Den bästa dagen är en dag av törst. Femhundra mål; det satte sig i hjärnan, som ett slags spärr. Hela våren hade jag svårt, kände mig som en mammut på topp i laget, oförmögen att lura backarna, oförmögen att få till några riktiga skott. Det enda målet under vårmatcherna var ett mål jag snubblade in… Läs mer »
Jag står i 60-talstältet med en god vän och lyssnar på coverbandet The Young Ones. Det är malmöfestival och jag njuter av bröderna Bergrenssons med gäster förmåga att imitera Mick Jagger, Roger Daltrey och Lennon/McCartney. Jag står där med en vän och fotbollskompis, något yngre än jag, snart femtio. Mot slutet, efter en mäktig Hey… Läs mer »
Stagnelius. Erik Johans minnen (Black Island Books) är en levande, vacker, lite lätt rå och poetisk berättelse av Michael Economou om vårt kanske största romantiska geni, Erik Johan Stagnelius. Boken innehåller ett antal fina och medryckande partier. Economou, som i första hand gjort sig ett namn som poet (den som inte läst något av honom… Läs mer »
Paradis? Jag sitter i trädgården – paradis är ett persiskt ord för trädgård – och läser Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker, den underbara barndomsskildringen från Jerusalem. Sol. Tystnad. Perfekta omständigheter för att sugas in i Oz suggestiva värld. Så öppnar grannen dörren till verandan och plötsligt sipprar Skåneradion ut över det som nyss… Läs mer »
Att lägga sista handen vid en text. Det låter dramatiskt, som att ge en döende den sista smörjelsen, det är ögonblicket då man som författare släpper taget om sin roman, ögonblicket på kajen när den glider iväg, oåterkalleligen, ut på det okända hav som heter tryckeri, förlag, recensionsdatum, kritik, läsare, mottagande, allt det som inte… Läs mer »
Krisen 1. Jag är i Paris och kommer gående rue Soufflot, ner mot Jardin du Luxembourg. Precis när jag kommit över Bd Saint Michel och närmar mej mitt gamla favoritcafé, Le Rostand, upptäcker jag två personer sittande mot en husvägg, alldeles bredvid ”mitt” café. En man i min egen ålder, en vanlig fransman, och något… Läs mer »
Att Omar Mustafa tvingades lämna SAPs partistyrelse är ett sundhetstecken, även om turerna kring det hela är beklagansvärda men för första gången känns det som om svensk vänster satt ner foten mot islamismen. Att vara ordförande i en organisation som Islamiska förbundet ska helt enkelt inte vara förenligt med att sitta i partistyrelsen för ett… Läs mer »
Bambino. Plötsligt dyker ett ord från min barndom upp. Det lyser om det, i ett slags brandgul glädje. En liten cykel jag hade. Ordet i glömska i decennier, så plötsligt hör jag orden: Var är min bambino, pappa? Bara så. Inget mer. • I sin viktiga Joseph Anton (om åren efter fatwan) skriver Salman Rushdie… Läs mer »
Hat. Det verkar vara ordet för dagen. Frågan är om det hatats så mycket i Sverige på länge, ja om det ens hatades så mycket på Fattig-Sveriges tid vid förra sekelskiftet. Hat är inne igen och tyvärr verkar läxan från det europeiska 1900-talet vara på väg att glömmas på olika håll: i Lenins och Stalins… Läs mer »
Hjärnan full av åsikter. Debatten intensiv. Jag brottas med olika ståndpunkter, bombarderas utifrån med mail och frågor. Är, som det heter, mitt i debatten, mitt i striden. Dagen efter, efter en lång bussresa, är jag i Österrike. Några timmar efter ankomsten tar jag liften upp för ett av bergen. Snö. Kallt. Stilla. När jag närmar… Läs mer »
Notis. På några rader i Sydsvenskan står det om en kvinnlig cyklist som blivit ihjälkörd på väg ut till Ön. Det måste ha hänt dan innan när jag satt i vårt arbetsrum, inte långt från platsen. Hörde jag sirenerna? Satt jag med fönstret öppet just då? ”Faits divers” kallas notis på franska. ”Olika fakta”. Balzac… Läs mer »
Vykort. Hej, Jimmie! Bor tillfälligt hos pappa. Han är svårt sjuk i Parkinson och kan knappt göra någonting själv längre. Hemtjänsten kommer sju gånger om dan. Flera av dem är fantastiska: tålmodiga, professionella, glada. De stammar från hela världen: Eritrea, Goa, Italien, Sri Lanka, Spanien, Peru men också från Sverige, så klart (drygt femtio procent)…. Läs mer »
Memento mori. Din jävla hora! skriker någon bakom mej, högt, rått, aggressivt. Jag går genom södra Sofielund, på gångstigen från Södervärn till Bragegatan. Skymningen faller, det börjar bli mörkt. Några sekunder senare hör jag en cyklist närma sej och jag uppfattar hur ett slag måttas mot mej från cykeln. Jag hinner emellertid väja och upptäcker… Läs mer »
God jul! Och när jag skriver det kommer jag till att tänka på en av dem som givit mej mycket jul de senaste åren, Shane MacGowan, The Pogues-sångaren (i duetten med Kirsty MacColl, ”Fairytale of New York)”. Det leder osökt till en historia om honom. En god vän var i Köpenhamn med en kompis för… Läs mer »
På Kulturnyheterna måndagen den 26 november lät man meddela att Behrang Miri ska ställa upp i Melodifestivalen till våren: ”Behrang Miri… som ifrågasatte bilderna av olika etniciteter i TintTinalbumen som fanns i bokhyllan där …” (På Kulturhusets ungdomsavdelning, min anm.). Hrm. ”… ifrågasatte bilderna av olika …”? Så säger man när man vill hålla någon… Läs mer »
Jag träffar en gammal barndomsvän på Kajutan i Limhamn. Han bor i USA sen många år och jag skickade min barndomsskildring Fadevår, tack för ljuset! till honom för nåt år sen. I den spelar han en viktig roll, som han var då, öppen, rolig, busig och med en underbar, vild fantasi. Han var en av… Läs mer »
Författarliv 1. Jag är i Stockholm, hos min gamle far. Han vill sälja en del av sina böcker innan han flyttar till ett äldreboende. Under några dagar går vi igenom hans bokhyllor, han i rullstolen, jag uppe på en stege. ”Nesser, pappa?” ”Bara bukfylla, släng!” ”Ovidius, Iliaden, Odysséen?” ”Behåll!” ”Jersild och Isabel Allende?” ”Släng, släng!”… Läs mer »
W.G. Sebald, ur All’estro: ”Efter jobbet räddar jag mig, sa Salvatore, in i prosan som upp på en ö.” • Jag går på en fest där jag kommer lite senare. Jag hamnar i köket och uppfattar en dialog på portugisiska, brasiliansk sådan. Det är en kvinna och en man, båda brasilianare visar det sig, och… Läs mer »
Tant Jag. Hon är hur trevlig som helst, ler ofta och har nästan alltid nåt spännande att berätta. Vi stöter på varandra då och då och en dag bjuder vi henne på middag. Även den blir trevlig, samtalen flödar och det känns som om vi har en hel del gemensamt hon och vi, att vi… Läs mer »
Filmen från övervakningskameran i Stockholms tunnelbana är fruktansvärd och mannen i den blåa jackan blir över en natt ”Sveriges mest hatade”. På goda grunder, ty det vi ser, är i en mening värre än en krigsscen. Det som gör oss så upprörda, är bilden av en människa som frivilligt degraderar sig till djur, en varelse… Läs mer »
Hon går och går och går sen flera år. Jag ser henne då och då, det jagade, lite blanka ansiktet men utgår ifrån att hon går sin runda varje dag. På senare tid har hon brukat komma med en rätt stor ryggsäck också. Ätstörningar, anorexia, kroppsfixering, tänker jag, nu när jag vet mer om sådant… Läs mer »
Plötslig insikt på Sibbarp en sommareftermiddag, hur allt som rinner genom mina fingrar: tiden, vattnet, minnena, händelserna, barnen, allt, allt, allt. Och att det är ur denna desperation som all konst föds, som en motkraft och vilja att bevara något av allt detta som rinner genom oss. • Malmöfestivalen, denna stillhet, denna mjukhet, att vandra… Läs mer »
Hat. Ja, det ligger i tiden. I vintras publicerades En avgrundseld som sargar och förtär (bookLund förlag, med förord av mig), en bok med Leon Larssons, den förste svenske proletärdiktaren, samlade verk. Larsson kunde göra suggestiv lyrik av sitt klasshat (Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning, en känsla har jag blott:… Läs mer »
Event AB, ser jag på en skylt. Det finns få nya ord som jag ogillar som det. Event? Händelse, alltså. Jag sitter på baksidan av sommarstugan. Två bålgetingar aviserar surrande sin ankomst och siktar in sig på ett hål mellan brädorna i husväggen. Precisionen imponerar när de tar sig in. Längre ned, i solgasset på… Läs mer »
Vi träffas ett gäng gamla fotbollskamrater från Vintrie IK (numera Hyllie IK) på en gård utanför Västra Klagstorp. Det blir ett kärt återseende. Sillen framdukad, snapsglasen på plats, grillen på gång och den ene efter den andre droppar in. Till sist är vi en tretton, fjorton stycken från två, tre ”generationer” A-lagsspelare. När Jansson, den… Läs mer »
EM i fotboll. De stora mästerskapens frestelse: att fly allt engagemang, allt energiskt sökande, allt läsande, allt skrivande, allt tankearbete och bara sjunka in i matcherna, oavsett vilka lag som spelar. EM och VM i fotboll=tankesömn. • Dagbok, ett nystan. Att skriva dagbok är som att rulla in trådarna, att hela tiden återskapa nystanet, det… Läs mer »
Ondska och vardag. Jag cyklar Linnégatan ner mot havet, förbi Limhamns torg. Det är en underbar sommardag, brisen från sydväst smeker kroppen med sin värme. När jag passerar torget kommer jag förbi Linnégatan 12 och då infinner sig, som så ofta, molnet på tankehimlen. Göringmolnet. Det var här han bodde, i slutet av 1920-talet, Hermann… Läs mer »
Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningsblock under arbetet med en ny roman. Hamnar i ett block från tidigt nittiotal. Vi bodde i Stockholm då, jag och min före detta. Hon spelade med i en teveserie, jag körde taxi på Taxikurir. Här, i denna ”scen”, är jag på Söder: Folkungagatan 23.20. En äldre man med… Läs mer »
Könsroller/generationer. Ett äldre par på ICA Maxi. Han kör vagnen, hon har lappen där allt de ska ha står uppskrivet: mjöl, ost, öl, grönsaker… Hon rör sig beskäftigt, hemtamt i gångarna, han hakar på så gott han kan i hustruns tempo. De är kring sjuttio, ser det ut som. Så blir det plötsligt stopp i… Läs mer »
Eric Clapton. En vän som för tillfället bor i Hanoi skickar ett mail där han berättar hur han kommer till att tänka på Tears in heaven, där han sitter med sin nyfödda dotter i famnen. Men han vidarebefordrar också en historia han nyligen hört om den vidunderlige gitarristen. Clapton hade flyttat ut på den engelska… Läs mer »
Slocknat och levande. Går på Järnvägsgatan i Limhamn, på väg till min fotohandlare när jag plötsligt börjar tänka på levande och ”slocknade” människor. Bilden av gamla lärare kommer för mej, framför allt en, från högstadiet. Jag går in i fotoaffären, pratar studentfoto med den sympatiske stockholmaren som har den och när jag kommer ut ur… Läs mer »
Avsked. Vi handlar vår honung hos en lantbrukarhustru djupt inne i skogen. För några år sedan visade hon oss sin ocharina (ryska för ”det lilla gåsägget”), ett blåsinstrument med vilket hon om kvällarna brukade spela för korna. När vi kommer till påsken i år för att handla vår honung har hennes prostatasjuke man gått bort…. Läs mer »
Författarliv. Sitter på krogen Babas i Limhamn för att se Milan-Barcelona då en gammal skolkamrat upptäcker mig. Han kommer fram, tar i hand och helt överväldigad börjar han prata om den glädje han upplevde när han läste min senaste bok, Fadevår, tack för ljuset! Han läste den i ett svep och somnade inte förrän halv… Läs mer »
Tankespår. I Svante Nordins imponerande ”Filosoferna” dyker ett för mig ur filosofihistorien helt obekant namn upp, den franske filosofen André Lalandes namn. Jag sitter på tåget till Stockholm. Utanför fönstret ett soldränkt Småland då namnet Alf Lallander dyker upp i hjärnan – ljudlikt den franske filosofens namn – och minnet av ett garage på Arbetaregatan… Läs mer »
Jörgen Anckersgatan, morgon, på väg till kontoret. En trind, kort man krånglar sig ut ur en liten, blå bil. Han ser butter och misstänksam ut, tycker jag. Och i samma ögonblick som tanken landar i hjärnan, ser jag en kopia på honom men tjugofem år yngre och med en liten, fjunig mustasch krångla sig ut… Läs mer »
Det är fredagnatt, jag hugger en taxi vid Stadsteatern och ber om att få bli körd hem, ut till Limhamn. Taxichauffören är en jovialisk skåning som har nära till talet och på min fråga om hur kvällen är, glider han snart över på det senaste mordet i staden, samma eftermiddag (kvinnan som knivhöggs till döds… Läs mer »
”den mytomspunne dörrvakten går med släpande steg genom staden, stannar upp, tvekar, vet inte vilket håll han ska ta, är två meter lång och svart, lik Harry Belafonte och inte desertör som man alltid trott utan bara ensam och arbetslös och med oändligt sorgsna ögon, han talar engelska när han talar och hjälper till att… Läs mer »
Politisk korrekthet. På en middag för snart två år sen säger en vän, vars mor överlevt Auschwitz och fortfarande är i livet, att han kanske ”tänker rösta på Sverigedemokraterna”. Vi som sitter vid bordet håller på att sätta maten i vrångstrupen. Jag tror inte – men vet inte – om han verkligen gjorde det men… Läs mer »
Debatt, heter det, men debatt är allt mer sällan dialog, med två eller fler som talar till, och lyssnar på, varandra. Vad det oftast handlar om är monologer mellan döva. Det senaste exemplet i Sverige är den så kallade ”Benkefejden”, som började med att författaren Bengt Ohlsson, på sitt slängigt kåserande vis, demaskerade den känslomässiga… Läs mer »
« Om en kvinna förförs i ett orangeri, så behöver man icke därför sätta förförelsen i samband med alla de krukväxter som där finnas och därför räkna upp dem.” Strindbergs kärnfulla och humoristiska uppgörelse – i en enda mening – med Émile Zolas naturalism. Den tål att begrundas än idag. • Limhamnsfältet, januarisöndag. Jag är först… Läs mer »