Sommaren 1972 skrev han in sig som extra stuveriarbetare på Malmö Förenade Stuveri AB, Hans Blennow, nästan färdig civilingenjör i Lund, där han hade läst ett antal år på Tekniska Högskolan. Han blev dock aldrig klar med sin examen. Hamnen slöt sig om honom och tog honom till sig fullständigt och när jag som nittonåring… Läs mer »
När jag tänker på terrorattentaten i Paris och Köpenhamn och reaktionerna på desamma slår mig en skillnad när jag jämför franska och danska tidningar med svenska: i de franska tidningarna, framförallt, men även i de danska, går det knappt att finna några rader om att Charlie Hebdo-tecknarna, eller i det danska fallet Lars Vilks, pekas… Läs mer »
Jag får beskedet att Hans Isaksson är död och tror först inte att det är sant. Det känns väldigt tomt, som om en vägvisare, vän och litterär pappa försvunnit. Hans är sannolikt den viktigaste personen för mitt skrivarliv. Den 17 augusti 1983 blev jag uppringd från Bonniers och minns fortfarande hur jag satt, i… Läs mer »
Bort gå de, stumma skrider de en efter en till skuggornas värld… Ja, så kan det kännas när de gamla hamnarbetarna försvinner över floden Styx in i Hades, dem jag lärde känna som ung studentajävel i Malmö hamn på sjuttiotalet. Nu senast var det Sten Vanberg, eller Kiruna, som vi kallade honom, som gick bort,… Läs mer »
Våren 1973 bodde jag i Paris. Jag var nitton år och bodde på Alliance Française på Bd Raspail i sjätte arrondissementet. Det var fem år efter majrevolten men det gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny… Läs mer »
De flesta som skriver har någon gång blivit refuserade. Refuseringsbrevets kalla verklighet är en grundläggande erfarenhet för många författare: ge upp eller kriga vidare? I Enrique Vila-Matas underbara Bartleby & Co finns ett stycke som kanske skulle kunna ge tröst åt dem som har det ännu värre och aldrig blivit publicerade, inte med något: I… Läs mer »
Jag är i Québec, delstaten i nordöstra Kanada, inbjuden till poesifestivalen i Trois-Rivières, en festival som har trettioårsjubileum. Fransmännen – Jacques Cartier, 1534 – var först på denna plats i Nordamerika men förlorade allt: Québec, Detroit, Mississippi, Louisiana, hela vägen ner. 1759 var drömmen om ett Frankrike outre-mer – Nouvelle-France – mer eller mindre över… Läs mer »
Birgitta Stenberg är död. Vi träffades första gången i slutet av 1990-talet och satt båda i Författarförbundets skönlitterära styrelse tillsammans med, bland andra, Peter Kihlgård, Inger Alfvén, Elisabeth Rynell, Mats Söderlund och Peter Mosskin. Tillsammans delade vi under ett antal år ut Katapultpriset. Birgitta Stenberg är Utlevelsens och Begärets stora författare i Sverige och, som… Läs mer »
Tröst. Ibland lyser litteraturen till extra starkt och då händer alltid samma sak i mig, känslan av att allt har en mening breder ut sig. Som om språkets skönhet öppnade dörren på glänt till något större, djupare. Det sker för mig flera gånger under läsning av Stefan Zweigs Världen av igår. Framförallt i hans författarporträtt… Läs mer »
3 Botafogo, 12/6 Kära, Karl Ove, underbart att läsa om ditt förhållande till fotboll i alla dess former och här, som så många gånger förr i ditt skrivande, kommer du nära, nära på det proustska sätt som är lite av ditt signum: längst in. För mig har det tagit ett liv av skrivande… Läs mer »
Fiskafänge. Jag sticker in handen i bokyllan vid CD-spelaren för att komma åt de skivor som glidit ner bakom raden av böcker. Så känner jag nåt annat, några mindre saker och fiskar upp dem. Det visar sig vara tre saker från min ungdom: det första tågluffarkortet från sommaren 1972 (med alla anhalterna instämplade), scorekortet med… Läs mer »
Pontus Lindhs Appendix, just utkommen på Klorofyll förlag, är en djupt originell bok som jag hoppas kommer innebära ett genombrott för den begåvade lyrikern och författaren. Appendix går att läsa som ett högst personligt tillägg till SAOL. Lindh har valt ut de ord som betyder mest i hans lyriska universum och på ett suggestivt sätt… Läs mer »
Civilisation/kultur. Promenad genom Marais, fullt med folk på alla gator. Jag landar på Bar Brasserie S:t Paul nere på Rue de Rivoli. En kir i den blå timmen. Folk i rörelse, sorl från caféet och gatan, en buss som pinglar till och stillsamt stävar genom mängden. En bit bort, en karusell med barn, en tidningskiosk… Läs mer »
Vi är nya i stadsdelen och efter hand lär vi känna lite folk i husen omkring oss. Bland annat en kvinna som just skiljt sig. Vi gillar henne, jag och Marianne, och en kväll bjuder vi henne på middag. Det blir en trevlig middag, maten god, vinet gott och samtalen flödar. Eller, förresten, ”samtal”? Efter… Läs mer »
Twitter? Nej, inte för mig. Varför? För att jag uppfattar det som ett på gränsen till meningslöst krogsurr, en värld där man ropar med megafon, när det är eftertanke och dialog som världen behöver. När jag läser om hur ”Carl Bildt twittrar”, till exempel, längtar jag efter stillhet, granskog och – fågelkvitter. • Ångrade ord…. Läs mer »
Blå är den varmaste färgen, heter filmen av Abdellatif Kechiche som vann Guldpalmen i Cannes förra året. Jag ser den på Spegeln i Malmö och blir ”drabbad”, som det heter. Några dagar senare ser jag om den. Men vad är det då som är så bra? Skådespeleriet, framför allt. Adèle Exarchopoulos, som spelar just ”Adèle”,… Läs mer »
Humor. Ibland undrar jag vart humorn tagit vägen i den svenska litteraturen. Det är precis som om det vuxit fram ett slags underförstådd konsensus mellan författare och kritiker om att humor är ytligt och allvar djupt men det finns ingen egentlig motsättning mellan humor och allvar. Jag tänker på detta när jag läser Birger Sjöbergs… Läs mer »
På bussen hem en kväll noterar jag att vi är elva personer. Av de elva sitter nio fördjupade i sina touchtelefoner. Kanske är det en ny människotyp vi ser födas nu: på evig jakt efter digital intensitet. Jakt på intensitet har jag alltid haft sympatier för men frågan är vart just denna leder oss? Och… Läs mer »
Vi har ett miniseminarium om Pierre Bourdieus Konstens regler och när jag läser den hittar jag det – efter trettio år som författare – bästa jag läst om skrivandets märkliga konst, Bourdieu citerar Flaubert: ”Det är genom arbetet med språket, som i tur och ordning omfattar både motstånd, kamp, underkastelse och självutlämnande, som den frambesvärjande… Läs mer »
Ockulta dagboken 1. På väg till kontoret ser jag en man som jag tror är en kommunist jag minns från förr men när jag kommer närmare honom ser jag att det inte är det, den här mannen är yngre men ”principen” för ansiktet är densamma som hos mannen jag tänker på. Några timmar senare, på… Läs mer »
Den bästa dagen är en dag av törst. Femhundra mål; det satte sig i hjärnan, som ett slags spärr. Hela våren hade jag svårt, kände mig som en mammut på topp i laget, oförmögen att lura backarna, oförmögen att få till några riktiga skott. Det enda målet under vårmatcherna var ett mål jag snubblade in… Läs mer »
Jag står i 60-talstältet med en god vän och lyssnar på coverbandet The Young Ones. Det är malmöfestival och jag njuter av bröderna Bergrenssons med gäster förmåga att imitera Mick Jagger, Roger Daltrey och Lennon/McCartney. Jag står där med en vän och fotbollskompis, något yngre än jag, snart femtio. Mot slutet, efter en mäktig Hey… Läs mer »
Stagnelius. Erik Johans minnen (Black Island Books) är en levande, vacker, lite lätt rå och poetisk berättelse av Michael Economou om vårt kanske största romantiska geni, Erik Johan Stagnelius. Boken innehåller ett antal fina och medryckande partier. Economou, som i första hand gjort sig ett namn som poet (den som inte läst något av honom… Läs mer »
Paradis? Jag sitter i trädgården – paradis är ett persiskt ord för trädgård – och läser Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker, den underbara barndomsskildringen från Jerusalem. Sol. Tystnad. Perfekta omständigheter för att sugas in i Oz suggestiva värld. Så öppnar grannen dörren till verandan och plötsligt sipprar Skåneradion ut över det som nyss… Läs mer »
Att lägga sista handen vid en text. Det låter dramatiskt, som att ge en döende den sista smörjelsen, det är ögonblicket då man som författare släpper taget om sin roman, ögonblicket på kajen när den glider iväg, oåterkalleligen, ut på det okända hav som heter tryckeri, förlag, recensionsdatum, kritik, läsare, mottagande, allt det som inte… Läs mer »
Krisen 1. Jag är i Paris och kommer gående rue Soufflot, ner mot Jardin du Luxembourg. Precis när jag kommit över Bd Saint Michel och närmar mej mitt gamla favoritcafé, Le Rostand, upptäcker jag två personer sittande mot en husvägg, alldeles bredvid ”mitt” café. En man i min egen ålder, en vanlig fransman, och något… Läs mer »
Att Omar Mustafa tvingades lämna SAPs partistyrelse är ett sundhetstecken, även om turerna kring det hela är beklagansvärda men för första gången känns det som om svensk vänster satt ner foten mot islamismen. Att vara ordförande i en organisation som Islamiska förbundet ska helt enkelt inte vara förenligt med att sitta i partistyrelsen för ett… Läs mer »
Bambino. Plötsligt dyker ett ord från min barndom upp. Det lyser om det, i ett slags brandgul glädje. En liten cykel jag hade. Ordet i glömska i decennier, så plötsligt hör jag orden: Var är min bambino, pappa? Bara så. Inget mer. • I sin viktiga Joseph Anton (om åren efter fatwan) skriver Salman Rushdie… Läs mer »
Hat. Det verkar vara ordet för dagen. Frågan är om det hatats så mycket i Sverige på länge, ja om det ens hatades så mycket på Fattig-Sveriges tid vid förra sekelskiftet. Hat är inne igen och tyvärr verkar läxan från det europeiska 1900-talet vara på väg att glömmas på olika håll: i Lenins och Stalins… Läs mer »
Hjärnan full av åsikter. Debatten intensiv. Jag brottas med olika ståndpunkter, bombarderas utifrån med mail och frågor. Är, som det heter, mitt i debatten, mitt i striden. Dagen efter, efter en lång bussresa, är jag i Österrike. Några timmar efter ankomsten tar jag liften upp för ett av bergen. Snö. Kallt. Stilla. När jag närmar… Läs mer »
Notis. På några rader i Sydsvenskan står det om en kvinnlig cyklist som blivit ihjälkörd på väg ut till Ön. Det måste ha hänt dan innan när jag satt i vårt arbetsrum, inte långt från platsen. Hörde jag sirenerna? Satt jag med fönstret öppet just då? ”Faits divers” kallas notis på franska. ”Olika fakta”. Balzac… Läs mer »
Vykort. Hej, Jimmie! Bor tillfälligt hos pappa. Han är svårt sjuk i Parkinson och kan knappt göra någonting själv längre. Hemtjänsten kommer sju gånger om dan. Flera av dem är fantastiska: tålmodiga, professionella, glada. De stammar från hela världen: Eritrea, Goa, Italien, Sri Lanka, Spanien, Peru men också från Sverige, så klart (drygt femtio procent)…. Läs mer »
Memento mori. Din jävla hora! skriker någon bakom mej, högt, rått, aggressivt. Jag går genom södra Sofielund, på gångstigen från Södervärn till Bragegatan. Skymningen faller, det börjar bli mörkt. Några sekunder senare hör jag en cyklist närma sej och jag uppfattar hur ett slag måttas mot mej från cykeln. Jag hinner emellertid väja och upptäcker… Läs mer »
God jul! Och när jag skriver det kommer jag till att tänka på en av dem som givit mej mycket jul de senaste åren, Shane MacGowan, The Pogues-sångaren (i duetten med Kirsty MacColl, ”Fairytale of New York)”. Det leder osökt till en historia om honom. En god vän var i Köpenhamn med en kompis för… Läs mer »
På Kulturnyheterna måndagen den 26 november lät man meddela att Behrang Miri ska ställa upp i Melodifestivalen till våren: ”Behrang Miri… som ifrågasatte bilderna av olika etniciteter i TintTinalbumen som fanns i bokhyllan där …” (På Kulturhusets ungdomsavdelning, min anm.). Hrm. ”… ifrågasatte bilderna av olika …”? Så säger man när man vill hålla någon… Läs mer »
Jag träffar en gammal barndomsvän på Kajutan i Limhamn. Han bor i USA sen många år och jag skickade min barndomsskildring Fadevår, tack för ljuset! till honom för nåt år sen. I den spelar han en viktig roll, som han var då, öppen, rolig, busig och med en underbar, vild fantasi. Han var en av… Läs mer »
Författarliv 1. Jag är i Stockholm, hos min gamle far. Han vill sälja en del av sina böcker innan han flyttar till ett äldreboende. Under några dagar går vi igenom hans bokhyllor, han i rullstolen, jag uppe på en stege. ”Nesser, pappa?” ”Bara bukfylla, släng!” ”Ovidius, Iliaden, Odysséen?” ”Behåll!” ”Jersild och Isabel Allende?” ”Släng, släng!”… Läs mer »
W.G. Sebald, ur All’estro: ”Efter jobbet räddar jag mig, sa Salvatore, in i prosan som upp på en ö.” • Jag går på en fest där jag kommer lite senare. Jag hamnar i köket och uppfattar en dialog på portugisiska, brasiliansk sådan. Det är en kvinna och en man, båda brasilianare visar det sig, och… Läs mer »
Tant Jag. Hon är hur trevlig som helst, ler ofta och har nästan alltid nåt spännande att berätta. Vi stöter på varandra då och då och en dag bjuder vi henne på middag. Även den blir trevlig, samtalen flödar och det känns som om vi har en hel del gemensamt hon och vi, att vi… Läs mer »
Filmen från övervakningskameran i Stockholms tunnelbana är fruktansvärd och mannen i den blåa jackan blir över en natt ”Sveriges mest hatade”. På goda grunder, ty det vi ser, är i en mening värre än en krigsscen. Det som gör oss så upprörda, är bilden av en människa som frivilligt degraderar sig till djur, en varelse… Läs mer »