Minnen, Malmö. Överallt står de på kö i mej, i varenda gathörn, känns det som, inte bara för att jag bott på ett antal olika ställen i staden utan främst, kanske, för att jag körde taxi i Malmö under ett antal år, tusentals ansikten i bilen, alltså, och massor av adresser, hus, gator, händelser som fastnat i Minnets stora lagringssystem.
*
Then I kissed her. Beach Boys version av The Chrystals Then he kissed me, skriven av Phil Spector, var låten jag spelade varje gång jag skulle stalla in, som vi sa, det vill säga ställa in bilen för natten. Eftersom jag oftast hade mitt garage på Baldringegatan 85, nära Djupadalsskolan, var det på Bellevuevägen och Elinelundsvägen som den ekade i min taxi, ekade lustfyllt av ett ”nu är jobbet klart”. Och än idag när jag – över fyrtio år senare – kommer körande där så skjuter just den låten fram i mig.
*
Styckmord. Under några år i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet bodde jag på Kungsgatan 20, i det hus vars ingång till gården ligger på Kornettgatan. Det var alltså genom porten mot Kornettgatan jag gick in med min cykel sena nätter efter att ha cyklat genom halva stan efter avslutat taxipass. Vår gård var tråkig, inte mycket att fästa sig vid men jag minns att jag la märke till ett fönster i grannhuset där det alltid var fördraget. Kanke var det där styckmördaren bodde, har jag ofta tänkt ty det var i det huset polisen gjorde ett hembesök på uppdrag av Malmö Stadsbibliotek, hos en låntagare som lånat ett antal böcker om indisk mystik, Vedaböcker som gått över tiden. Av en händelse öppnade en av poliserna kylskåpsdörren. Han la då märke till ett antal märkliga köttpaket. Låntagarens fru, visade det sig, i form av en noggrant sönderstyckad kropp. Efter hand kom det fram att han dumpat stora delar av kroppen vid Smörkontrollen och den bilden släpper mig aldrig, att vi kan ha mötts han och jag, kanske till och med hälsat på varandra nån sen natt/tidig morgon när jag kom från ett avslutat taxipass på min cykel och han var på väg ut ur sitt hus ner mot hamnen och Smörkontrollen…
*
Man vänjer sig. Eller: Kjell Höglund och pornografin. Ytterligare ett avslutat taxipass och där på morgonkvisten en kåthet som skjuter fram. Vad göra? Man kan ju så klart cykla raka vägen hem, kanske steka några ägg och sedan onanera men inte den här natten, nej. Eftersom jag hade total kontroll över staden på den tiden visste jag att det fanns automater med allsköns saker i, frukt, choklad, läsk och – porr, vid Heleneholmsskolan på Munkhättegatan. Där, tänkte jag, torde chansen för upptäckt vara minimal vid fyra, halv fem på morgonen så jag cyklade dit den mycket långa omvägen från Baldringegatan och sedan hem, via Lantmannagatan och Amiralsgatan med inköpt porrtidning. Utmattad men ändå rätt nöjd kom jag hem och skred till verket. Ingen har fångat denna verklighet som den oförliknelige Kjell Höglund: ”…man köper lite porr i en tidningsautomat och går hem och onanerar, det är outsägligt torftigt men man vänjer sig, man får lov att vänja sig.
*
Bara en 37:a! Jag hade lämnat kunder på Näset nånstans och var på väg hem mot Malmö igen, på E6:an norrgående, när jag upptäcker en bil som ligger upp och ner i diket. Den har precis hamnat där, ser det ut som, ty det blinkar och lyser om den. Jag stannar, kliver ur, blir nervös när jag närmar mig. Hela taket är intryckt utom delen ovanför förarsätet. När jag går ner i diket och kikar in i bilen är jag inställd på att få se flera svårt skadade, kanske till och med dödsoffer. Istället ser jag en man, upp och ner i förarsätet, som ser på mig med ett klurigt leende på läpparna och säger: Och jag som ändå bara druckit en 37:a!
*
Den döde. Jag kommer på Ringvägen i höjd med Lindängen när jag upptäcker en bil som kört av vägen och in i en gatlykta. När jag stannar och kliver ur bilen ser jag folk uppe på vallen som bara står där och tittar, som om de inte vågar gå fram. Det gör jag istället och upptäcker då en stor, nästan väldig man, död vid ratten med ögon som hoppat ur ögonhålorna, en skrämmande bild som jag alltid burit med mig sedan dess. Inget att göra, alltså, annat än att ringa polis och ambulans. Efteråt kör jag raka vägen hem, till Kungsgatan 20. Det var tisdagkväll och schackklubben SK Tidsnöd huserade i min lägenhet och just då spelade vi ett KM. Jag tog paus från taxin, spelade mitt parti mot Sven-Erik, min gamle hamnarbetarkompis. Innan vi började partiet berättade jag för honom vad som just hänt. Han tittade storögt på mig och undrade hur jag kunde sitta här så lugn och spela schack efter nåt sånt. Jag minns inte vad jag svarade, bara att jag själv också tyckte det var underligt. Lika underligt som jag fann det vara att nån timme senare fortsätta mitt taxipass ute i Malmömörkret. Som om ingenting hänt.
*
Mariedalsvägen 23. 1980, ett dåligt år i min värld. Jag hade börjat tröttna på taxi och längtade bort. Författardrömmen hade ännu inte fått grepp om mig och plötsligt fick jag för mig att jag skulle bli ambulansförare. Tyckte det verkade vara vettigt och meningsfullt, att hjälpa människor i nöd. Efter sex veckors utbildning hamnar jag på min första utryckning, en man som hängt sig på vinden till Mariedalsvägen 23. Vi skär ner honom men på väg ner med honom i trapphuset kommer hans hustru springande mot oss. Hon skriker, fäktar förtvivlat med armarna och anklagar oss för att ha tagit livet av maken. I samma ögonblick som vi stuvar in kroppen i ambulansen och då jag fortfarande kan höra hustruns förtvivlade skrik inser jag, nej, Fredrik, det är inte här du ska vara. Att en av mina kolleger fällde kommentaren: ”Med en sån kärring hade jag osså ta’tt livet av mej”, styrkte mig inte i viljan att fortsätta den karriären. Du måste hitta nåt annat att göra i ditt liv, tänkte jag. Och så blev det men – och detta är ett av mitt livs tydligaste erfarenheter – man måste våga gå vilse för att hitta rätt.
*
Tollor. Vi träffades på dansrestaurangen Ambassadör, blev förälskade och hade en intensiv kärlekshistoria under ett par månader. Hon var från Skurup men bodde vid Nobeltorget, var öppen, rolig, vacker och tillitsfull. Också ”samhälleligt”, hon litade på folk, litade på sina grannar och jag tyckte alltid det var så vackert när jag kom hem till henne, att hon alltid hade sina träskor i trappen, utanför dörren. En bättre krönikör än jag hade kunnat utveckla denna ”bild” till en stor, djup text om tiden då Folkhemmet fortfarande var en realitet, kanske krydda den med citat från nån berömd sociolog. Jag nöjer mig med att känna hjärtat fyllas av ömhet inför Britt-Maries tollor på Nobelvägen 44.
*
Algots korvkiosk. Den är falafelkiosk idag, just där kanalen svänger vid Regementsgatan. Platsen är förknippad med olika händelser för mig, i första hand en våldsam ångestattack när jag gick i andra ring på Petriskolan ett stenkast från korvkiosken. Den ångestattacken fick mig många år senare att inse att det var den typen av händelser som fick den tyske filosofen Martin Heidegger att inta en skeptisk hållning till Upplysningen. Heidegger är en obegaglig filosof, mycket på grund av hans kopplingar till nazismen men i just detta har han en svidande poäng: den fasa som ångesten utlöste i mig är en av mitt livs viktigaste erfarenheter och den erfarenheten var genuint språklös. Finns/fanns inga ord för den. Det finns alltså tillstånd/erfarenheter för oss människor som aldrig går att beskriva med språk, det som tillsammans med Logiken är förnuftets och modernitetens hörnsten.
*
Svek. Tillbaka vid Algots korvkiosk, tidigt sjuttiotal. Jag och mitt gäng, mina bästa kompisar på den tiden, har varit ute på disco. Ingen av oss har träffat nån tjej den kvällen/natten så vi går hem tillsammans (nattbussar fanns inte, taxi otänkbart), en promenad på minst en halvmil eftersom alla bodde i närheten av Rudbeckskiosken. När vi går från Swing Inn, längs kanalen och Regementsgatan, får jag en idé. Det är höst, inte svinkallt men ändå inte badväder direkt. Vad får jag ifall jag hoppar i och simmar över till andra sidan? En tia var, säger dom. Vi är sex stycken så det var mycket pengar då, femtio kronor. Jag lägger kavajen, går ner för slänten bakom korvkiosken och hoppar i med kläderna på, simmar ut men vänder på mitten i tron att pengarna ska vara mina. Icke så! Du skulle ju simma över på andra sidan, blev svaret. Den långa promenaden hem i dyngsura kläder som jag fantiserat om som ekonomiskt triumfatorisk förvandlades itsället till ett utdraget gräl om pengar och – i mina ögon i alla fall – till ett solklart fall av svek.
*
Malmö FF. Det är en lång kärlekshistoria vid det här laget, med början i april 1963. Vi kom från Sundsvall, jag hade en Hammarbytröja (kärleken till Nacka Skoglund) på mej när jag spelade med mina nya klasskamrater. En dag ringde det på dörren. Det var två av mina nya klasskamrater som pedagogiskt ville förklara för mej att jag inte kunde ha på mig en Hammarbytröja i Malmö. ”Följ med på match!”, sa de och det visade sig vara en av Bosse Larssons första matcher i Allsvenskan. Jag konverterade direkt och sedan dess har det varit så, ett ljusblått liv. Ingenting blev så klart sämre av att Eric Persson, den legendariske MFF-ledaren, efter en knatteturnering organiserad av MFF, där jag råkade vinna skytteligan, frågade mig, samtidigt som han klappade mig på huvudet, ifall jag ”skulle bli den nye Bosse Larsson.” Det blev jag inte men än idag, minst en gång om året, drömmer jag en intensiv dröm om att jag står i begrepp att springa in på Malmö Stadion iklädd den ljusblå. Det är alltid nåt som hänger upp sig i drömmen: skosnörena är för långa, jag springer fel i korridorerna på väg mot planen eller så är planen felkritad när jag väl kommer ut ur tunneln. Dock, några få sekunder djupt inne i drömmen ilar det av lycka i bröstet: Jag gjorde det, jag kom med i A-laget till sist!
*
Trans-Malmö. Malmö är en fantastisk stad på många vis, inte minst som sommarstad. Men som HBTQ-stad är den lite av en öken. I nuläget finns inte ett enda ställe, inte en enda bar som i huvudsak är för HBTQ- och transpersoner. Inte en! Ett underbetyg, så klart, inte minst eftersom staden i övrigt är hyfsat ”progressiv”. Dock rör jag mig rätt avspänt som Marisol i stora delar av staden ändå och min huvudstad som transa sitter ju trots allt ihop med Malmö: Köpenhamn. Staden som, mer än någon annan, hjälpte mig att våga ta språnget över och ut i min transidentitet, staden där det vimlar av HBTQ-vänliga ställen och barer och där man/en alltid tas emot med ett leende som transperson.
*
Jag vill ha hela världen! Romanen från 1996 som Augustprisnominerades var, bortsett från Daniel Lagerhjelms brottning med sin inneboende problematik (uppgörelsen med det borgerliga mantrat ”Du måste bli nåt!”), en hyllning till det mångkulturella Malmö, staden där det talas över hundra olika språk och där en mångd olika kulturer odlas. Idag, när jag kör genom områden som Rosengård eller Lindängen, kan jag inte låt bli att känna ett slags sorg, men också en vrede, över att det som var ”mångkulturellt” nu mer och mer blivit ”monokulturellt”: man ser knappt en kvinna utan slöja i de två ovan apostroferade områdena och jag tänker att arbetarrörelsens pionjärer, sådana som August Palm och Axel Danielsson, vilkas projekt ju var socialism och jämställdhet mellan könen, torde vrida sig i sina gravar nu när kvinnoförtrycket är tillbaka och slöjan, men inte bara den utan även hijaben, niqaben och burkan, cementerar denna sorgliga, politiska backlash.
*
Osama Krayem. IS-terroristen som växte upp som en vanlig, fotbollsspelande grabb på Rosengård är kanske Skandinaviens genom tiderna värste terrorist med 163 liv på sitt samvete. Han var med och låg bakom massakern i Paris den 13 november 2015, liksom massakern på flygplatsen Zaventem i Bryssel den 22 mars 2016 och även när den jordanske stridspiloten Muath al-Kasasbeh brändes levande till döds i Rakkah, IS’ huvudstad, den 3 januari 2015. Ett antal gånger försökte jag skriva om honom och hans historia på Sydsvenskans kultursida. Stört omöjligt! Det hänvisades till än det ena, än det andra, bland annat att tidningens egna kriminalreportrar skulle göra eller hade gjort det. Ett argument som inte gällde Peter Mangs (dömd för två mord och ett antal skjutningar). Vad gällde Mangs svämmade kultursidan över av texter om honom. Orsaken? Hans bevekelsegrund, rasism och högerextremism, passade bättre in i det av kultursidan odlade narrativ än historien om en radikal islamist från Rosengård trots att långt fler européer på 2000-talet fallit offer för radikal islamism än för högerextrem terror. Dock, sent ska syndarna vakna, ty den 15 juni i år, knappt tio år efter Krayems brutala mordorgier, fick Kurdo Baksi skriva om honom på kultursidan. Om detta kan man dra slutsatser, så klart, men det får du, min käre läsare, göra själv.
*
Det nya Malmö. Min mor, den före detta hudläkaren, bor på ett vårdhem för dementa och personalen där har till nittio procent utländsk härkomst, något för SD att ta sig en funderare över, ty skulle det partiet hamna i regeringsställning och få för sig att börja repatriera folk i stor skala, skulle, bland annat, äldrevården braka ihop. Nåväl, en av dem som bäst och med mest kärlek tar hand om min mor är en före detta kurdisk gerillasoldat som även är djupt solidarisk med den palestinska saken. Men inte bara det, hon kan även kläcka ur sig djupt antisemitiska saker, saker som jag avskyr att höra, om ”judarna”… Det är i sanning paradoxalt ty jag tycker mycket om henne, inte bara som person utan kanske framför allt för vad hon betyder för min gamla mor. Vad detta och jag landar i? Att vi människor är sällsynt komplexa varelser.
*
Speglingar av en stad är en antologi om Malmö utgiven på Kira förlag i år med tre redaktörer som ansvariga för arbetet: Roger Johansson, Per Svensson och Carina Listerborn. Boken består av texter från trettio olika skribenter och författare. En av de bästa texterna i boken är Per-Markku Ristilammis: Knakande spårvagn nr 1 från Möllevångstorget in till Gustav Adolfs torg. Jag ser mannen i kvinnokläder: Titta mamma! Sch, sluta titta, säger hon, det är bara Tage Tosa. Spårvagnsbyte, sedan Engelbrektsboden, nya byxor i manchester från Algots. Skor från Oscaria.
Flera ögonblick på väven: smaken av söndagskorv med pappa på EPA vid Södra Förstadsgatan. Rulltrappa upp, tryck på knappen, ta en bricka och gå fram.
Lukten av choklad från Mazetti. Gratis choklad för dem som jobbar där. Vänfamiljens barntänder förstörda. Vi visste inte bättre…
Åka tefat i Pildammsparkens snöiga backar.
Hoppa med leksaksgitarren i soffan 5 år gammal. Tjolatjo, yeah, yeah, yeah.
Bröderna Cartwright på kusinernas tv i Lorensborg. Badrum, modernitet. Stadion lyser i mörkret.
*
Per Svensson. Vi lärde känna varandra hösten 1984. Per var på Kvällspostens kultursida och jag hade precis debuterat med min roman om hamnen, Stuv Malmö, kom! Han var mycket generös mot mig, lät mig skriva vad jag ville, krönikor, små funderingar, recensioner. Han var alltid vänlig, korrekt, påläst, beläst, kvick och intelligent. Det var där vår bekantskap började och så fortsatte den genom decennierna, aldrig något som utvecklades till vänskap eller umgänge men alltid när vi råkades fanns en känsla av ömsesidig respekt. Jag gillade det mesta av det han gjorde och jag tror att han gillade mycket av vad jag gjorde och hans recension av min stora satsning m/s Tiden kommer jag aldrig att glömma, han såg verkligen vad den handlade om och förstod att skriva om det. Vi var väldigt olika och sannolikt var det frånvaron av det dionysiska hos honom som gjorde att vi aldrig blev mer än bekanta och respektfullt vänliga mot varandra och när han, som en av få nyktra personer, skred omkring från grupp till grupp på Bonniers stora fester på Manilla insåg jag just det, att han aldrig släppte loss, som det heter, det jag själv gillar att göra, att på stora fester glida med och ut i en större berusning tillsammans med alla andra; han behöll alltid sin nyktra, kritiska blick. Sista gången vi sågs var på Hollandia i våras. Vi möttes vid utgången och jag tyckte han såg magrare ut än vanligt. Och sa det. Hans svar var vackert, stoiskt: ”Bukspottscancer. Och jag har levt på övertid sen ett tag tillbaka.” Så skildes vi som om ingening vore, ja, som om han bara skulle gå tillbaka till någon av alla de redaktioner han betjänat genom åren med sin djupt liberala ideologiska övertygelse och vackra intelligens.
*
Åka buss. Allt oftare åker jag buss. Det kan nog delvis förklaras med att jag fyllt sjuttio och därför åker gratis men det är också något med det rogivande i färden, att någon annan sköter transporten. Är det ledigt på platsen närmast föraren, sätter jag mig alltid där och tänker på min farmor som alltid gjorde det också när hon satte sig på bussen till Malmö för att hon ville samtala med chauffören. Sådan farmor, sådan sonson! Dock är det annat som upptagit mitt fokus på sistone, att nästan ingen hälsar på chauffören längre. Det är framför allt ungdomar som ignorerar den person utan vilken bussen inte skulle rulla. Det är med blicken och den lilla hälsningen vi tar in Den Andre i vår värld och visar att vi – alla – sitter ihop, det vill säga skapar grunden för samhället, motsatsen till det jag skulle vilja kalla för det egoistiska enhället. Därför denna sorg i mitt hjärta när jag ser att nio av tio inte längre bryr sig om detta det djupast mänskliga: att hälsa på medmänniskan busschauffören.
*
Gå ente ut! Minnena skapar gemenskap och bygger vår gemensamma historia samtidigt som de också lägger grunden till en gemensam humor. Nyårsafton 1978. Jag kör mitt första taxipass med en rattväxlad gammal Opel samtidigt som staden håller på att försvinna i snömassorna. Till sist återstår bara Föreningsgatan och Amiralsgatan att köra på, det är omöjligt att köra in på de mindre gatorna. I februari 1979, en och en halv månad senare, är det dags igen, nu än värre med ett snökaos utan dess like. Det är under det kaoset Karsten Erichs, Katastrof-Karre, röst blir masten på det sjunkande skeppet alla klänger sig fast vid och hans Gå ente ut! säger allt om läget i staden med omnejd. Ett imperativ – komiskt idag, men på fullt allvar då – som limmar ihop oss som malmöbor och skiljer agnarna från vetet: de som minns det och var med vid den vinterfronten mot dem som inte gör det.
*
Fiskebäcksgatan 13. Det var adressen i sydvästra Malmö som blev vårt hem när vi kom till Malmö från Sundsvall i april 1963, en stillsam gata i utkanten av Malmö där åkrar tog vid där gatan slutade. I tio år bodde vi där, fram tills mina föräldrar skiljdes 1973. Därifrån cyklade jag till Djupadalsskolan, Bergaskolan och sedermera S:t Petri Läroverk. Men även när jag skrev in mig på Malmö Förenade Stuveri AB den 1 oktober 1973 bodde jag där, något jag skildrar i Stuv Malmö, kom! (enda gången jag skämdes för adressen, när klassiske stuvarbasen Stig ”Brännaren” Johansson utbröt: ”Jasså där, i diplomatkvarteren!”, när han såg min adress.) Det var även där jag bodde när jag, två veckor senare, började lumpen på LV4. Huset och gatan har alltid funnits med mig, i tanken, i drömmarna, eftersom det var tio lyckliga år i mitt liv med kvarter som kryllade av barn och där leken – fotboll, landhockey, att spela kula – genomsyrade våra liv. Så en dag, i början av juli i år, befinner jag mig i närheten med min bil. Amanda, min dotter, sitter bredvid mig och jag får en ingivelse och frågar ifall hon vill se huset. Det vill hon så vi kör in på Fiskebäcksgatan. Jag stannar till vid nummer 13. Det står en man där och pratar med en granne. Han ser mig, känner igen mig, har läst Fadevår, tack för ljuset!, visar det sig, barndomsskildringen. Det är ägaren till huset. Han blir glad när han ser oss och bjuder in oss på en kopp kaffe. Ett stort ögonblick för mig men också för Amanda. För första gången på 52 år kliver jag in i det hus där jag formades som uppländsk malmöit. En svindlande resa i tidshissen och en vacker, drömlik känsla genomfar mig när jag ser in i mina syskons rum, mitt pojkrum, vardagsrummet, så ut i trädgården, ingenting är sig likt men allt är ändå detsamma, exakt som det var då, känns det som, och när vi kör därifrån en dryg halvtimme senare hänns det som om en stor pusselbit i mitt liv fallit på plats, att jag fick kliva in i det hus där jag levde lycklig som barn och tonåring, ja att jag på något märkligt vis blev helare av det.
*