den första rejäla spiken i kistan för den katolska kyrkans enorma makt i Frankrike, en process som blev klar 1905, drygt 150 år senare, när kyrkan skiljdes från staten i Frankrike. Dessutom var Diderot en underbar författare med mästerverk som dialogromanerna Rameaus brorson och Jakob fatalisten, till exempel. Från honom – åtminstone i min hjärna – går det en fin linje till den moderna arbetarrörelsen och dess folkbildningsideal.
Jag har många författarskap som jag gillar och ofta återkommer till och vill inte trötta dej, käre läsare, med den listan på namn. Jag har också ett antal författare/intellektuella som jag tänker lite extra på nu, i egenskap av ”kulturchef” (varje gång jag ser eller hör ordet skrattar jag till), både internationellt och nationellt. Jag gillar mycket modet hos den franska, lesbiska feministen Caroline Fourest som suttit i Charlie Hebdos redaktion och som tagit fajten med både extremhöger och islamister i Frankrike, framför allt genom två böcker, Marine, om Marine le Pen, och Frère Tariq, om Tariq Ramadan, böcker där hon klär av båda och visar hur farliga de är/kan vara. Jag gillar Inna Chevchenko och FEMEN och de lite galna provokationer som Chevchenko ägnat sig åt. En annan feminist, också lesbisk, som jag beundrar, är Irshad Manji, en progressiv muslim från Vancouver som reser världen runt och försöker ta fajten med salafister och wahabbister i sina försök att skapa en islam i samklang med moderniteten. Här hemmavid gillar jag vad Torbjörn Elensky och Lena Andersson står för och gör: två självständiga och orädda andar som alltid går sin egen väg, så långt ifrån flockdjurens trygga mumlande vid vattenhon man kan komma. Och när jag tänker på dessa fem, får jag faktiskt Myrdal i tankarna och en krönika han skrev en gång där han påpekade att kött från vilt smakar mycket bättre än dito från tamdjur.
En bok som kanske mer än någon annan inkarnerar det jag vill åstadkomma med Bulletins kultursida är samtalsboken L’explication (Nouvelles Éditions Lignes, 2010) där Alain Finkielkraut, den judiske filosofen som blivit allt mer konservativ med åren, drabbar samman med Alain Badiou, en annan fransk filosof som står för en ”förnyad kommunism”. Det är en bok det slår gnistor om på nästan varje sida. Båda sörjer det rådande samhället, båda vill något helt annat, men på helt olika vis.
Det blev långt det här men det är också tänkt som en julhälsning till er, mina läsare och FB-vänner. Och nu skriver jag det som jag alltid tidigare betraktat som en ren floskel och ofta får rysningar av när folk säger det till mig: Ta hand om dej/er. För mig har pandemin och alla döda fått det floskulösa att rinna av uttrycket och nu står orden där – nakna och på riktigt. Och när jag skriver dessa avslutande rader ser jag min mors ansikte i fönstret till det äldreboende på Limhamn där hon bor. För drygt tre veckor sedan fick hon, 89 år gammal, Covid-19. Först verkade allt hyfsat lugnt, 37,9, sedan tillbaka på 37,2 därefter plötsligt upp till 40, tillbaka till 37,8 men när vi en fredag för tre veckor sedan blev uppringda av personalen på boendet och de meddelade att febern rusade och att hon var på väg in till sjukhuset i ambulans trodde vi, jag, min bror, syster och våra barn att det var kört, att hon också skulle bli en siffra i den statistik som så ödesmättat offentliggörs av Folkhälsomyndigheten kl 14.00 varje dag.
Så blev det inte. Mamma, den före detta hudläkaren och elitgymnasten, överlevde. Två dagar efter ambulansfärden var hon feber- och smittfri. Och immun. Och när jag skrek till henne från parkeringen under hennes fönster på hennes äldreboende när hon var tillbaka igen: ”Fantastiskt, mamma, du har överlevt corona!”, log hon bara vackert och knöt näven i en hälsning som ger mig, mina syskon och barn kraft också, att gå vidare.
God Jul och Gott Nytt År!