Hjärtats värld. Så intressant och spännande, de där små skiftningarna i ”själen”, som ju egentligen är hjärtat, hjärtats värld. Och hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att påverka denna värld (”känslorna”) med tankarna (”förnuftet”). Att vara människa? Också att, ständigt, leva i detta mysterium. Ett solblänk över Gare de l’Est, en havsdoft i luften på Rue du Faubourg Saint-Martin, ett leende från min bagerska – och ”allt” vänder.
*
Ögonblick 1. Jag är, som så ofta, ute och cyklar som Marisol i Paris. Cyklar genom hela staden, från tionde och östra Paris till sjuttonde och västra, kommer till Porte Maillot, precis där Avenue de La Grande Armée slutar. Lätt duggregn, luften mättad av syre när jag vänder mig om och till min förvåning upptäcker Triumfbågen där i fjärran, den som Guy de Maupassant i en novell liknade vid benen till en jätte. Bara så. Inget mer men plötsligt är allting fullt, mättat, som om ingenting mer krävdes.
*
Ögonblick 2. Place Pigalle, syndens hjärta. Jag har varit på transdiscot Escualita, klockan är tre på natten. Duggregn igen när jag fäller upp mitt röda paraply i väntan på en taxi. Allt stilla omkring mig, stilla, stilla, där allting brusar, sorlar och väsnas så dag- och kvällstid men nu, just nu, så stilla; allting fullt, mättat, som att ingenting mer krävs. Inte här heller.
*
Farmors ordbok. Jag har den alltid med mig när jag är i Paris: Fransk-Svensk Ordbok af F. Schulthess, Stockholm, P.A. Norstedt & Söner, 1894. Ett språkligt äventyr, en underbar källa att bada fantasin och tankarna i, inte bara på grund av exaktheten vad gäller de franska glosorna utan också för att jag lär mig gamla svenska ord av den, som chérif, till exempel, som blir till scheriff (ättling af Mohammed) på svenska.
*
Kamel Daoud. Den franskalgeriske författaren som bor i Frankrike sedan ett antal år tillbaka dömdes tidigare i år till 3,5 års fängelse – i Algeriet. För vad? För att han skrivit och pratat om det fruktansvärda inbördeskrig som plågade den algeriska nationen under 1990-talet, en lagparagraf, alltså, som är så bisarr att en George Orwell knappt skulle ha kunnat driva med den. I Algeriet är det förbjudet att ens prata om det kriget och Daoud har skrivit en skakande roman om det, Ärret (La Cicatrice), en roman där båda sidornas grymhet, de radikala islamisternas liksom regeringstruppernas, gestaltas med grym och blodig realism – det är stundtals outhärdlig läsning – samtidigt som Daouds islamkritik firar stora triumfer: ”I det här landet vet kvinnor som jag inte vad de ska göra av sitt fördömda liv…” Eller: ”Men vi kvinnor är terrorister på livstid, för alltid. De vill varken begrava oss eller lyfta fram oss i ljuset.” Eller: ”För det här är inget ställe för dig, för en kvinna är detta land en korridor full med taggar…” Det gnistrar och svänger om Daouds vackra språk och när man läser honom kan man inte låta bli att drömma om en ny, arabisk vår som sveper bort all den reaktionära galenskap som härskar i stora delar av arabvärlden. ”Det är dags för den näst sista bönen för dagen, människorna är mätta, gårdarna har rengjorts, blodet har torkat och Gud har dragit sig tillbaka.”
*
Generositet. 1873, sommar. Poeterna och vännerna Paul Verlaine och Arthur Rimbaud befinner sig i Bryssel. De dricker hårt och plötsligt får Verlaine för sig att han ska skjuta Rimbaud, det unga geniet – himlastormaren – så han går ut och köper en pistol, kommer tillbaka till hotellrummet och skjuter. Det första skottet träffar Rimbauds hand, det andra missar. Rimbaud flyr ut på gatan – O Verlaine! O Verlaine! Han får tag på en polis. Verlaine arresteras, häktas och hamnar i fängelse, i den lilla belgiska staden Mons. Några månader senare är Rimbauds mästerverk Une saison en enfer klart. Boken kom att revolutionera fransk poesi men inte på direkten, det tog ett antal år. Den trycks i Bryssel och Rimbaud får sex ex. Ett av dem skickar han till Verlaine i fängelset. Storsint, vackert, generöst. Och Verlaines reaktion saknade inte heller inslag av generositet när han kommenterade Rimbauds bok: ”…denna diamantprosa.”
*
Marcel Proust och Ritz. Det talas ofta om Hemingway och Ritz. Inte fel, så klart, och att det exklusiva hotellet har sin egen Hemingwaybar (35 platser, drinkar för 39 euro styck) gör så klart inte den kopplingen svagare. Men Proust hade kanske förtjänat nåt liknande. Hans koppling till hotellet var egentligen ännu starkare. Det var hans andra hem under slutet av hans liv. Han bodde i närheten, 102, Bd Haussmann, och åt han inte på Ritz beställde han hem maten därifrån. När huset på Bd Haussmann såldes tvingades han flytta, ända bort i 16:e, nära Bois de Boulogne, och det han sörjde var inte bara att han tvingades lämna sitt älskade 8:e arrondissement utan också det längre avståndet till Ritz. Inget blev bättre av den allt svårare astman. Han fortsatte dock beställa hem maten från Ritz och det var inte ovanligt med veritabla lyxmiddagar i hans sovrum. Själv pillade han bara lite i maten medans gästerna, sådana som Jean Cocteau, poeten och tecknaren, Jacques Rivière, förläggaren, och Paul Morand, dandyn, diplomaten och författaren, lät sig väl smaka där de satt runt hans säng. En ljuvlig bild! Och över det hela vakade, som en veritabel skyddsängel, hans alltiallo, den fantastiska Céleste Albaret, hon som inte bara skötte honom utan också höll ordning på de sista delarna av ”På spaning…”, les papiers, som hon kallade dem (papprena). Céleste Albaret älskade Marcel Proust och kärleken var ömsesidig. Hennes lojalitet var otrolig. Också gentemot minnet av en av världslitteraturens största ty hon väntade i femtio (!) år innan hon lät sig intervjuas om sin relation till honom (Proust dog 1922 och först 1972 kom boken som baserar sig på intervjun med henne).
*
Presidentvalet 2027. För första gången på 2000-talet är jag orolig för att extremhögern kommer att kunna få makten i ett franskt presidentval. Jag har inte varit det tidigare, ända sedan Chirac körde över pappan Le Pen 2002 i andra omgången med 80% av rösterna mot 20%. Ett av skälen till att jag känner denna oro stavas Vincent Bolloré. Det är en fransk miljardär och mediemogul som just nu köper upp tevekanaler, tidningar, radiokanaler och bokförlag på löpande band i ett enda syfte, att ta makten över problemformuleringsprivilegiet. Han avskyr allt som är ”woke”, ”kaviarvänster” och ”kokainhöger”, och ser sig som en kristen korsriddare som ska rädda Frankrike och kampen står, för honom och hans gelikar, mellan Det Eviga Frankrike (deras Frankrike) och Det Nya Frankrike (vänsterns, mittens och den civiliserade högerns Frankrike). Mitt grundtips är dock fortfarande att Le Havres borgmästare, Édouard Philippe (mittenpolitier à la Macron) kommer att vinna men, som skrivet, för första gången är jag djupt orolig och vinner Marine Le Pen/Jordan Bardella (vem av de två det blir avgörs den 7 juli) blir det ett dråpslag mot EU men inte bara det utan även en seger för monstret i Moskva, Vladimir Putin, och ett hårt slag för alla oss som arbetar för solidariteten med Ukraina.
*
Parislunch. Man träffar sina vänner vid ett, halv två på trevlig krog. De frågar ifall man inte vill ha en apéritif och det vill man ju, sedan tar man en förrätt med vitt till det, en huvudrätt med rött till det och samtalen flödar och världen blir plötsligt lite mjukare, förmjukad, och tankarna skjuter fart åt alla håll, man skrattar, berättar historier och dagen förändras och så en dessert ja, just det, det vill man ju inte missa och sedan hör man sig säga ”men kan inte jag få bjuda på en calvados på baren här intill, Le petit Fer au Cheval”, och så plötsligt sitter man där med var sin fyra calva vid den hästskoformade bardisken och allt man hade planerat, läsa Rimbaud, ta en lång cykeltur eller gå på Picassomuséet, upplöses bara som om de planerna aldrig hade existerat och istället cyklar man hem till sitt rum, sätter på sentimental fransk musik, lägger sig i sängen och – somnar.
*
Nathan Devers, en ny Sartre? Ett nytt stjärnskott har dykt upp på Frankrikes intellektuella himmel, den 28-årige filosofen och författaren Nathan Devers (född Naccache). Han har judisk bakgrund och har gått den klassiska vägen för många franska författare, från gymnasiet Louis le Grand till elitskolan École Normale. Sina första böcker gav han ut i tjugoårsåldern, två böcker om religion, Généalogie de la religion (2019) och Ciel et terre i(2020) innan han, tjugosex år gammal, disputerade på en avhandling 2024 om samspelet mellan filosofi och biologi. I förbifarten hann han ge ut ytterligare tre böcker, Espace fumeur (2021), Les liens artificiels (2022) och Penser contre soi-même (2024) men som om inte det vore nog har han också varit värd i både teve- och radioshower och sedan 2019 är han redaktör för tidskriften La règle du jeu, som grundades av vännen Bernard-Henri Lévy 1990. Filosofiskt ser han som sig heideggerian och politiskt som del av en frihetlig vänster nära den – sannolikt – blivande presidentkandidaten Rafaël Glucksmann (son till filosofen André Glucksmann). Som barn var Nathan Devers djupt troende. Bibeln och gamla testamentet var hans livsluft och han såg tidigt framför sig en framtid som rabbin. Så blev det emellertid inte och i boken Penser contre soi-même skriver han om hur han förlorade sin tro, ett ”sår” men också en ”pånyttfödelse”, och hur han, likt en Sartre eller de Beauvoir, kastar sig ut i en existens utan gud men med en stark tro på filosofins och dialektikens kraft. Boken fick vissa inom den judiska gemenskapen i Frankrike att vända honom ryggen och den lovande, blivande rabbinen sågs plötsligt som en svikare när han, som det hetat, blev en ”Gen Z-filosof” istället. Tidigare i år publicerade han Aimer Jérusalem, en brännande aktuell essä. Grundfrågan i boken är: Hur bemöta den djupa ondska som Hamasattacken innebar? Devers kokar ner frågan till en urgammal antagonism mellan Moses och Abraham, mellan total vedergällning (Moses/Netanyahu) och en humanism (Abraham) som innefattar tro på dialog och samlevnad.
Devers som ”en ny Sartre”? Inte omöjligt, han framstår redan som något av en intellektuell gigant men i så fall vill man nog först se ett mästerverk à la Orden från hans penna innan den jämförelsen ska ha full bäring. Frågan är dock om han inte redan, trots sin ungdom, i alla fall är vorden en ny Bernard-Henri Lévy.
*
Nog finns det fog för tanken att det är en ondskans tid vi lever i. Det är väl också därför man möter så många som bara skakar på huvudet när tillståndet i världen kommer på tapeten, som om pessimismen inte ens behöver uttalas. Desto intressantare då när man stöter på en filosof, Emanuele Coccia, en fransman, som skrivit en optimistisk bok, Traité de l’amour moderne (2026, Ung. Traktat om den moderna kärleken), en bok som går att läsa som en lovsång till eros, den kraft Coccia menar ligger bakom det mesta i världen; hans cogito går stick i stäv med Descartes klassiska Jag tänker, alltså finns jag och lyder istället Jag älskar, alltså finns jag ty det är kärleken som, enligt honom, ytterst gör oss till subjekt; vi säger ”jag” för att vi älskar världen, inte för att vi känner till den.
Coccia undervisar på EHESS (L’École des Hautes Études) i Paris, gick på lantbruksgymnasium innan han började studera medeltidsfilosofi, i Italien. Han är mest känd för sin bestseller La Vie des plantes (Växternas liv) och han är en klassisk, kontinental filosof så till vida att han kopplar det stora, spekulativa greppet på sitt ämne, likt Foucault i Vansinnets historia men det som skiljer honom från en Foucault, till exempel, är avsaknaden av retorisk högstämdhet. Coccia skriver enkelt, pedagogiskt och i sin bok utgår han från tanken att det inte finns någon skillnad mellan vår kärlek till tingen och den till människorna. Han ser det bekräftat när vi föds, hur det inte bara är mamman och mammans bröst som är föremålet för vårt begär, vår eros, utan hur vi upptäcker tingen omkring oss med samma kärlek och nyfikenhet. Häri ligger också sociologins brist, menar han, eftersom den reducerar kärleken till något som bara äger rum mellan individer när den i själva verket är mycket större och också är grunden för oekos, ekonomin, det vi gör genom arbetet när vi förvandlar materien till rikedom/välstånd; det vi givit namnet ”arbete” är, enligt honom, bara ett ord för den ”oändliga passion” vi har för materien och dess olika uppenbarelseformer.
Coccias bok går att läsa som ett frihetsmanifest, en hyllning till nya samlevnadsformer där vi också kan råda bot på ensamheten, vår tids stora gissel. I en intervju i Libération tidigare i år gör han upp med vår tids pessimism: ”Vi lever i en tid där fokuset på ondskan är konstant. Det är ett problem. Framför allt inom forskningen där det mer och mer uppskattas när man lyfter ondskans närvaro och där försöken att tänka det goda beskrivs som meningslösa. Vi har uppfostrat generationer av ungdomar till att begrunda ondskan och många av dem tycks samla på sina sår som på adelstitlar. De vänder ryggen åt lusten vilket handlar om ett generationssjälvmord. De förnekar sin egen kraft och fokuserar på sina sår men detta fokus på ondskan är ett brott mot framtiden och de yngre generationerna.”
Det är lätt att tycka att Coccia är naiv i sin tro på kärleken som en veritabel produktionskraft men det är inte utan att det svindlar till i en också av beundran för den visionära kraften hos honom.
*