Ockulta dagboken. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag förstår ingenting. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad… Läs mer »
Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse – nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Eller? Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av… Läs mer »
Karl Marx lär en gång ha sagt att han inte var marxist. Det var ett klokt uttalande som satte fingret på hans eget verk som ett intellektuellt verktyg i första hand men också på det faktum att vissa av hans uttolkare slaviskt ville vandra i mästarens fotspår; Marx hade skapat verktyg att tolka verkligheten med,… Läs mer »
Förväntningshorisont. Något av det bästa med läsning/litteratur är när en förväntningshorisont skjuts i sank på fel håll. För något år sedan fick jag en roman skickad till mig av en författare jag aldrig hade hört talas om, Anna Vogel. Romanen hette Blodapelsin och var utgiven på det lilla förlaget Aglaktuk. Både omslaget och förlagets namn… Läs mer »
Ibland springer man på meningar som vittnar om litteraturens oerhörda förmåga att göra oss större, mer seende. Som denna, i Kristoffer Leandoers fina, nyutkomna De försvunna böckernas bibliotek: ”Mamma hade en kurskamrat som hon var övertygad om att jag skulle bli kär i, en ryska insvept i sitt svårmod som en päls”. * Den danska… Läs mer »
Fredagen den 14 maj gick journalistlegendaren Richard Guston bort. Han flyttade till Paris i slutet av 1940-talet där han läste filmhistoria vid Sorbonne och bodde på romantiska Place de la Contrescarpe. Med tiden började han skriva för svenska tidningar, FLT först (Förenade Landsortstidningar), därefter Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sydsvenskan. Vi lärde känna varandra våren… Läs mer »
Lars Gustafsson är död. Han var en av dem som ständigt inspirerade mig på sjuttiotalet när jag vaknade, politiskt och språkligt, och därför blir en sådan persons bortgång också som en liten död för en själv. En av dem som formade dig har gått bort och nu är bara texterna kvar. Gustafsson var från ett… Läs mer »
De jihadistiska illdåden i Bryssel ställer frågan om den radikala islamismen på sin spets, vad den är, vart den syftar och hur den ska bekämpas. Men också frågan om vad den ska kallas. Det finns i Frankrike ett ord som vi saknar i Sverige: islamofascisme (islamfascism), som också är bra. Det används av många, inte… Läs mer »
Québec, från algonkinskans (en av indianminoriteterna i Québec) kebek, som betyder platsen där floden smalnar av, är lika stort som Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans och med en befolkning lika stor som Sveriges. Franskan som talas i delstaten går tillbaks till uttalet i Frankrike före franska revolutionen. Jag kom dit första gången sommaren 1985 efter… Läs mer »
Vintersöndag. Blixtrande sol och vitt, vitt överallt. Jag far ut till Fjällfotasjön, utanför Svedala, och sätter på mig mina långfärdsskridskor, en handling som leder rätt ner i barndomen: pappa, mamma, Uppsala, Ekoln och vintersöndagar på femtio- och sextiotalen där vi tvingades upp ur sängarna för utflykt hela familjen. Lyckliga minnen. Choklad. Apelsiner. På rad i… Läs mer »
Överraskning/poesins kraft. Jag håller två föreläsningar om poesi på Limhamns Bibliotek, den första om sådana som Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg och Bertil Malmberg, författare som skänkte tröst och inspiration när jag var ung, den andra om Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Katarina Frostenson och Ann-Marie Berglund, bland andra. Den sista kvällen väljer… Läs mer »
Det Paris som attackerades fredagen den 13 november tillhör de delar av den franska huvudstaden som ännu inte är turistifierade. Historiskt är det Piafs, Arlettys och Simenons Paris och kommissarie Maigret bodde – bor? – ett stenkast från Bataclan. Proletärförfattaren Eugène Dabits roman L’Hôtel du Nord, som blev populär film, utspelar sig på hotellet med… Läs mer »
Opportunism. Alla känner vi opportunisten, den evige, han finns ju dessutom i oss alla, smilfinken som ställer in sej för att uppnå egna fördelar i samhällslotteriets eviga tombolaspel. Själv kan jag med stigande ålder fascinerat iaktta hur det gick med min generations alla begåvningar och en som jag alltid får i tankarna när ordet opportunist… Läs mer »
Anette Norberg är död. Det är slutet av juni. Jag är kvar i Paris i det gamla kloster där jag bodde hela våren, Les Récollets vid Gare de l’Est, när jag får ett mail från min före detta, Siw Erixon, skådespelerskan: ”Anette är död”. Jag tror först inte mina ögon. Anette, död? Hon klarade ju… Läs mer »
Drömmar. Jag kommer gående Avenue Parmentier i det nittonde arrondissementet och ser honom i en nisch vid en husvägg. Han ligger på en madrass, bredvid madrassen en resväska, som om han installerat sig där. Han ligger där och läser, helt oberörd av trafik och förbipasserande. Och vad läser han? IKEA-katalogen! * Ockulta dagboken. Mina barn,… Läs mer »
Märkligt möte. Jag lämnar mitt rum och går ut i korridoren på Les Récollets, det gamla kloster jag bor i denna vår vid Gare de l’Est i Paris. På håll, längre ner i korridoren, ser jag en av städerskorna från Mali och vi hejar vänligt på varandra. Jag gillar henne, hon har humor och glimten… Läs mer »
Scener man skulle ha velat uppleva. I Joël Schmidts Robespierrebiografi finns en fantastisk scen från revolutionärens ungdom. Robespierre växte upp i Arras, var hyperbegåvad och blev tidigt skickad av sin mor (pappan dog tidigt) som stipendiat till klassiska läroverket Louis-le-Grand, på rue S:t Jacques i Paris, granne med Sorbonne. Där blev han hånad för sin… Läs mer »
Jag sitter i métron på väg hem från lördagsfotbollen i Bois de Vincennes. Vagnen är halvfull och tyst, de flesta nedsänkta i sina inren, jag bakom Le Mondes helgbilaga i en artikel om Claude Lanzmann. Vid Bastiljen kommer en ung man ombord. Han har skitiga kläder, är tatuerad på armar och hals och bär ryggsäck…. Läs mer »
Sommaren 1972 skrev han in sig som extra stuveriarbetare på Malmö Förenade Stuveri AB, Hans Blennow, nästan färdig civilingenjör i Lund, där han hade läst ett antal år på Tekniska Högskolan. Han blev dock aldrig klar med sin examen. Hamnen slöt sig om honom och tog honom till sig fullständigt och när jag som nittonåring… Läs mer »
När jag tänker på terrorattentaten i Paris och Köpenhamn och reaktionerna på desamma slår mig en skillnad när jag jämför franska och danska tidningar med svenska: i de franska tidningarna, framförallt, men även i de danska, går det knappt att finna några rader om att Charlie Hebdo-tecknarna, eller i det danska fallet Lars Vilks, pekas… Läs mer »
Jag får beskedet att Hans Isaksson är död och tror först inte att det är sant. Det känns väldigt tomt, som om en vägvisare, vän och litterär pappa försvunnit. Hans är sannolikt den viktigaste personen för mitt skrivarliv. Den 17 augusti 1983 blev jag uppringd från Bonniers och minns fortfarande hur jag satt, i… Läs mer »
Bort gå de, stumma skrider de en efter en till skuggornas värld… Ja, så kan det kännas när de gamla hamnarbetarna försvinner över floden Styx in i Hades, dem jag lärde känna som ung studentajävel i Malmö hamn på sjuttiotalet. Nu senast var det Sten Vanberg, eller Kiruna, som vi kallade honom, som gick bort,… Läs mer »
Våren 1973 bodde jag i Paris. Jag var nitton år och bodde på Alliance Française på Bd Raspail i sjätte arrondissementet. Det var fem år efter majrevolten men det gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny… Läs mer »
De flesta som skriver har någon gång blivit refuserade. Refuseringsbrevets kalla verklighet är en grundläggande erfarenhet för många författare: ge upp eller kriga vidare? I Enrique Vila-Matas underbara Bartleby & Co finns ett stycke som kanske skulle kunna ge tröst åt dem som har det ännu värre och aldrig blivit publicerade, inte med något: I… Läs mer »
Jag är i Québec, delstaten i nordöstra Kanada, inbjuden till poesifestivalen i Trois-Rivières, en festival som har trettioårsjubileum. Fransmännen – Jacques Cartier, 1534 – var först på denna plats i Nordamerika men förlorade allt: Québec, Detroit, Mississippi, Louisiana, hela vägen ner. 1759 var drömmen om ett Frankrike outre-mer – Nouvelle-France – mer eller mindre över… Läs mer »
Birgitta Stenberg är död. Vi träffades första gången i slutet av 1990-talet och satt båda i Författarförbundets skönlitterära styrelse tillsammans med, bland andra, Peter Kihlgård, Inger Alfvén, Elisabeth Rynell, Mats Söderlund och Peter Mosskin. Tillsammans delade vi under ett antal år ut Katapultpriset. Birgitta Stenberg är Utlevelsens och Begärets stora författare i Sverige och, som… Läs mer »
Tröst. Ibland lyser litteraturen till extra starkt och då händer alltid samma sak i mig, känslan av att allt har en mening breder ut sig. Som om språkets skönhet öppnade dörren på glänt till något större, djupare. Det sker för mig flera gånger under läsning av Stefan Zweigs Världen av igår. Framförallt i hans författarporträtt… Läs mer »
3 Botafogo, 12/6 Kära, Karl Ove, underbart att läsa om ditt förhållande till fotboll i alla dess former och här, som så många gånger förr i ditt skrivande, kommer du nära, nära på det proustska sätt som är lite av ditt signum: längst in. För mig har det tagit ett liv av skrivande… Läs mer »
Fiskafänge. Jag sticker in handen i bokyllan vid CD-spelaren för att komma åt de skivor som glidit ner bakom raden av böcker. Så känner jag nåt annat, några mindre saker och fiskar upp dem. Det visar sig vara tre saker från min ungdom: det första tågluffarkortet från sommaren 1972 (med alla anhalterna instämplade), scorekortet med… Läs mer »
Pontus Lindhs Appendix, just utkommen på Klorofyll förlag, är en djupt originell bok som jag hoppas kommer innebära ett genombrott för den begåvade lyrikern och författaren. Appendix går att läsa som ett högst personligt tillägg till SAOL. Lindh har valt ut de ord som betyder mest i hans lyriska universum och på ett suggestivt sätt… Läs mer »
Civilisation/kultur. Promenad genom Marais, fullt med folk på alla gator. Jag landar på Bar Brasserie S:t Paul nere på Rue de Rivoli. En kir i den blå timmen. Folk i rörelse, sorl från caféet och gatan, en buss som pinglar till och stillsamt stävar genom mängden. En bit bort, en karusell med barn, en tidningskiosk… Läs mer »
Vi är nya i stadsdelen och efter hand lär vi känna lite folk i husen omkring oss. Bland annat en kvinna som just skiljt sig. Vi gillar henne, jag och Marianne, och en kväll bjuder vi henne på middag. Det blir en trevlig middag, maten god, vinet gott och samtalen flödar. Eller, förresten, ”samtal”? Efter… Läs mer »
Twitter? Nej, inte för mig. Varför? För att jag uppfattar det som ett på gränsen till meningslöst krogsurr, en värld där man ropar med megafon, när det är eftertanke och dialog som världen behöver. När jag läser om hur ”Carl Bildt twittrar”, till exempel, längtar jag efter stillhet, granskog och – fågelkvitter. • Ångrade ord…. Läs mer »
Blå är den varmaste färgen, heter filmen av Abdellatif Kechiche som vann Guldpalmen i Cannes förra året. Jag ser den på Spegeln i Malmö och blir ”drabbad”, som det heter. Några dagar senare ser jag om den. Men vad är det då som är så bra? Skådespeleriet, framför allt. Adèle Exarchopoulos, som spelar just ”Adèle”,… Läs mer »
Humor. Ibland undrar jag vart humorn tagit vägen i den svenska litteraturen. Det är precis som om det vuxit fram ett slags underförstådd konsensus mellan författare och kritiker om att humor är ytligt och allvar djupt men det finns ingen egentlig motsättning mellan humor och allvar. Jag tänker på detta när jag läser Birger Sjöbergs… Läs mer »
På bussen hem en kväll noterar jag att vi är elva personer. Av de elva sitter nio fördjupade i sina touchtelefoner. Kanske är det en ny människotyp vi ser födas nu: på evig jakt efter digital intensitet. Jakt på intensitet har jag alltid haft sympatier för men frågan är vart just denna leder oss? Och… Läs mer »
Vi har ett miniseminarium om Pierre Bourdieus Konstens regler och när jag läser den hittar jag det – efter trettio år som författare – bästa jag läst om skrivandets märkliga konst, Bourdieu citerar Flaubert: ”Det är genom arbetet med språket, som i tur och ordning omfattar både motstånd, kamp, underkastelse och självutlämnande, som den frambesvärjande… Läs mer »
Ockulta dagboken 1. På väg till kontoret ser jag en man som jag tror är en kommunist jag minns från förr men när jag kommer närmare honom ser jag att det inte är det, den här mannen är yngre men ”principen” för ansiktet är densamma som hos mannen jag tänker på. Några timmar senare, på… Läs mer »
Den bästa dagen är en dag av törst. Femhundra mål; det satte sig i hjärnan, som ett slags spärr. Hela våren hade jag svårt, kände mig som en mammut på topp i laget, oförmögen att lura backarna, oförmögen att få till några riktiga skott. Det enda målet under vårmatcherna var ett mål jag snubblade in… Läs mer »
Jag står i 60-talstältet med en god vän och lyssnar på coverbandet The Young Ones. Det är malmöfestival och jag njuter av bröderna Bergrenssons med gäster förmåga att imitera Mick Jagger, Roger Daltrey och Lennon/McCartney. Jag står där med en vän och fotbollskompis, något yngre än jag, snart femtio. Mot slutet, efter en mäktig Hey… Läs mer »